tisdag 28 december 2010

Erlanders Dagböcker 1960

Jag fick mycket riktigt den senaste volymen av Tage Erlanders dagböcker i julklapp. Och jag började omedelbart att läsa boken. Den omfattar år 1960. Det betyder att jag fyllde 22 år i april det året och rätt noga följde med vad som hände i politiken.

Tage Erlander går på i sin vanliga stil. Håkan Arvidsson (f. 1943) har skrivit en recension av boken, som jag kan ansluta mig till (SvD 10/9 2010). Han uppehåller sig bl.a. vid Erlanders trötthet, ständiga förkylningar och sömnproblem men också vid hans resor utanför Europa.

Håkan Arvidsson säger det inte, men i Sverige är det bara en ledande borgerlig politiker som finner nåd: f.d. koalitionsbrodern Gunnar Hedlund. Tage Erlander visar förakt (närmast hat) både för Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarson samt för Gunnar Heckscher. Liksom för kommunistledaren Hilding Hagberg. Det är valår och (S) vinner andrakammarvalet.

Intressant är att konstatera att förhållandet till kung Gustav VI Adolf fortfarande är spänt. Kungen har under hand och mycket hovsamt vågat ta upp med Erlander att han tycker att myndighetsåldern för statschefen bör vara 25 år. Detta misshagar i hög grad Erlander. Likaså när prins Bertil på samma hovsamma sätt tar upp saken. Myndighetsåldern är som bekant numera 18 år; samtidigt har statschefen även formellt mist alla politiska maktbefogenheter.

Det är uppenbart att det är vid denna tid som Sveriges sedermera så vidlyftiga och politiskt korrekta uhjäpspolitik utvecklas. Olika socialdemokratiska akademiker och politiker har engagerat sig och påverkar Tage Erlander. Någon reell anknytning till svenska exportansträngningar framskymtar inte i dagboken, vilket vore naturligt i ett starkt exportberoende industriland som Sverige. Det är snarare en sorts stormaktsdrömmar hos ett antal inflytelserika personer inom vänstereliten i ett litet land som förverkligas. Jag var skeptisk redan 1960 och är det än mer idag.

lördag 18 december 2010

Voltaire & Company i Frankrike - Legitimitet i Sverige

Att socialdemokraterna just nu har problem med både partiledning och politiska ståndpunkter är ingen hemlighet. Fredrik Reinfeldt har i en föga uppmärksammad intervju i AB nyligen varnat för överdriven optimism hos Allians för Sverige. Reinfeldt menar klokt nog att det är alldeles för tidigt att avskriva (S) som en avgörande politisk kraft. I den volatila situation som numera utmärker det politiska livet i Sverige kan nästan vad som helst inträffa efter något eller några år.

Jag räknar med att som vanligt få den senaste delen av Tage Erlanders dagbok i julklapp, varefter jag som vanligt omedelbart sätter mig att läsa den. När Tage Erlander tillträdde som statsminister räknade de borgerliga med att den socialdemokratiska hegemonin snart skulle vara över. Samhällsutvecklingen i Sverige med allt fler i tjänstemannayrken och allt färre i arbetaryrken skulle helt enkelt leda till borgerlig dominans. Men så blev som bekant inte riktigt fallet. Tage Erlander kunde sitta kvar som statsminister i tjugotre år.

Det är för övrigt ett utomordentligt värdefullt arbete som Tages son, professor em. Sven Erlander utfört, när han dechiffrerat faderns dagbok.
 
Ruth Lötmarker gör en kulturgärning när hon redovisar fransk litteratur på politikens och idéhistoriens område under strecket i Svenska Dagbladet. Nu senast (17/12 2010) redovisar hon en översikt av Alain Minc med titeln Une histoire politique des intellectuels. För yngre läsare är säkert det mesta nytt. Såvitt jag kan förstå förmedlar gymnasiet nuförtiden inte heller någon nämnvärd kunskap om den svenska utvecklingen. Ruth Lötmarkers framställning kommer mig osökt att tänka på svenska författare som Kellgren, Tegnér, Almqvist och Strindberg. Eller varför inte Heidenstam och Jan Myrdal.

Moderaterna i Botkyrka har gjort ett utspel som är sensationellt i den svenska politiska miljön. I en artikel i DN (16/12 2010) sägs att moderaterna vill att Valmyndigheten sänder ut oberoende valobservatörer till Botkyrka vid valet 2014. "Vi vill att valmyndigheten benar ut var gränsen går för vad som är juridiskt, etiskt och moraliskt tillåtet i ett val" säger moderaternas ordförande. Socialdemokraterna avvisar moderaternas framstöt som obefogad. Jag hoppas att få tillfälle att återkomma till ämnet. Det berör problemet om legalitet och legitimitet i den politiska kampen, något som knappast uppmärksammats i Sverige tidigare. Och kanske inte behövt uppmärksammas.

söndag 12 december 2010

Finlandisering nästa?

Ett terroristattentat har inträffat i Stockholm. Massmedia har talat mycket om det. Carl Bildt har talat klarspråk. Den politiska eliten hade räknat med Sverige skulle undgå attentat, ty ingen fågel kackar i eget bo, som det heter. Nu kan vi  förvänta oss att samma politiska elit lägger locket på. Fredrik Reinfeldt och Tove Liljeholm (Newsmill 12/12 2010) har så smått börjat.

tisdag 7 december 2010

På västfronten intet nytt. Hur står det till på östfronten?

Wilhelm Agrell har skrivit en utmärkt artikel på DN-debatt med rubriken "Det är samma gamla lik som trillar ut ur garderoberna" (7/12 2010). För var och en som följt med vad massmedia i Sverige har sagt och inte sagt de senaste drygt sextio åren innehåller Wikileaksavslöjandet om de svensk-amerikanska relationerna inte mycket nytt. Agrell nämner ett amerikanskt diplomattelegram från 1952. Han kunde också ha nämnt DC-3-affären 1959. Men jag tror att man får vara lite reserverad när han skämtsamt säger att det finns allehanda kontrollorgan som är instiftade för att inte få reda på något. Det är möjligt att en liten krets har - om inte full insyn - så nästintill full insyn.

Att Sverige länge haft ett fast rotat informellt samarbete med Nato/USA vet vi. Men hur är det med den store grannen i öster: Ryssland. Kan det finnas ett informellt samarbete med Ryssland? Helt omöjligt är det inte. För sextio år sedan var det nog inte så. Men Sverige är inte samma land som för sextio år sedan.

Man behöver bara peka på att det numera finns många människor med utomeuropeisk invandrarbakgrund här i landet. En och annan av dem är våldsamt kritisk till både USA och Ryssland. Och till västeuropa för den delen.

måndag 6 december 2010

Mona Sahlins tal

I lördags talade Mona Sahlin inför sociademokraternas förtroenderåd. Talet bedömdes som mycket bra. Samtidigt konstaterades att hon gett Allians för Sverige rätt på flertalet viktiga punkter.

När Gustav V hållit sitt borggårdstal 1914 och ända in i vår tid har politiker och historiker diskuterat vem eller vilka som skrev talet. När det gäller Mona Sahlins smått historiska avskedstal tycks alla ha utgått ifrån att hon själv skrivit talet. Så kan det förstås vara. Men jag tvivlar. Man borde diskutera vem eller vilka andra som kan tänkas ha utformat talet och/eller medverkat till innehållet. Är det partihögern? Är det partiteknokrater? Eller är det - långsökt - folk på vänsterflygeln som vill korrigera kursen för att så småningom återkomma till makten nationellt?

lördag 4 december 2010

Socialdemokraterna och deras kris
Socialdemokraternas kriskommission har publicerat en första rapport om orsakerna till att riksdagsvalet 2010 inte gick så bra. Jag har inte tillgång till hela texten, bara det referat som Mats Knutson gjort på SVT.se. Rapporten verkar i huvudsak vara seriös, såvitt framgår av referatet. Så långt om rapporten.

Trots en omfattande diskussion i media finns det aspekter på valnederlaget som såvitt jag vet, hittills inte har diskuterats offentligt. En sådan aspekt är att den socialdemokratiska eliten gissningsvis har fått en extra kraftig chock av nederlaget därför att man innerst inne trott att demografin skulle ge de rödgröna seger. De nya svenskarna röstar i mycket stor utsträckning på de rödgröna. Men de har hittills i betydligt större utsträckning än övriga svenskar avstått från att rösta. I 2010 års val skulle etniska företrädare för de rödgröna partierna - inte minst (S) - med lock och pock se till att invandrarna röstade. Särskilt skulle invandrare som inte kunde svenska och som därför var särskilt lätta att påverka för energiska valarbetare, förmås att rösta. Om metoderna var legitima i den svenska demokratin betydde mindre.

En aspekt på valnederlaget som antytts, men inte diskuterats särskilt mycket, är vidare, att socialdemokraterna under sin långa tid vid makten förmodligen fått fler rena yrkespolitiker än andra partier. Anhängare av de övriga partierna har helt enkelt varit tvungna att i större utsträckning satsa på en kvalificerad utbildning för att kunna försörja sig på ett tillfredsställande sätt. Ett civilt jobb har varit nödvändigt. De partierna har också i regel varit i opposition, vilket gjort det svårare att ordna politiskt betingade arbeten inom den offentliga sektorn. Det är också rätt uppenbart att många unga med invandrarbakgrund gjort politisk karriär inom eliten, just därför att de är unga med invandrarbakgrund. Och att detta varit vanligare bland de rödgröna. De är nu troligen extra besvikna. Men det är inte alls uteslutet att de rödgröna kan vinna nästa riksdagsval, trots socialdemokraternas problem just nu.

Det är den här typen av gissningar som man kan kosta på sig att offentliggöra, när man är ålderspensionär. Det kan tilläggas att Mats Knutsons referat är trevligt att läsa. Han skriver utan de språkliga onöjaktigheter som är så vanliga i texter av yngre journalister och vetenskapsmän.

Slutligen ett tips till mina professionella folkrättsvänner i den anmärkningsvärda Assangeaffären: Det kan väl aldrig vara så att den europeiska arresteringsordern strider mot ordre public i UK och annorstädes?