Cirkus SAAB, Cirkus Juholt och Dålig reklam

Cirkus SAAB. SAAB-cirkusen fortsätter och snart avslutas den kanske. Det uppges nu att de båda kinesiska företagen Pang Da och Youngman skall köpa SAAB för 100 miljoner euro. Men mycket återstår innan affären är i hamn och SAAB:s hårt prövade anställda kan andas ut. Vad som sades vara ett avtal var en icke-bindande avsiktsförklaring från köparna. Och bland andra skall den kinesiska tillståndsmyndigheten ge sitt medgivande; General Motors skall också medge affären, vilket väl antagligen innebär att den skall godkännas av Vita Huset och Pentagon. Om affären verkligen blir av, kan kondottjären Victor Muller åka hem till Holland med ett stort antal miljoner och ägna sig åt nästa tvivelaktiga projekt.

Cirkus Juholt. Denna Cirkus höll ny föreställning igår, 27 oktober 2011, under riksdagens frågestund. Denna gång lämnade ordföranden för Socialdemokraterna felaktiga uppgifter om antalet socialbidragstagare. Han sade att antalet var det högsta på 36 år. Det riktiga är att det är det högsta på 8 år. Det borde vara livsfarligt för vilket riksdagsparti som helst i en demokrati att ha en ledare som gång på gång lämnar felaktiga uppgifter. Men jag är inte säker på att det skadar partiet i längden. Otillförlitliga demagoger har historiskt sett haft framgång, tyvärr, får man väl säga.

Dålig reklam. Förmodligen i egenskap av villaägare hade jag bjudits in till ett reklammöte på Star Hotell i Sollentuna i går kväll. Det var en av bankerna och med banken lierade företag som stod för inbjudan. Hotellets största sal var full med folk. "Vi bjuder på kvällsfika med kaffebröd" utlovades i programmet. Men så blev det inte. Kaffe fanns, men mjölken var slut och likaså kaffebrödet, när jag äntligen skulle få fika. Jag gick då hem och tittade på Lyxfällan.

Blåsväder: Arabiska revolutionen och Moderaternas idéprogram

Moderat idéprogram i blåsväder. Några formuleringar i moderaternas idéprogram, som antogs på partistämman i helgen, har gett alla partiets motståndare bland rödgröna journalister tillfälle att ösa galla över Moderaterna för historieförfalskning. I huvudsak går kritiken ut på att Moderaterna inte har redovisat sina fäders motstånd mot demokratiseringen, d.v.s. allmän rösträtt med mera, på ett korrekt sätt. De har tvärtom förskönat sin historia. Torbjörn Nilsson som ibland beskrivs som den ende borgerlige professorn i historia har tagit till orda på Newsmill (26/10 2011) för att försvara Moderaterna. Hans artikel har fått rubriken Högerns historia mer komplicerad än kritikerna tror. Han säger bland annat att "gymnasieböcker ger ofta tillräcklig information för att undanröja de flesta missförstånd". Han ger vidare i artikeln en elementär översikt över den allmänna och lika rösträttens framväxt i Sverige. Så långt professor Nilsson.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har för sin del omgående sagt att han är beredd att se till att ändra på formuleringarna i idéprogrammet om de leder till missförstånd.

Jag tror att de flesta politiskt intresserade i min generation känner till det som professor Nilsson skriver. De har läst om det i skolan. Men en yngre generation vet nästan ingenting, oavsett om de har svensk bakgrund eller invandrarbakgrund. Jag är t.o.m. osäker på hur många av riksdagens alla yngre moderata ledamöter som vet något om detta viktiga och problematiska utvecklingskede i svensk historia. Man kan avfärda saken som en storm i ett vattenglas och som en del i en socialdemokratisk offensiv för att återta partiets fäderneärvda plats vid köttgrytorna - ungefär som skallet mot utrikesminister Carl Bildt. Men samtidigt är den ett tecken på hur kunskaperna om Sveriges historia har urholkats. En lite annan sak är att fakta kan tolkas på olika sätt.

Arabiska revolutionen - och sedan?  Den 26 oktober 2011 deltog jag som åhörare i ett intressant seminarium med den rubriken på Södertörns högskola. Seminariet hade ett liknande tema som Frivärld-seminariet hos Timbro som jag skrev om på min blogg den 20 september 2011. Seminariet var anordnat av Samtidshistoriska institutet vid högskolan. Seminariet hade lockat c:a 25 åhörare, av vilka flera kom med intressanta frågor och synpunkter i den diskussion som följde.

Moderator: fil.dr Johanna Ringarp. Medverkande: journalisten Shora Esmailian och professor Susanne Olsson, religionshistoriker (enligt modern terminologi 'religionsvetare'). Båda behärskar arabiska, vilket onekligen är en stor fördel i sammanhanget. Båda räknas till vänstersidan i politiskt avseende, men av det märktes inte mycket.

Om det berodde på moderatorn eller hade andra orsaker så hade seminariet en opartisk, kritisk, akademisk prägel. De medverkande begränsade sig i sina anföranden tydligt till den närmaste framtiden. De framhöll att det är omöjligt att sia om vilken vändning omvälvningen i arabvärlden kommer att ta på längre sikt. De koncentrerade sig båda på utvecklingen i Egypten och Tunisien, även om Libyen, Syrien, Palestina, Jordanien och Irak och Jemen nämndes i förbigående. Däremot sades ingenting om Libanon, Saudiarabien, Algeriet och Marocko. Inte heller berördes Arabemiraten. Det betyder att de arabiska monarkierna i stort sett lämnades utanför.

Shora Esmailian berättade inledningsvis att hon hade suttit klistrad vid teven under en stor del av våren. Hon konstaterade att det rådde avsevärd skillnad mellan Egypten och Libyen. I Egypten var yttrandefriheten ganska avsevärd redan före revolutionen, i Libyen obefintlig. Hon såg den arbetarstrejk som utbrutit i en stor industristad i Nildeltat som avgörande för regimens fall. Det var ett stort antal textil- och tegelindustriarbetare som strejkat. Den egyptiska revolutionen genomfördes på arton dagar, detta i motsats till det utdragna inbördeskriget i Libyen. Men de som nu styr i Egypten är knutna till den gamla regimen. Hon betonade också militärens betydelse och att militären senare ingripit särskilt hårt mot arbetarprotester. En viktig bakgrund till revolutionen i Egypten är den ekonomiska liberaliseringen under Mubaraks regim under tiden 2006-2009. Den har lett till att många fått det sämre än förut.

Svenska medier har varit oinitierade. De har mest betonat muslimska brödraskapets styrka. De har inte varit riktigt medvetna om att muslimska brödraskapet i Egypten inte alls är så enhetligt som man föreställer sig. Brödraskapet har fått verka som en i huvudsak religiös rörelse också under diktaturen. De cirka tio procent av egypterna som är kristna - kopterna - har setts med oblida ögon av många muslimer och fått tjäna som syndabock. De är av naturliga skäl oroliga för framtiden.

Susanne Olsson sade att i Egypten hade religionen alltid setts som ett politiskt instrument. Olika beräkningar visar att muslimska brödraskapet stöds av 25 - 40 procent av egypterna. De är snarare ett starkt nätverk än ett parti. De hade länge parollen "Islam är lösningen". Numera är parollen "Frihet och jämlikhet är lösningen". Susanne Olsson ser islamismen som ett 'paraplybegrepp'. Man talar inte om ett 'islamistiskt' parti numera utan om ett 'islamskt'. Kvinnor finns i viss utsträckning med i media.

Vi vet inte vad som händer senare. I Tunisien har ett islamskt parti nått över fyrtio procent av rösterna. Folket vill ha en ny regim men inte ett nytt förtryck. De bokstavstrogna muslimerna, salafisterna, har inflytande, men är inte dominerande.

Shora Esmailian, som påpekade att inget demokratiskt val hållits i Egypten ännu, sade att brödraskapet inte riktigt var på arbetarnas sida och att det finns en skillnad mellan yngre och äldre. Ungdomarna är mer radikala än de äldre. Hon tycker att det är bra att valet inte hålls förrän i november. Det ger andra krafter än brödraskapet en viss möjlighet att organisera sig i partier. På en fråga sade hon att många valt religionen för ett definiera sin ståndpunkt. Skolsystemet har körts i botten och ingenting har sagts om åternationaliseringar. Det egyptiska parlamentet väljs på fem år och mycket kan hända under den tiden. Beträffande Libyen är det bra att övergångsrådets medlemmar inte skall kandidera till parlamentet. Ledarna i arabvärlden upplevs överhuvudtaget inte som folkliga.

En publikfråga: Vilken roll spelar utrikespolitiken och särskilt förhållandet till Israel? Shora Esmailian svarade att en majoritet i Egypten är emot Israel, men vill inte riva upp Camp David avtalet. Libyen blir spännande i fråga om utrikespolitiken. Det gäller t.ex. den framtida politiken i fråga om strömmen av afrikanska flyktingar som vill komma till Europa och naturligtvis också oljepolitiken. Syriens diktaturregim har länge fått stöd både inrikes och utrikes inom arabvärlden för sitt klara motstånd mot Israel. Det är därför förvånande att det finns ett så starkt motstånd mot regimen inom Syrien.

Båda medverkande var ense om att revolutionen kan medföra problem ur kvinnosynpunkt. I Tunisien är polygami förbjuden, ett förbud som nu ifrågasätts. I Egypten försökte diktaturen avskaffa kvinnlig omskärelse [som är förbjuden i svensk lag liksom polygami], men den ståndpunkten ifrågasätts nu.

Flera andra problem behandlades i anslutning till publikfrågor. Jag kände en kall vind blåsa då båda dessa experter förklarade att befolkningen i arabstaterna fortfarande utan reservationer kräver att palestinierna skall få återvända till de områden som de eller snarare deras förfäder fördrevs ifrån när staten Israel bildades. För mig är det ungefär som att höra suddettyska krav på 1950-talet eller varför inte det som mina föräldrar läste i den berömda Carlssons geografibok i gymnasiet. Där stod att många familjer i Marocko än i dag [på 1920-talet] på sin vägg förvarade nycken till det hus i Granada som deras förfäder tvingats fly ifrån, när Ferdinand och Isabella erövrade Granada på 1400-talet.

Ett par av de problem som berördes på Frivärld-seminariet berördes inte på detta seminarium. Det är den allomfattande korruptionen i arabstaterna och det stora problemet att så många unga skaffar sig kvalificerad utbildning och därefter hamnar i arbetslöshet som är ägnad att leda till hopplöshet och extremism. Seminarierna kompletterade varandra. Det kan vara skäl för den som sålunda vill skaffa sig en mer komplett bild att läsa Frivärldrapporten som finns lätt tillgänglig på nätet.

Västsahara och Libyen

William Petzäll. Riksdagsledamoten William Petzäll f. 1988, f.d. Sverigedemokrat, har omhändertagits för tvångsvård enligt Lagen om vård av missbrukare (LVM). Det meddelar Expressen m.fl. massmedia 24/10 2011.

Kanske hade politiskt korrekta massmedia inte sagt något, om det hade varit en riksdagsledamot från något annat riksdagsparti som hade omhändertagits. Men bortsett från det, kan man med Expressen konstatera att Petzäll inte kan avlägsnas från sitt uppdrag som riksdagsledamot p.g.a. tvångsomhändertagandet. En riksdagsledamot kan avsättas av domstol, om han begår mycket allvarliga brott. Det har hänt i ett par fall under de senaste decennierna och då gällt två moderata riksdagsledamöter. Det finns ingen möjlighet för riksdagen att själv besluta att en ledamot skall "utstötas" ur riksdagen. Sådana regler finns i vissa andra länder. Ett exempel är Danmark.

William Petzäll är ett tragiskt exempel på det förfall som drabbat den svenska politiken. En alldeles för ung och oprövad politiker har fått en framskjuten ställning i ett av riksdagens partier. Det visar sig sorgligt nog att han har mycket allvarliga och av omgivningen väl kända drogproblem. Ett annat minst lika gott exempel på demokratins kris har jag tidigare påtalat (25/9 2011). Det är att Annie Lööf, f. 1983, valts till partiledare för Centerpartiet och numera ingår i regeringen som näringsminister.

Västsahara - Marocko. På Newsmill har skribenter kritserat Marockos ockupation av Västsahara. Området som ligger vid Afrikas västkust omedelbart söder om Marocko var spansk koloni fram till 1975. Då var den spanske diktatorn Franco klok nog att låta Spanien dra sig tillbaka från sin koloni. Området besattes omedelbart av Marocko. Sedan dess har det rått mycket starka motsättningar mellan Marocko och den fåtaliga, inhemska befolkningen. Befolkningen är liksom marockanerna muslimer. I samband med den s.k. arabiska våren försöker nu människor här i Sverige som vill se Västsahara befriat från Marocko att få européerna att intressera sig för frågan. Hittills har både politikernas och den stora allmänhetens intresse varit svagt eller obefintligt. För min del har jag som vanligt svårt att engagera mig.

Libyen. Svenska Dagbladet Näringsliv har idag en översikt över de utländska oljebolagens verksamhet Libyen. Det tycks i stort sett vara business as usual efter inbördeskriget och lynchmordet på Gaddafi. Prognosen för västerländsk demokrati i Libyen, som förmodligen önskas av en del akademiskt utbildade libyer, är inte god. En son till Muammar Gaddafi som fortfarande befinner sig på fri fot har i faderns anda kallat motståndarna "råttor", som han skall döda om tillfälle ges.

Det är troligt att de utländska oljebolagen kommer att ha ett avgörande inflytande på Libyens ekonomiska politik efter Gaddafi. Av en notis i Svenska Dagbladet framgår att övergångsrådet hittills bara fått en liten del av de libyska tillgångar som frysts i de europeiska länderna. Som jag skrev den 22/10 skall det bli intressant att se hur resten av tillgångarna i praktiken kommer att behandlas av de olika europeiska staterna, inklusive Sverige, och av EU.

De svenska partiernas identitetsproblem

Partiernas identitetsproblem. Professor em. Olof Ruin, Stockholm, som är en av Sveriges främsta forskare i statsvetenskap, har skrivit en mycket intressant artikel på Dagens Nyheters debattsida (2011-10-23). Rubriken lyder: "Osäkerheten kvarstår om socialdemokratins identitet". Olof Ruin tar upp en hel rad olika problem i artikeln. Han skänker därmed yngre statsvetare en hel rad ansatser för doktorsavhandlingar och liknande arbeten.  Olof Ruin brukar f.ö. ha kunskap och känsla för vad som rör sig inom statsvetenskapen utanför den svenska ankdammen. Som utomstående skall jag nöja mig med att beröra ett par aspekter.

Olof Ruin menar att Håkan Juholt har visat sig otillräcklig som partiledare. Han menar att "Socialdemokratins traditionella identitet är i gungning". Partiet har inte gjort den nystart som det talats om sedan Mona Sahlin avgick som partiordförande. Men Ruin anser att det även på den borgerliga sidan råder osäkerhet om partiernas identitet. Brist på identitet, definierad som "brist på visioner om framtiden och ovilja att öppet saluföra vad man vill på lång sikt", kännetecknar också de borgerliga partierna.

Socialdemokraterna borde inte ha överlåtit det reeella valet av partiledare till en liten grupp - valberedningen. De borde låtit partikongressen ha flera kandidater att välja mellan och låtit kongressen välja den som majoriteten ansett bäst lämpad att företräda partiet. Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har gjort rätt, när deras partistämmor tillåts göra ett reellt val mellan olika kandidater.

Må så vara i ett teoretiskt demokratiperspektiv. Men det är långt till nästa riksdagsval och mycket kan hända. Håkan Juholt har en uppenbar talang som demagog. Det är inte säkert att den stora del av väljarkåren, som bara ger partipolitiken ett förstrött intresse, ser motsättningarna i budskapet. Det är lätt att glömma att Socialdemokraterna låg mycket bra till i opinionsundersökningarna närmast före Aftonbladets angrepp på Håkan Juholt med anledning av hans ersättning för dubbel bosättning som riksdagsledamot. Det finns en del som talar för att Socialdemokraterna återigen kan bli det dominerande partiet i svensk politik. Liksom det finns en del som talar för att Sverigedemokraterna kommer att växa.

Professor Ruin säger att även de just nu framgångsrika Moderaterna har svagheter. Även de har svårigheter med sin identitet. Han säger bl.a. att Moderaterna presenterar sig som ett nytt arbetarparti, samtidigt som partiet "särskilt gynnar de välbärgade". I fråga om det sistnämnda har jag lite svårt att följa professor Ruins tankar. Är det rut- och rot-avdragen som avses? Det kan ju knappast vara förbättringarna för fattigpensionärerna. För min del tycker jag mig också märka att Miljöpartiet har vissa svårigheter med sin identitet. Jag gissar att det kan bero på att partiet lockat människor med rötter utanför Europa både som företrädare och väljare och att de kanske har mindre intresse för miljöfrågorna än partiets ursprungliga "kärnväljare".

Samtidigt som flera andra partier har uttalade problem, är det sällsamt att kunna konstatera att Moderaterna för en gångs skull kan hålla en partistämma, när opinionssiffrorna ger dem ställningen som största parti. Måtte det inte ge Fredrik Reinfeldt och hans hustru hybris!

Lynchningar och Frysningar

Lynchningar. Överste Muhammar Gaddafi lynchades som bekant av rebeller när han försökte fly från sin hemstad Sirte. Termen lynchning brukar man i vår tid främst förknippa med den amerikanska Södern, men lynchningar  har också förekommit på andra håll, t.ex. när kung Faisal II av Irak bragtes om livet i Bagdad 1958. Vi i Sverige bör erinra oss lynchningen av riksmarskalken Axel von Fersen år 1810, för drygt tvåhundra år sedan. Den iscensattets mitt i Stockholm, på samma barbariska sätt som mordet på Gaddafi. Politiska motståndare till von Fersen och de s.k. Gustavianerna låg sannolikt bakom händelsen. Under alla förhållanden ingrep inte de trupper som uppehöll sig alldeles i närheten av platsen. En omfattande utredning gjordes, men den ledde bara till begränsade juridiska åtgärder.

Det är inte troligt att utredningen av händelserna i Libyen kommer att leda till långtgående åtgärder. Det finns alltför många inflytelserika personer och personkretsar som inte önskar att man rör alltför mycket i lynchningen. Lynchningen är inte någon bra början på en västerländsk, demokratisk utveckling i Libyen.

Ett skeende som det skall bli intressant att följa, är, hur EU:s organ och medlemsländer hanterar de stora tillgångar som av Gaddafi m.fl. placerats i olika EU-länder, bland annat Sverige, och som frysts enligt beslut av unionen. Det finns nog regler om hanteringen, som i verklighetens värld inte kommer att tillämpas på det sätt som är tänkt.

al-Gaddafi 1942-2011

Muammar al-Gaddafi död. Libyens diktator sedan mer än 40 år, Muammar Gaddafi, uppges ha dödats i närheten av Sirte. Det finns utförliga uppgifter om honom i Wikipedia. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt hälsar nyheten om att Gaddafi eliminerats med tillfredsställelse.

Det hade givetvis varit bättre ur modern västerländsk rättvisesynpunkt om Gaddafi hade kunnat ställas inför domstolen i Haag, som behandlar brott mot mänskligheten, och dömas till livstids fängelse av domstolen. Men jag tycker att det är lika bra att han dödades vid gripandet, även om det är mer eller mindre politiskt inkorrekt att tycka så.

FRIVÄRLD: Svensk militär solidaritet kring Östersjön: Tre scenarier

Militärt vid Östersjön. Det nya opinions- och debattforumet Frivärld (Stockholm Free World Forum) ordnande den 18 oktober 2011 ett seminarium på grundval av en rapport med ovanstående titel (12 s., ISBN 91-7566-847-5). Rapporten (se mer nedan) är författad av generalmajor Karlis Neretnieks f. 1962, som haft viktiga poster i den svenska försvarsmakten. Moderator var riksdagsledamoten Mats Johansson (M) f. 1951. Inbjudna diskussionsdeltagare var överste Bo Hugemark f. 1936 och riksdagsledamoten docent Björn von Sydow (S) f. 1945, som bl.a. varit försvarsminister och riksdagens talman. Dessa fyra inte helt unga herrar mötte en fulltalig publik som till stor del torde ha bestått av f.d. officerare och en del damer av det slag som förknippas med Östermalm och chefsuppgifter inom det frivilliga försvaret. För egen del har jag för mycket länge sedan gjort värnplikt som civilmilitär tjänsteman med löjtnants tjänsteställning.

Bakgrunden till rapporten är att den välkända svenska formeln om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig sedan 2008/2010 kompletterats med en 'solidaritetsförklaring' som syftar på de nordiska länderna och Baltikum. Solidaritetsförklaringen innehåller inga konkreta åtaganden av samma typ som Natofördraget och andra välkända äldre fördrag mellan stormakter. Den har mer karaktären av deklarationen vid det kända trekungamötet i Malmö 1914 och andra liknande avsiktsförklaringar.

Rapporten innehåller som titeln anger en diskussion om olika militära åtgärder i tre fall som alla gäller Baltikum. Alla tre fallen gäller det ryska jätteriket, vars politik som vanligt betraktas som närmast omöjlig att få ett säkert grepp om. I det första fallet sker en begränsad incident. I det andra uppfattas ett militärt hot mot en eller flera stater i Baltikum. I det tredje och verkligt 'skarpa' fallet anfaller Ryssland Baltikum. Det tredje fallet är förstås det verkligt allvarliga. General Neretnieks diskuterar i rapporten olika åtgärder som Sverige kan och bör vidta i de tre fallen. För min del blev jag skrämd av redogörelsen för hur få förband som Sverige förfogar över i en nära framtid. Flyget och marinen är kanske någorlunda rustade för sina uppgifter. Men armén är det knappast. Den lilla armén är tänkt att 'modulariseras', d.v.s. delas upp i smärre delar med lämplig sammansättning för ett visst eller vissa företag, t.ex. försvar av Gotland.  Debattdeltagarna var ense om att Gotland intar en nyckelställning och att Gotlands försvar måste stärkas vad gäller marktrupp och luftvärn. I annat fall finns risken att Ryssland och Nato startar en kapplöpning om ön. Marinen måste också förstärkas med luftvärn.

Särskilt intressant var att höra docent von Sydows inlägg. Han var i stort sett överens med general Neretnieks och underströk ännu mer än övriga det oförutsägbara i den ryska politiken. Han betonade speciellt att ryska historiker aldrig förmått att riktigt kritiskt bearbeta vare sig Stalinepoken eller den senare tsartiden fr.o.m. tsar Peter den Stores tid och att det bland tongivande ryssar fortfarande finns en nostalgi för den senare tsartiden, som bland annat innebär att man har svårt att godta att det ryska imperiet förminskats, t.ex. genom frigörelsen av Baltikum. Björn von Sydow ansåg att det i praktiken bara var USA som kunde vara berett att ingripa militärt till stöd för de baltiska länderna. Ingen av de västeuropeiska staterna skulle i praktiken vara beredd att ingripa. Ett problem i Sverige är att den allmänna opinionen inte är medveten om den av riksdagen beslutade solidaritetsförklaringen och vad den skulle kunna medföra för landet. Man kan i sammanhanget erinra sig en beryktad rubrik över en tidningsartikel av en fransk högerextremist år 1939: "Jag är inte beredd att dö för Danzig."

För min del är jag mer pessimistisk än Björn von Sydow. Jag är mindre säker på att USA är berett att ingripa. Det skulle, som von Sydow också sade, betyda att kärnvapenkrig aktualiseras, även om det inte går så långt. Jag tror att om Ryssland skulle ockupera mindre delar av Baltikum så skulle det leda till kalabalik i Västeuropa och få återverkningar i hela världen. Men efter en tid skulle oron lägga sig. Sverige skulle vara upptaget av de flyktingproblem som man kan förvänta sig skulle uppkomma.

Jag har medvetet sagt 'mindre delar av Baltikum'. Om ockupationen gäller hela Baltikum som ju efter kort tid blev fallet på 1940-talet kommer saken kanske i ett annat läge.

Mats Johansson tog upp ett särskilt problem: den gasledning som drages i Östersjön från Ryssland förbi Gotland till Tyskland. Slite på Gotland skall tjäna som bas för vissa underhållsarbeten på ledningen. Mats Johansson sade att han var motståndare till ledningen, som i stället hade bort dras på land genom de baltiska staterna och Polen. För min del förstår jag ryssarna. En ledning på land skulle sannolikt leda till en rad tvister med baltiska och polska politiker som av naturliga skäl är avogt inställda till den store grannen. Det är sannolikt mycket lättare att komma överens med svenska politiker, oavsett partifärg. Sverige och Ryssland har trots allt inte varit i krig med varandra sedan 1809.

Fotnot.
Rapporten är en förkortad version av avsnitt 9 "Militärstrategiska handlingsmöjligheter" i antologin Till bröders hjälp. Med sikte på svensk solidarisk strategi. Red. Bo Hugemark. Stockholm 2011. (ISBN 978-91-633-8797-5.) Boken har getts ut av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.
_____________________________________________________________

Rapporten finns här: http://www.frivärld.se/nyheter-3244229
Seminariet finns bandat här: http://vimeo.com/30838668
En 'kort-kort' version av rapporten har publicerats som artikel i nättidskriften Svensk Tidskrift, 21/10 2011. Artikeln som är författad av general Karlis Neretnieks har rubriken Solidaritet kring Östersjön: Kan vi hjälpa balterna?

Ganna räddar (S)?

Ganna räddar (S)? I politiken är en vecka en lång tid. Det ordspråksartade uttalandet tillskrivs bland andra den engelske premiärministern Harold Wilson (Labour). Den verkligt stora nyheten i Sverige just nu är den hemska historien om utvisningen till Ukraina av Ganna Chyzhevska, 91 år gammal, som vistas hos anhöriga här i landet. Politiskt Inkorrekt som snart skall upphöra, anser att utvisningen, som nu uppskjutits, är upprörande. Politiskt Inkorrekt säger sig före sitt uttalande ha undersökt fallet, för att se efter om det inte innehåller uppgifter som de politiskt korrekta medierna förtigit. Migrationsminister Tobias Billström och statsminister Fredrik Reinfeldt uppges ha sagt att det skulle bli för dyrt att ändra lagstiftningen med anledning av fallet. Inte minst deras uttalanden har upprört allmänheten. (Aftonbladet, nätuppl. 19/10 2011.) Frågan är om inte detta fall verksamt kan bidra till att Socialdemokraterna åter får hopp om framtiden. För min del undrar jag om inte de nuvarande reglerna helt enkelt har tillämpats felaktigt. Vad det nu kan bero på.

Av en notis i samma tidning framgår att den s.k. rullstolsmannen, en 47-årig invandrare, nu åtalas tillsammans med ett par anhöriga för bedrägeri och bidragsbrott. De har tillskansat sig totalt 13,5 miljoner kronor. Mannen har spelat handikappad och de anhöriga har varit hans personliga assistenter. Kontrollen av användningen av skattepengar kan inte ha varit särskilt ingående i detta fall. Vad det nu kan bero på.

Stora Socialdemokrater, Tyra, Euro-skadeglädje, Politiskt Inkorrekt och Styckning

Det är mycket just nu. Det finns ovanligt mycket att kommentera, både stort och smått.

Socialdemokraterna. Både ledande socialdemokrater och andra partivänner är naturligt nog angelägna att se till att partiet åter blir statsbärande. I dag på morgonen (17/10 2011) intervjuades partisekreteraren, f.d. statsrådet Carin Jämtin. Hon talar bra, om än i kulsprutetakt, vilket måhända kan tolkas som lätt nervositet. Men värre är, att inte ens hon tycks ha riktigt fattat vad som hänt i det senaste valet - alltså den senaste verkliga kraftmätningen mellan de olika partierna. Hon sade att Socialdemokraterna är det "ojämförligt största partiet i landet". Och visst var Socialdemokraterna några tiondels procent större än Moderaterna i 2010 års val. Skall man se Carin Jämtins uttalande som en freudiansk felsägelse eller en besvärjelse eller vad annat? Det är möjligt att Socialdemokraterna med över 100.000 medlemmar är mycket större än Moderaterna och alla andra. Men jag tror inte att Carin Jämtin syftade på det. Jag tror att hon liksom övriga ledande socialdemokrater fortfarande lever i sin ungdoms just för tillfället felaktiga världsuppfattning att partiet får åtminstone 45 procent av rösterna i valen. Det kan mycket väl bli så på nytt, bland annat om den utomeuropeiska invandringen fortsätter i samma takt som hittills och andra stora samhällsförändringar sker. Men nu är nu. Det som nu är verkligt intressant med Jämtins uttalande är att det antyder hur svårt det är att reformera det socialdemokratiska partiet, om ledande partiföreträdare ser Allians för Sverige som en illegitim regim som regerar mot folkets flertal. Det är också lite konstigt att Jämtin inte ville svara på frågan i vilka hänseenden som partiledaren Håkan Juholts stab skall förstärkas. Det är ju inte fråga om ett privat storföretags interna organisation. Eller är det? Ett tips till Carin Jämtin och mina fåtaliga läsare. Läs och begrunda professor Jonas Hinnfors insiktsfulla brännpunktsartikel om (S). Den har rubriken Partiet måste hitta sin riktning (SvD 15/10 2011) och är lätt att hitta på nätet. Jonas Hinnfors är professor i statsvetenskap i Göteborg.

I övrigt sade partisekreterare Carin Jämtin två gånger i intervjun i radions P1 att partiordföranden Håkan Juholt brutit mot regler som inte finns. Därmed antydde hon förstås att han inte gjort något fel beträffande ersättningen för dubbel bosättning. I förlängningen ligger, som hånfulla kommentatorer redan sagt efter åklagarens klargörande om rättsläget, att Juholt borde få tillbaka sina återbetalda 160.000 kronor. Kanske det. Problemet kan formuleras så att Håkan Juholt är en medelålders, framstående, nutida, s.k. svenne och en sådan skall ha en partner som betalar för sig. Han skall inte ha hemmafru eller något ditåt. Om Håkan Juholt till exempel hade varit från Mellersta östern hade saken kunnat komma i ett annat läge, får man tänka sig.

Tyra. Mona Sahlin blir föremål för en stor hyllningsartikel (!) i söndagsnumret av Aftonbladet (16/10 2011). Mona Sahlin, som är 54 år, framställs som en arbetande pensionär. Det berättas bland mycket annat att ‘Mona’ helt nyligen fått ett barnbarn som fått namnet Tyra. För mig är det ett utmanande förnamn. Det är ungefär som att heta Torsten e.dyl. i förnamn om man är kille i det nya Sverige. Jag skulle kunna tänka mig att en dotter till Jimmie Åkesson fick namnet Tyra.

Euro-skadeglädje. Jag tillhörde dem som för exakt sju år sedan röstade för att Sverige skulle införa euron som valuta. Sjuårsdagen firas av nästan alla journalister - inte minst kulturjournalister - som en sorts segerdag. Svenska folkets majoritet sade som bekant nej till euron, som nu är i kris. Jag får trösta mig och andra med att Danmark, som inte infört euron, också befinner sig i kris och att Sverige inte kommer att gå oskadat ur eurokrisen. Den som vanligt mycket seriöse f. näringsministern m.m. Leif Pagrotsky talade i radions P1 om eurokrisen på ett pedagogiskt, lågmält, sätt, utan skadeglädje. Han gick som bekant offentligt emot (S)-regeringens officiella linje och röstade nej till euron. Leif Pagrotsky är en av de få politiker som jag anser pålitliga.

Henning Sjöström avliden. Advokat Henning Sjöström, 89 år, har avlidit. Advokatsamfundets ordförande, Anne Ramberg, tecknade hans bild i påfallande ljusa färger i radions P1. Hon påminde bl.a. om att han uppträtt som advokat i många stora, uppmärksammade, processer, t.ex. neurosedynmålet. Hans första uppmärksammade mål var processen mot Kurt Haijby (1897-1965), som åtalats för utpressning mot kung Gustav V. Vi är snart inga jurister kvar som minns den affären.

Politiskt Inkorrekt. Websajten PI, Politiskt Inkorrekt, upphör efter tre år. Händelsen hälsas med tillfredsställelse av politiskt korrekta massmedia. Rubriken Sajt nära SD läggs ned över en notis i Svenska Dagbladet 17/10 2011 av Tobias Brandel är talande. Vi är många som saknar PI. Där fanns ofta nyheter och kompletteringar till nyheter av betydande intresse. I regel var det fråga om sådant som de centrala nyhetsorganen av olika skäl inte ville omtala. Främst rörde det sig förstås om brott där gärningsmännen var invandrare. Inte så sällan publicerade PI information som meddelare funnit i lokalpress o. dyl. I sina bästa stunder påminde verksamheten i dessa fall lite om Arvid Fredborgs rapportering i Svenska Dagbladet från Berlin under andra världskriget. Han skaffade sig diverse lokaltidningar från olika städer i Tredje riket, där han hittade artiklar och notiser om sådant som massmedia i Berlin av politiska skäl inte berörde.

Styckning. För en gångs skull nämner jag ett lokalt problem i Sollentuna kommun. Lokaltidningen Mitt i Sollentuna (11/10 2011, årg. 25, nr 41 s. 5) har som huvudrubrik på första sidan Färre får stycka av sina tomter. Det har under senare år blivit alltmer vanligt att ägare av större tomter fått lov av kommunen att klämma in allt större bostadshus med plats för allt fler boende på sina tomter eller att de har fått stycka sina tomter i en eller flera nya som bebyggts med bostäder för allt fler människor. Det betyder naturligtvis att berörda villaområdens karaktär gradvis förändras på ett sätt som villaägare i området upplever som negativt. Nu skall reglerna för avstyckning stramas upp och sakkunniga tjänstemän har fått i uppdrag att utreda vad som skall gälla för de områden som saknar föreskrifter om antal bostäder på samma tomt o.dyl.

Det är givetvis angeläget att nya bostäder byggs i storstadsområdet, men protester från villaägare och andra fäster uppmärksamheten på de problem som s.k. förtätning av bostadsområden medför. Tidigare var det ofta den s.k. kontoriseringen som innebar problem. Villaområden och liknande utnyttjades allt mer och mer för kontors- och liknande verksamhet, utan att det hade tillåtits genom planläggning. Inte minst torde det vara bilparkering som utgör ett praktiskt problem både vid kontorisering och förtätning för bostadsbyggande. Det är som sagt ett lokalt problem i Sollentuna, men problemet finns säkert lite varstans i Sveriges få storstadsområden och på andra håll också.

Folkpartiet och invandringen

Folkpartiet Liberalerna. Folkpartiet håller landsmöte. Det har helt kommit i skuggan av Juholts affärer. Folkpartiets landsmöte är först och främst intressant på grund av de förhållandevis långtgående uppfattningar i invandringspolitiken som landsmötet gett uttryck åt genom sina beslut. De har i första hand sin udd mot moderaterna och överensstämmer inte med alliansregeringens officiella politik. Dagens Nyheter ger i en artikel på nätet idag en kort sammanfattning. Partiordföranden Jan Björklund har också enhälligt omvalts (DN 15/10 2011), vilket han förståeligt nog är glad över. Statsrådet Erik Ullenhag (FP) är glad över Folkpartiets invandringspolitik. Business as usual.

Business as usual?

Juholtaffärerna över? Åklagaren har beslutat att inte fortsätta förundersökningen om bedrägeribrott begånget av Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt, när han fått ersättning för dubbel bosättning. Socialdemokraternas allra viktigaste partiorgan, verkställande utskottet, har enhälligt uttalat sitt förtroende för Håkan Juholt. Så långt är utgången av det s.k. drevet mot Juholt, som inleddes av den socialdemokratiska kvällstidningen Aftonbladet, inte särskilt oväntad. De moraliska aspekterna på Juholts handlande tillmäts ingen särskilt stor betydelse, eller snarare ingen betydelse alls, av dem som skall bestämma, inte bara tycka. Det är troligt att Socialdemokraternas opinionssiffror ganska snart åter ökar. Hur mycket är svårt att gissa.

Det återstår att se om affärerna leder till en meningsfull intern diskussion inom landets största parti av samma slag som övriga politiska partier i landet vid olika tillfällen har varit tvungna att föra och som hör till demokratins väsen. Diskussionen borde gälla både partiets organisation, arbete och program både på kort och lång sikt. Inte minst ideologin och dess praktiska tillämpning i det nuvarande samhället måste diskuteras.

Jag är rädd att allt blir vid det gamla efter en kort tids försäkringar om motsatsen. Det är bekvämast så. Och kanske bäst. De som utmanövrerades i samband med partiledarbytet återfår antagligen lite inflytande. Men de nya måste också få sitt. Och fackorganisationernas representanter och de viktiga s.k. sidoorganisationernas, ända till Fonus skall ha sitt. Om opinionssiffrorna blir hyggliga kommer partistrategerna att (återigen) räkna med att den rödgröna sidan skall få majoritet i riksdagen med hjälp av de på marginalen viktiga invandrarrösterna. Alla karriäristerna är åter vid gott mod. Vad vanliga väljare tycker är inte viktigt. Bara de röstar rätt. (Jfr bl.a. ett bra inlägg i debatten av Aron Modig, ordförande i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet på Newsmill 14/10 2011).

Det paradoxala är att en stor del av den politiska eliten i Sverige nog innerst inne välkomnar en sådan utveckling som jag skisserat. Det gäller inte enbart socialdemokrater och vänster- och miljöpartister utan också en stor del av den borgerliga politiska eliten. En reformation av det största partiet kan lätt få spill-over-effekter, som kan hota invanda positioner inom andra partier. Kompetensen hos både män och kvinnor som vant sig vid politiken som ett lönande yrke kan sättas i fråga. Förmåner av olika slag kan ifrågasättas och så vidare.

Att mer eller mindre fristående iakttagare som exempelvis Anna-Greta Leijon, Stig Malm, Lotta Gröning eller Kjell-Olof Feldt önskar att ändringar kommer till stånd betyder väldigt lite för de aktuella maktspelarna.

Att bloggare som jag önskar att ändringar kommer till stånd betyder ingenting alls.

Juholtaffärerna, forts. och Medborgarskapet, forts.

Juholts affärer. Håkan Juholt klarade partiledardebatten på ett bra sätt i går. Han gav löften om förbättringar för olika grupper och om stora investeringar. Den som inte är socialdemokrat tycker att han lika gärna kunde säga rent ut att det krävs kraftigt höjda skatter på det arbetande folket och stora statliga lån för att genomföra programmet. Det var löjligt när han först sade sig alltid vilja debattera med (SD)-ordföranden Jimmie Åkesson och sedan undvek att göra det. Håkan Juholts hyresersättningsaffär m.m. berördes naturligtvis inte. Det är förståeligt att Jimmie Åkesson skrattade. Samtidigt fascinerar det mig att han med största sannolikhet hade suttit i regeringen om han inte hade gått in för att bli Sveriges "fascistledare".

Den senaste milersättnings-/bilhyresaffären inträffande för ett antal år sedan, förefaller det. Den gör nog varken till eller från.

Jag är fortfarande inte säker på att Håkan Juholt genomfört sin sista partiledardebatt, även om det borde vara så. Att Socialdemokraterna just nu ligger lite illa till i opinionen behöver inte betyda att de inte kan komma till makten i valet 2014. Vi bör komma ihåg att Allians för Sverige länge låg dåligt till, men ändå kunde hävda sig väl i valet 2010. Kanske är det som det var i gamla tider: missnöjda socialdemokrater tenderar att gå vänsterut till kommunisterna, som nu kallar sig Vänsterpartiet, om de inte blev soffliggare. Moderaterna har också gått tillbaka. Massmediedrevet mot Carl Bildt kan också ha haft sin inverkan. Han lämnade styrelsen för Lundin Oil 2006. Lundin Oil engagerade sig i Libyen 2009. Men det spelar ingen roll för de rödgröna medierna.

Medborgarskap. Ett par socialdemokratiska riksdagsledamöter som tidningen Expressen (12/10 2011) talat med och som har invandrarbakgrund var upprörda över Juholts stöd för villkorat medborgarskap under en viss kortare tid för den som invandrat till Sverige. Förslaget är bra tänkt ur rödgrön synpunkt. En stor mängd utomeuropeiska invandrare får med förslaget praktiskt taget omedelbart rösträtt i riksdagsvalen. En liten del som begår mycket allvarliga brott får vänta med medborgarskapet. De kan nog i de flesta fall inte utvisas till hemlandet av humanitära skäl. De utomeuropeiska invandrarna röstar till åttio procent på de rödgröna partierna och säkrar därmed en rödgrön riksdagsmajoritet.

Håkan Juholt, forts. och Maria Wetterstrand

Maria Wetterstrand. Maria Wetterstrand var gäst hos Karin Hübinette i TV1. Karin Hübinette brukar vara en rak och skarp journalist. Men i detta fall blev det ett gullande och fnittrande utan gräns. Maria Wetterstrand tilläts helt dominera och föra fram sina mer eller mindre orealistiska och propagandistiska åsikter utan restriktioner. För mig är hon fortfarande kvalitetsmässigt tjejen som stod med sin kille vid kvarteret Mullvaden på Söder i Stockholm och skrek i talkör men nu sju resor mer slipad och odräglig. Och jodå, jag är medveten om att jag är nästan ensam om denna inställning, men det får jag leva med.

Håkan Juholts kris. Den kända tv-journalisten Margit Silberstein berättade i kväll på TV att hon fått reda på att Morgan Johansson fått klartecken av Juholt att ansluta sig till Ilmar Reepalus smarta förslag om villkorat medborgarskap, men att Juholt kort därefter ändrat sig, när förslaget mötte motstånd. Margit Silberstein berättade också att det var sant att Håkan Juholt inledningsvis, internt, hade framfört ståndpunkten att a-kasseersättningen inte skulle höjas, men senare sagt att han aldrig hade sagt det, när han mötte motstånd och (S) föreslog höjning. Det var rätt ynkligt att höra framstående socialdemokrater betyga sitt fortsatta förtroende för Håkan Juholt. Det var en lisa att höra f.d. partisekreteraren Baylan göra ett mer nyanserat uttalande än de övriga topparna. Jag tycker att den begåvade och verbale Baylan borde fullfölja sin akademiska utbildning. Det bör noteras hur periferiska de socialdemokrater är som hitintills har krävt att Håkan Juholt skall avgå. Jag tror fortfarande att han har goda chanser att sitta kvar på grund av partiets komplicerade struktur och väljarunderlag. Och som sagt: det är en evighet till valet 2014.

Jag gissar att morgondagens partiledardebatt i riksdagen mycket väl kan "vinnas" av de rödgröna. Ingen kommer att påminna om Juholtkrisen och Håkan Juholt och Lars Ohly kan mycket väl vinna poäng genom överbudspolitik.

Håkan Juholt, forts.

Juholtföljetongen. Följetongen om (S)-ordföranden Håkan Juholt fortsätter. Det senaste avsnittet handlar om ett reseförskott år 2006 som enligt en artikel i Expressen idag (11/10) aldrig har redovisats. Håkan Juholt reste till Vitryssland på ett studiebesök som bekostades av Sveriges riksdag, d.v.s. med skattemedel. Juholt fick ett förskott för en resa på tio dagar, men kom hem igen efter fyra dagar. Han åtföjdes av sin ?-bo. Var och en förstår att massmedia just nu febrilt söker efter nya affärer kring Juholt.

Jag har tidigare skrivit att jag inte tror att Håkan Juholt kommer att bli tvingad att avgå på grund av sina "affärer" och att han inte heller kommer att åtalas än mindre dömas för sitt agerande beträffande hyresersättningen. Med anledning av det har jag beskyllts för att ta parti för honom mot dem som kritiserat hans agerande. Så är inte fallet. Jag är starkt kritisk mot Håkan Juholt. Jag är inte ensam om min bedömning av den juridiska sidan av Juholtaffären. Det framgår exempelvis av en artikel idag på Newsmill att civilrättsprofessorn Mårten Schoultz kommit till samma slutsatser. Schoultz är liksom jag inte straffrättsexpert och hans artikel har brister som tyder på att den är ett hastverk. Jag delar inte heller hans bagatelliserande attityd mot Juholts agerande i slutet av artikeln.

När det gäller politiska bedömningar ansluter jag mig till Lena Mellins bedömningar i AB idag och K G Bergströms likartade bedömningar i Expressen igår (10/10 2011). Det är anmärkningsvärt att ingen känd eller okänd akademisk forskare i straffrätt ännu tycks ha tagit till orda i Juholtaffären. Om Håkan Juholt trots allt skulle bli tvungen att träda tillbaka så gissar jag att partisekreteraren Carin Jämtin ligger bra till som hans efterträdare, åtminstone på kort sikt.

Bortsett från den juridiska bedömningen finns en etisk dimension som är ännu viktigare. Om den ena eller andra meniga riksdagsledamoten av de 349 tillämpar regler om ersättningar på ett felaktigt sätt är det en allvarlig sak. Om ordföranden i det största partiet i det demokratiska Sverige gör det, är det ännu mycket allvarligare. För övrigt skulle det spela roll beträffande vilken som helst av partiledarna. "Fascistledaren", (SD)-ordföranden Jimmie Åkesson, har uppträtt föredömligt i fråga om sin ersättning för dubbel bosättning.

Håkan Juholt må av de högre skikten av socialdemokratiska politiker betraktas som fortsatt lämplig som partiledare, inte minst av praktiska skäl. Det är också möjligt att en betydande del av de vanliga partimedlemmarna och sympatisörerna (fotfolket) vid närmare eftertanke stödjer Juholt. Men han är ändå inte kvalificerad att bli statsminister i Sverige. Det hindrar inte att han mycket väl kan bli det 2014. Kanske med namnen till sagofiguren från Avestatrakten som vice statsminister.

Det finns en tendens att beskriva Mona Sahlins övertramp som mycket mindre graverande än Juholts. Det är delvis en felsyn. Hon strulade både med sitt kontokort som statsråd och därutöver med betalning av privata räkningar, parkeringsböter m.m. I ett fall hade en lågavlönad dagisfröken lagt ut 200 kronor för henne och hade stor möda att långt om länge få igen pengarna. Vidare vill jag minnas att det i massmedia påstods att Mona Sahlin tidigare missbrukat ett kontokort som hon fått av (S) för ‘partiutgifter’. Hon skulle ha använt parti-kortet i stor omfattning för rent personliga utgifter och aldrig återbetalat dem till partiet. Men om jag minns rätt och detta är sant vet jag inte.

Jag har skrivit allt detta under eftermiddagen tisdagen den 11 oktober 2011. Jag vet inte vad den socialdemokratiska riksdagsgruppens sammanträde kl. 16 och framåt kan innebära. Tydligen tar krisen också nya turer i och med att Håkan Juholts assistent uttalat sig om när hans chef fick information av honom om hyresersättningsreglerna. Det skedde enligt assistenten tidigare än Håkan Juholt velat medge.

Partiledardebatt i statstelevisionen 9 oktober 2011

Partiledardebatt. Sex partiledare diskuterade en del aktuella frågor i statstelevisionen ikväll. Socialdemokraternas och Vänsterpartiets partiledare uteblev med motiveringen att de hade placerats på samma sida i rummet som Sverigedemokraternas partiledare.

Allianspartiledarna, inbegripet den nya Centerledaren Annie Lööf, visade stor enighet. Jag tror att många kvinnor ansåg att Åsa Romson, nytt språkrör för Miljöpartiet, vann debatten. Hon har en ungdomlig framtoning, trots sina trettionio år. Sverigedemokraten Jimmie Åkesson gjorde också en bra insats utifrån sina utgångspunkter. Som vanligt framträdde han lugnt och sansat och gjorde överhuvudtaget ett seriöst intryck. Jag är inte säker på att alla tv-tittare förstod att det orangefärgade märke som de fyra alliansledarna hade på sig var alliansens märke som skulle symbolisera deras enighet. Göran Hägglund hade därutöver KD:s partimärke, vilket må vara honom förlåtet i den situation han befinner sig.

Det är egendomligt hur litet man saknade herrar Juholt och Ohly. Därmed inte sagt att man skall räkna ut vare sig Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Hösten 2011 är det en evighet till hösten 2014.

Tv drog förstås sitt strå till den rödgröna stacken genom att se till att såväl debattledaren som samtliga fyra som kommenterade debatten tillhörde det rödgröna lägret. Jag har tidigare kommenterat tv:s tilltag att besluta om placeringen av debattdeltagarna över huvudet på (S)-ledaren Juholt (7/10 2011).

Justitieminister Johansson och Medborgarskapet

Justitieminister? Vänstersinnade riksdagsledamoten, f.d. statsrådet Morgan Johansson (S) f. 1970 tillhörde dem som inledningsvis sympatiserade med (S)-kommunalrådet Ilmar Reepalus förslag om medborgarskap på prov för invandrare. Men efter en reprimand från självaste Håkan Juholt tog han mycket snabbt tillbaka sitt bifall till Reepalus förslag.

Morgan Johansson är något lite intressantare än jag förut antagit. Han är fil. kand., tituleras journalist och är tydligen tilltänkt som justitieminister i en socialdemokratisk regering. Han är osvensk på det sättet att han tillhör styrelsen för Förbundet Humanisterna, som är ateisternas organisation här i Sagolandet. En riktig svensk skall vara namnkristen eller i nödfall namnmuslim eller namn-någon annan religion. Men ateist - nej!

Morgan Johansson håller tydligen på att kvalificera sig för posten som justitieminister genom att vara ordförande i riksdagens justititeutskott sedan 2010. Sveriges justitieminister skall emellertid, som mina läsare redan vet, vara en framstående, allmänt respekterad, jurist. I likhet med Beatrice Ask uppfyller Morgan Johansson inte heller det kravet.

För min del ansluter jag mig till Reepalus ståndpunkt, såtillvida att den som blivit svensk medborgare genom naturalisering under vissa omständigheter skall kunna fråntas sitt medborgarskap. Vidare skall Sverige som regel ställa krav på elementära kunskaper i svenska språket för naturalisering. Det är orimligt att vi har en stor och växande grupp medborgare som har rösträtt i riksdagsvalen men inte kan ens elementär svenska.

Statsminister in spe och Midnatt i Paris

Statsminister? Håkan Juholt har på nytt råkat i blåsväder. Denna gång gäller det hyresersättningen för hans boende i Stockholm. Han sägs redan ha betalat tillbaka till staten 130.000 kronor som han fått för mycket och  30.000 kronor återstår att återbetala. Dagens Nyheter ifrågasätter i sin ledare om Håkan Juholt är lämplig som statsminister (DN 8/10 2011).

Det är fortfarande långt till valet 2014. Till dess är nog den här affären glömd. 160.000 kronor är ett stort belopp för oss vanliga människor. En polisutredning om bedrägeri har satts igång. Gissningsvis leder den inte till åtal. "Brott ej styrkt" e. dyl.

I Aftonbladet idag, lördag, säger en kommentator att Juholts giriga beteende är typiskt för dem som kommit till makt och inflytande från enkla förhållanden eller med andra ord gjort en klassresa genom politiken eller facket. Pålitliga Lena Mellin i AB menar att Håkan Juholt kommit mycket lättare undan än Mona Sahlin. Vi får se.

Visst är det så att överklassättlingen Olof Palme sannolikt inte var intresserad av pengar. Han var intresserad av makt. Harvardaffären var atypisk för honom. Men inte heller klassresenären Ingvar Carlsson var girig. Också han var intresserad av makt. Och det är en (S)-myt att "Monas" korttrassel bara gällde 13 kronor! Det är tänkvärt att den kontroversielle Göran Persson inte ägnade sig åt den här typen av oegentligheter. Men han vände ryggen åt "Maud". Hu va' hemskt! F.ö. är det länge sedan Tage Erlander - enligt myten - skickade Aina till kanslihuset med tiotalet blyertspennor som Tage i distraktion tagit hem under sin minst sagt långa tid i regeringen.

Vad som kan få Håkan Juholt på fall är, om nya oegentligheter skulle uppdagas och de är av allvarligt slag. Den beprövade 'socialdemokratiska dementimaskinen' tycks just för tillfället arbeta lite ineffektivt. Men den är gammal, och behöver kanske renoveras.

Midnatt i Paris. I eftermiddags såg vi den fina romantiska filmen Midnatt i Paris på Sollentuna Bio. Woody Allen har skrivit manuskriptet. Den vackert drömska filmen med sin intellektuella namedropping är kanske litet för svår för flertalet unga. Och de flesta äldre går nästan aldrig på bio.

Hederlighet, SAAB och politikerträta på lekplatsnivå

Tre aktuella namn denna vecka.
Den världsberömde datorpionjären Steve Jobs f. 1955 har avlidit i Kalifornien den 5/10 2011.

F.d. statsrådet, f.d. finansborgarådet, f.d. landshövdingen och f.d. moderatledaren Ulf Adelsohn f. 1941 har fyllt sjuttio år den 4/10 2011. Födelsedagen har uppmärksammats mycket lite i massmedia. Ulf Adelsohn tillhör de ytterst få ledande politiker som offentligt sagt att han avstått från att i sin självdeklaration yrka avdrag som han enligt gällande regler troligen skulle vara berättigad till, men som han har anat skulle leda till diskussion och kritik i massmedia. Men han har förfäder att brås på. Han har som bekant en bra bit  tillbaka i tiden invandrarbakgrund och den förste av hans släkt som invandrade till Sverige hade framgång som gårdfarihandlare p.g.a. sin grundmurade hederlighet i affärer. Modern forskning har också i någon mån omvärderat en annan av Ulf Adelsohns förfäder. Man kan påstå att den förmögne kapten Anckarström, som mördade kung Gustav III, till stor del drevs till mordet p.g.a. sin politiska hederlighet. Hur som helst. Ett Grattis i efterhand till Ulf Adelsohn!
Ett PS! Jag kan inte se att Wikipedia har fått med att Ulf Adelsohn gett ut sin dagbok om tiden som statsråd. Jag har läst den med stort intresse. DS.

Den store diktaren Tomas Tranströmer f. 1931 har tilldelats nobelpriset i litteratur. Tomas Tranströmer är känd i litterära kretsar i hela världen. Hans dikter är översatta till femtio språk. Det är egendomligt att han inte är en av de aderton. Jag måste tillstå att jag tillhör den majoritet av svenskar som visserligen hört talas om Tranströmer men aldrig vet sig ha läst något av honom. Jag var med i FIB:s lyrikklubb i min ungdom och har egentligen ingenting att skylla på, när jag säger att jag inte läst något. Till slut: Jag tror inte att Tranströmer uppskattar att Politiskt Inkorrekt-redaktionen gratulerar honom till priset, vilket jag nyss läste att de gör.

SAAB, forts. Det är tydligen meningen att staten, d.v.s. vi skattebetalare, skall bli delägare i SAAB i samband med den problematiska rekonstruktionen. Bara för en kort tid sägs det. Men har staten väl blandats in så blir det nog svårt för politikerna att dra sig ur. Jag borde förstås vara förvånad med hänsyn till vad som tidigare har sagts från olika håll. Men jag är inte särskilt förvånad. Vem är det? Jag tycker ju samtidigt synd om alla anställda hos SAAB och företagets underleverantörer.

I andra, särskilt sydligare, länder än Sverige med någorlunda fria massmedia, skulle nu media spekulera i om de av hovrättens ledamöter, som beslutade om rekonstruktionen på ett otillbörligt sätt var påverkade av politiker och/eller finansmän. Jag tror faktiskt inte att så är fallet.

Haltande tv-debatt. På söndag blir det tv-debatt mellan de ledande riksdagspolitikerna. Det vill säga Håkan Juholt (S) och Lars Ohly (V) kommer inte att delta. De hade nämligen placerats intill "fascistledaren" Jimmie Åkesson (SD) i debattstudion. Deras medhjälpare hade försökt att få en ändring till stånd och då fick det vara med deltagande. Och hör och häpna! Statstelevisionen hade inte gått med på Socialdemokraternas och Vänsterpartisternas krav. Det är väl ungefär som om kamrat Stalin på sin tid hade sagt till om en ändring i moskvaradions program och radiomännen hade sagt nej till ändringen. En elak iakttagare kan rentav förledas att tro att herrar Juholt och Ohly inte vågar ta upp kampen med allianspolitikerna i en tv-debatt. Juholt inte minst efter den senaste hyresersättningsaffären. Statsvetarna borde likt glupande ulvar kasta sig över en sådan här händelse. Den innebär såvitt man kan förstå en avsevärd förändring - bestående eller tillfällig, det är frågan - i det politiska klimatet i Sverige. Den socialdemokratiska hegemonin är hotad, åtminstone till dess att de rödgröna fått tillräckligt många nya väljare. (Jfr bl.a. kommunalrådet Ilmar Reepalus senaste utspel om medborgaskap.)

Socialdemokraternas budgetmotion

Socialdemokraternas budgetmotion. (Åter till allvaret efter gårdagens utflykt i fiktionernas värld.) Jag trodde på en uppgift i Dagens Industri att den viktiga motionen under någon förevändning var uppskjuten till på måndag, den 10/10. Men nu sägs det att den helt korrekt har presenterats idag, onsdagen den 5 oktober 2011, som är sista motionsdagen. Och det betyder att den i sin slutgiltiga form har lämnats in i riksdagen får man anta. Jag hoppas kunna återkomma till några intressanta punkter i den slutliga (?) versionen inom kort. Men jag vill redan nu peka på en viktig detalj i det politiska spelet, som det är lätt att glömma mitt ibland alla avhopp och inhopp och ensamkommande och familjeåterföreningar och förorter och allt annat viktigt.

Detaljen är att Sverigedemokraternas budgetmotion som presenterades idag, onsdag, inte är så betydelselös som man nog vill göra gällande både bland alliansens och de rödgrönas topp-politiker. Det är trots allt Jimmie Åkesson som är riksdagens vågmästare. Han och hans "fascister" kan fälla utslaget. "Vi kan inte hjälpa att SD röstar på våra förslag", som det officiellt heter från båda sidor. Vi får se vad budgetreglerna med utgiftstak och annat som skall underlätta för den sittande regeringen kan ha för betydelse, när det verkligen gäller. Dessa skyddsregler är f.ö. inte grundlagsfästa och, bortsett från det, kan det visa sig att det finns utrymme för diverse fräcka manövrer av skickliga manipulatörer i riksdagspolitiken. Regeringens förslag om sänkt restaurangmoms (krogmoms på vanlig journalistsvenska) tycks redan nu dödsdömt i och med att MP inte längre håller fast vid det (är läsarna förvånade?).

Birro, Kungen och (S)-budgetmotionen

Två, tre misshagliga. Det har avslöjats att kändisen Marcus Birro ansökt om att bli ordförande i Kristdemokraterna. Han har visserligen tagit tillbaka sin kandidatur, men nu helt välförtjänt fått sparken från TV4. Han befarar också att bli vräkt från sin bostad med barn och blomma. De rödgröna statuerar exempel och då gäller förstås inte den mångomtalade rödgröna regeln att "barn kan inte vräkas". Bort med Birro står det på plakaten i demonstrationerna på Söder i Stockholm. Kung Carl Gustaf går i stort sett samma öde till mötes. Han har på uppdrag av Internationella Scoutförbundet överlämnat en scoututmärkelse till den odemokratiske kungakollegan Abdullah i Saudiarabien. Drottning Silvia (f.d. [?] NSDAP) var vid tillfället iförd huvudduk, vilket betraktas som en försvårande omständighet för kungen och medför ansvar för medhjälp för henne. (Abdullah hade skänkt miljoner till Scoutförbundet.) Kung Carl Gustaf är snart f.d. Konungen II och Silvia blir förstås f.d. Drottningen II. Det ryktas att riksdagen skall besluta om saken redan i morgon.

(S)-budgetmotion uppskjuten. Dessa skrämmande händelser har medfört att Socialdemokraternas budgetmotion för 2012, som skulle ha offentliggjorts idag, är uppskjuten till på måndag den 10 oktober 2011.

Personligen tycker jag att Birros ansökan är en smula underlig. Jag tycker också att kungens överlämnande är en smula underligt m.h.t. vad som nyligen timat ifråga om kungavänner m.m. Men nu vänder vi på bladet! Som vanligt.

Socialdemokratiskt budgetförslag och kultfilmen Jägarna 2

Verklighetens budget (S). Massmedia är eniga om att Socialdemokraternas förslag till statsbudget för 2012 har havererat. Förslaget i sin helhet skall visserligen inte publiceras förrän nu i veckan. Men partiledaren Håkan Juholt har i förväg berättat om vissa viktiga delar på tv. Han har starkt kritiserat alliansregeringen för att skrota välfärden på ett fruktansvärt sätt. Men enligt tillförlitliga (?) uppgifter skiljer sig Socialdemokraternas budgetförslag bara mycket marginellt från regeringens (se bl.a. SvD ledare 1/10 2011).

Så skulle exempelvis de hel- eller halvsvältande pensionärerna få 50 kronor mer i månaden med (S)-budgeten. Förre finansministern Kjell-Olof Feldt skulle i så fall vara helt ute och segla, när han i den reaktionära tidskriften Axess säger att Socialdemokraterna har spenderbyxorna på sig och undrar hur allt skall finansieras. Jag är inte räknekarl, men jag misstänker att så enkelt är det inte att Feldt har helt fel. Han refererar till vad Socialdemokraterna förslagit så sent som i våras i riksdagen.

Vi får nog bevittna att (S)-ledningen kommer med ett omarbetat förslag i veckan, där budgetbalans m.m. är glömd och ‘happy days are here again’. Utom för oss som förutsätts betala höjda skatter, förstås.

Opinionsledarna bland de politiskt viktiga nya svenskarna torde vara de som minst bekymrar sig om det s.k. budgethaveriet. Deras målgrupp kan föga svenska, så den är i praktiken inte medveten om haveriet. Det gäller f.ö. också en stor del av Socialdemokraternas "ursvenska" väljare, som har Idol och åtskilligt annat viktigt att ägna sig åt. Så alliansen har anledning att se upp. Och vad skall näringsminister Lööf hitta på härnäst? Hon tänker troligen stanna som statsråd tills hon pensioneras vid c:a femtio, oavsett vilken regering som styr Sagolandet.

Jägarna 2. Igår var jag på bio här i Sollentuna och såg den omtalade norrlandsfilmen Jägarna 2. Det är en verkligt spännande spelfilm, som livligt kan rekommenderas. Det finns anledning att betona ordet spelfilm, för det är lätt att som åskådare ryckas med i berättelsen och betrakta filmen som en dokumentär. Jägarna 2 är som bekant en fristående fortsättning på kultfilmen Jägarna, som jag också har sett.

Jag kan inte komma ifrån att jag ser Jägarna 2 som en allegori över det samtida Sverige. Och det i två hänseenden. För det första en mycket extrem men ändå på sitt sätt ackurat skildring av Sverige utanför storstäderna. Inte nödvändigtvis Norrland, utan landsorten lite varstans. För det andra en allegorisk skildring av de s.k. nybyggarnas Sverige. Det sagda kräver en förklaring, som det tyvärr skulle leda för långt att göra alltför utförlig.

Min namne i filmen, den diaboliske polisen, finns får vi hoppas inte i alltför många exemplar i verkligheten. Men miljön finns lite överallt i Sverige på landsbygd och i mindre orter. "Alla känner alla." Alla har band till varandra exempelvis släktband, vänskapsband och ovänskapsband, gamla och nya kärleksförbindelser, mobbningsrelationer, anställningsförhållanden, ekonomiska samband och förväntan om fortsatta relationer under överskådlig framtid som gör det svårt eller omöjligt att ge ärliga svar till utomstående, t.ex. i samband med vittnesmål i både brottssaker och civilrättsliga tvister.

Var kommer då nybyggarna, d.v.s. människor med invandrarbakgrund, in i bilden? I det fallet är det de för oss nutida västeuropeiska storstadsbor rätt främmande släkt- och klanbanden, samt diverse andra personliga relationer i Sverige och det forna hemlandet som gör det svårt att utreda även de mest uppenbara övergrepp. Den som berättar för utomstående myndighetspersoner eller andra riskerar hela sin existens. Inte nödvändigt sitt liv, men sin fortsatta tillvaro under drägliga former.