Åldrandet

Åldrandet, forts. Senast jag skrev på bloggen tog jag bl.a. upp en understreckare i Svenska Dagbladet 26/7 2011 av professor em. Merete Mazzarella f. 1945 med rubriken Myten om det framgångsrika åldrandet. Jag återkommer nu till understreckaren. Artikeln består till sin huvuddel av ett resonerande referat av en bok av den amerikanska kulturhistorikern Susan Jacoby med titeln Never say die. Jacoby kritiserar, liksom tidigare geriatrikern Muriel Gillick, den just nu förhärskande positiva synen på åldrandet. Åldringar, särskilt de yngre av dem, är på ett helt annat sätt aktiva och lyckliga än vad som var vanligt i äldre tider. (Vi talar förstås som alltid i dessa sammanhang om en bred medelklass i industriländerna. Min anm.)

Susan Jacoby är enligt Mazzarella "nästan programmatiskt pessimistisk". Hon menar att väldigt många gamla inte längre har någon som helst glädje av att leva. De har varken rörlighet eller syn och hörsel eller andra själsförmögenheter i behåll och skulle helst vilja dö. Men den politiska korrektheten föranleder dem att förklara sig nöjda med sin tillvaro. De vågar helt enkelt inte annat. Det är svårt att behöva inse att man blir hjälpbehövande och beroende. Jag utgår ifrån att Merete Mazzarella till stor del har samma uppfattning som Jacoby och Gillick. Det har jag också sedan gammalt. Denna inställning bekräftades av att jag under en flera år lång period strax efter det att jag pensionerats hade så nedsatta krafter p.g.a. hjärtsjukdom att jag "inte brydde mig". Jag ville helt enkelt dö. Genom medicinering - och enbart därigenom - känner jag mig för närvarande bättre. Men ålderdomen är en väntan på döden.

Paus. Jag räknar inte med att ägna mig åt skrivandet på denna blogg så ofta som hittills den närmaste tiden. Jag skall nämligen försöka ägna mig åt en del annat, bl.a. min andra blogg. Men jag hoppas förstås kunna återkomma inom en icke alltför avlägsen framtid.

Terrorbrotten i Norge, Mona Sahlins hyllning och kritik. Därjämte Åldrandet

Anders Behring Breiviks brott. Den norske massmördaren Anders Behring Breivik skall så småningom ställas inför rätta för sina brott. Åklagaren har uppenbarligen svårigheter när det gäller att bestämma vilka brott Breivik skall åtalas för. Han funderar nu på att låta åtalet även gälla brott mot mänskligheten. Detta har närmast skett för att domstolen skall kunna döma Breivik till upp till trettio års fängelse i stället för högst 21 års fängelse. Norge har numera inte livstidsstraff. I Sverige skulle motsvarande gärningar förmodligen betraktas som mord och allmänfarlig ödeläggelse. Däremot har jag svårt att tänka mig att att folkrättsbrott blir aktuellt. Sverige har fortfarande livstidsstraff i straffskalan både för mord och för (grov) allmänfarlig ödeläggelse. Å andra sidan är det intressant att konstatera att Norge har kvar påföljden förvaring. Den påföljden avskaffades i Sverige vid införandet av brottsbalken 1964. Breiviks advokat tros arbeta för att hans klient skall dömas till mentalvård. Allt detta sagt av en som inte utger sig för att vara straffrättsexpert.

Mona Sahlin hyllar Jens Stoltenberg. F. d. ordföranden för de svenska socialdemokraterna Mona Sahlin har skrivit en kort artikel på Newsmill (25/7 2011): Min vän Jens gör allt rätt där Bush gjorde allt fel. De flesta av dem som kommenterat artikeln har kritiserat Mona Sahlins utfall mot Bush. Jag tycker att statsminister Jens Stoltenberg uppträtt på ett värdigt, statsmannamässigt, sätt efter de hemska händelserna. Så långt är det lätt att hålla med Mona Sahlin. Angreppet mot president George W Bush visar Mona Sahlin som en småskuren partipolitiker; sådan kritik bör man inte ägna sig åt i en hyllningsartikel till en vän som är statsminister i ett grannland, som drabbats av en nationell olycka.

Att en mycket erfaren politiker som Mona Sahlin ändå gör det, beror antagligen på att hon dels vill försäkra sig om sympatier bland opinionsbildarna inom den stora gruppen väljare i Sverige med utomeuropeisk bakgrund som röstar på socialdemokraterna, dels vill befästa sympatierna hos palestinska opinionsbildare i Palestina inför det seminarium med israeler och palestinier som hon skall leda nu i höst i Jerusalem.

Det kan tilläggas att elfte-september-händelserna som Bush hade att hantera var av annan karaktär än fredagshändelserna i Norge och att det är skillnad mellan världsmakten USA och den nordiska småstaten Norge. (Det sistnämnda är det få som törs erkänna offentligt. Men det är så i verklighetens värld.)

Det kan också tilläggas att Breivik - säkerligen oavsiktligt - har bidragit till att stödja den politiska offensiv som de svenska socialdemokraterna för närvarande genomför med sin nye partiledare i spetsen. Han har också - likaledes oavsiktligt - bidragit till att stärka den redan förut starka 'politiskt korrekta' opinion av tongivande journalister och politiker som betecknar varje aldrig så hovsam och saklig kritiker av den stora utomeuropeiska invandringen till Sverige som främlingsfientlig och/eller rasist. Att detta särskilt drabbar Sverigedemokraterna är det fler än professor Ulf Bjereld (DN 26/7 2011) som är medvetna om. Hur omfattande och långvarig skadan blir för Sverigedemokraterna återstår att se.

Åldrandet. En helt annan och (ännu mer) allmänmänsklig fråga berörs i en bokrecension som fått formen av en understreckare i Svenska Dagbladet (26/7 2011). Den har skrivits av professor em. Merete Mazzarella f. 1945 och har rubriken Myten om det framgångsrika åldrandet. Jag skall försöka återkomma till denna text så snart som möjligt. Jag tillhör sen gammalt pessimisterna.

Norge fredag 22 juli 2011

Norge fredag 22 juli 2011. I Norge har det inträffat två hemska händelser. Samma gärningsman har av politiska skäl dels utfört ett bombdåd i centrala Oslo som dödat ett flertal människor, dels mördat ett mycket stort antal deltagare i ett politiskt sommarläger genom att kallblodigt skjuta dem med ett automatvapen. Det är fråga om tragiska händelser som politiker och alla andra har svårt att hantera. Det har framförts krav på extraordinära åtgärder i samband med rättegången mot gärningsmannen. Kraven har på ett försynt sätt avvisats av Norges justitieminister. Det är bra. Norge är liksom Sverige en västerländsk rättsstat och skall förbli det även framgent. De problem som utgör en bakgrund till de två hemska dåden kvarstår.

Korta nedslag, forts. följer förhoppningsvis

Korta nedslag. Jag har inte tid att blogga just nu, men vill ändå peka på några intressanta ämnen på Newsmill som jag ska försöka ta upp, när jag får tid:

Helena Rivière (M) och Johnny Skalin (SD) diskuterar höstens budgetbeslut.

Brita Sundberg Weitman diskuterar Assagneaffären med sedvanlig brio. Jag håller i stort sett med henne!

Birger Schlaug och Lise Nordin (MP) diskuterar mp:s nuvarande och fortsatta politik. Birger Schlaug en miljöpartistisk August Palm?

(S)-idédebatt - Humaniora - Obama och hans namnstämpel

Barack Obamas namnstämpel. Igår fick jag reda på något som jag aldrig hört förut. Amerikas president Obama använder liksom flera av sina föregångare en sorts modern namnstämpel, autopen, när han besvarar brev m.m. från allmänheten. Journalisten Lasse Mannheimer berättar om saken i DN på nätet 27/6 2011. Presidenten får c:a 10.000 brev o likn. per dag. En hel del besvaras av presidenten. Men i de flesta fall med en text undertecknad med en elektronisk namnstämpel, autopen. Det är alltså medarbetare som skriver svaren. Två svenska sjuttonhundratalskungar, Fredrik I och Adolf Fredrik, den senare far till Gustav III, använde en namnstämpel, ursprungligen av bekvämlighetsskäl. President Obama har nyligen undertecknat en lag med sin autopen. Det skedde i Washington, medan han själv befann sig i Frankrike. Republikanska motståndare anser att åtgärden inte överensstämmer med USA:s författning. De kräver att presidenten ska skriva under lagen på nytt, denna gång på vanligt sätt för hand.

Socialdemokratiska newsmill: S2013. Igår fick jag reda på något annat som jag inte hört förut. En grupp framstående socialdemokrater har i april 2011 "ideellt" (!) inrättat en blogg som ska vara en s- konkurrent till Newsmill som drivs av Bonniers. Fil.dr Irene Wennemo är ordförande i den grupp som driver detta diskussionsforum inför det nya socialdemokratiska partiprogram som ska antas 2013. S2013 kan kanske i framtiden bli betydelsefullt. Men hittills har det varit tunnsått med bidrag. Wennemo & Partners tänkte sig inlägg som dels var idébetonade, dels mer konkret inriktade på konkreta förslag till reformer av olika slag. De hittills publicerade texterna är inte särskilt bra. Sålunda har Nima Gholan Ali Pour, som är akademiker och enligt uppgift fritidspolitiker, skrivit ett bidrag under rubriken Idé: Integration handlar om social upprustning. Han angriper naturligt nog olika allianspartier och framstående representanter för dem. Han vill inte att medborgarskap i Sverige ska villkoras av språkkunskaper i svenska. En nyckelmening i hans text syns vara "För att bekämpa Sverigedemokraterna måste vi ha ett robust svar på deras politik.". Och det kan man ju hålla med om. Men man får inte veta något om vad det robusta svaret består i. Och vad är social upprustning? - En person som kommenterade en annan text föreslog att man skulle införa medborgarlön i Sverige. Det kändes som en frisk fläkt av rejäl, gammaldags, vänsterextremism. Nog borde medborgarlönen tas med i det nya socialdemokratiska partiprogrammet 2013! Ingen arbetslinje där inte.

Humaniora och Svenskt Näringsliv. Svenskt Näringsliv har som bekant på senaste tiden råkat i blåsväder för en rapport där det sagts att lägre förmåner skulle utgå till humanistiska studier än till studier i naturvetenskap. Särskilt om kurserna i humaniora var av utpäglad hobbykaraktär. I rapporten kritiseras tydligen också en del högskolekurser i humaniora helt allmänt för låg kvalitet. Det är inte så underligt som det låter. Som en skämtare i STV påpekade igår vet ingen i Sverige som är under femtio år vem den postume nobelpristagaren i litteratur Erik Axel Karlfeldt är. Att Karlfeldt skapat en annan och mer odödlig Fridolin från Avestatrakten i Dalarna än den nu aktuelle slipsredarsonen från Vittsjö är väl lika obekant. Det som förr var självklart för alla seminariedeltagare vid högskolorna är nu något som man i bästa fall kommer i kontakt med för första gången vid högskolan.

Attack mot en politiker i stockholmsförorten Sundbyberg

"Tre vettskrämda invandrare." (SD)-politikern Stellan Bojerud f. 1944 och boende i Sundbyberg berättar på sin blogg (Mopsen's blogg 7/7 2011; jfr) att hans bostad attackerats. Någon hade med rödfärg målat ordet RASIST på hans lägenhetsdörr. Hans hustru, som är från Thailand, och ett par släktingar till henne på besök hos familjen Bojerud blev av naturliga skäl vettskrämda. Själv är Bojerud militärhistoriker och pensionerad officer; han är lyckligtvis inte lättskrämd.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt att politiker, deras anhöriga eller deras bostäder och egendom blir utsatta för våld eller hot. Såvitt jag kan förstå har inget annat medium än Politiskt Inkorrekt tagit upp händelsen, som faktiskt är minst lika långtgående som hotet nyligen mot journalisten i SvD Per Gudmundson (se min blogg 29/6 2011). Det skedda är ett angrepp på den politiska demokratin i Sverige.

Det finns en stark tendens hos alla våra politiskt korrekta översåtar att ha överseende med sådana här händelser som berör människor som man ogillar av politiska skäl. "Han/hon får skylla sig själv." Det är mycket mer tacksamt för alla dessa översåtar att ägna sig åt vad som händer i främmande länder och åt händelser som berör människor i Sverige som man månar om.

En brasklapp - Reinfeldt i Almedalen - Melin: Dom bara pratar

Brasklapp. Statsminister Fredrik Reinfeldt höll tal i Almedalen 4/7 2011. Under rubriken M-panelen tycker till uttalade sig ett antal personer om talet. Till dem hörde universitetslektorn i statskunskap vid Lunds universitet Malena Rosén Sundström. Hon uppges bl.a. ha sagt: "Man såg en positionering mot SD och oppositionspartierna fick också en brasklapp." Min lektorskollega menade nog inte det hon sade. Av sammanhanget syns framgå, att hon troligen menade att den rödgröna oppositionen också fick en släng av sleven eller rentav en näsknäpp. Men kanske har jag missförstått henne. (Brasklapp = hemligt förbehåll.)

Reinfeldts framtidstal i Almedalen. Jag har läst talet slarvigt. Men som bloggare kan jag ändå kommentera det. Det är en viktig framtidsfråga som statsministern tar upp, när han talar om betydelsen på lång sikt av att människors livslängd ökat.  Att han från diverse håll kritiseras för brist på idéer spelar roll på kort sikt för hans möjligheter att vinna valet 2014. Men frågan om en åldrande befolkning i Sverige och Europa är stor och mångfacetterad. Samtidigt är det intressant att se att Reinfeldt undviker att i sammanhanget beröra den stora utomeuropeiska invandringen, som bl.a. innebär en ökning av antalet barn och unga som ska försörjas och utbildas. Huvudmotståndaren Håkan Juholt gör "barnfattigdomen" till ett stort nummer i sin förkunnelse. Därmed tar han upp ett matnyttigt tema för valkampen 2014. De grupper han främst vänder sig till i sammanhanget är utomeuropeiska invandrare och ensamstående föräldrar med låg inkomst. Om de röstar så röstar de i regel redan rödgrönt. Men därutöver låter det generellt sett bra att som politiker speciellt måna om kategorin "fattiga barn". Om man dessutom speciellt månar om dom sjuka utförsäkade är man på väg mot en helgonförklaring, minst.

Grattis till Lars och Martin Melin! Med känsla för rätt timning har språkvetenskapsmannen docent Lars Melin och hans son Martin Melin publicerat en bok om politikerspråket med titeln Dom bara pratar kort tid innan almedalsveckan i Visby börjar. Och inte nog med det. De har fått tillfälle att presentera boken på ett trevligt sätt i SVT den 5/7 2011. I tv-programmet berörde Lars Melin bl.a. slagordet "barnfattigdom" på ett tankeväckande sätt. Fil. dr Håkan Arvidsson har i en recension i SvD den 4 juli 2011 under rubriken Snäv analys av maktsnack gett boken mycket gott betyg. Men han tycker att de båda författarna driver tesen om att politikernas makt kommer ur språket alltför långt. Enligt Arvidsson är det sakinnehållet som till sist är avgörande. Verkligheten är avgörande, inte talekonsten. Jag hoppas förstås att denne välkände Håkan har rätt, men säker är jag inte.