Ny kommunistledare. Om man får tro våra många rödgröna mediapersonligheter, och det bör man ju göra, så är den viktigaste frågan här i Sverige just nu vem som ska ersätta Lars Ohly som ny kommunistledare. Det finns fyra kandidater: Jonas Sjöstedt, Rossana Dinamarca, Ulla Andersson och Hans Linde. Det är därför ett oerhört viktigt inhopp i debatten, när tv-mannen, f.d. (?) extremkommunisten, Magnus Utvik (47) ifrågasätter Jonas Sjöstedts demokratiska trovärdighet. (Riksdag & Departement, R&D, 2011:22 s. 3 och 17.) För min del föredrar jag Rossana Dinamarca. Hon har allt som en kommunistledare ska ha. Hon har invandrarbakgrund, talar som en kulspruta och avbryter alla i ett kör, både motståndare och intervjuare.
En glädjande nyhet. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har sett till att man minskat det bistånd till Uganda som går via landets regering p.g.a. att Uganda mer och mer inskränkt mänskliga rättigheter. Nu har Uganda svarat genom att inte godta en svensk som chef för FN:s kontor i Uganda. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har inte lyckats övertala Ugandas regering att godta svensken. Som vanligt skulle det vara intressant att veta hur mycket av det svenska biståndet som verkligen kommer de behövande till del. Enligt officiella siffror brukar en tredjedel försvinna genom korruption. (R&D 2011:22 s.6.)
Ett par "klassiker". Statskontoret ska göra en utredning om kommunernas s.k. lagtrots. Det är inte första gången som frågan utreds och säkert inte heller den sista. Frågan gäller ytterst vad som kan och skall göras, när kommuner och landsting genomfört beslut som senare upphävs såsom olagliga. Sedan gammalt finns i realiteten inga verksamma medel att tvinga en kommun eller ett landsting att rätta till ett redan genomfört beslut. Statskontoret ska undersöka frekvensen av sådana här olaglighetsfall och orsakerna till dem. Man får anta att det i förlängningen ligger att reglerna ska ändras. Problemet har som sagt diskuterats i stort sett hela tiden från 1862 då Sverige fick sin moderna kommunal- och landstingslagstiftning.
Regelrådet är ett statligt organ som ska föreslå regelförenklingar. Det har funnits sedan 1980-talet. Regeringen har nu förtydligat uppdraget. Det ska bl.a. också avse EU-lagstiftning.
(R&D 2011:22 s. 6 och 16.)
Dom bara pratar. I Forskning & Framsteg 2011:7 s. 55 recenserar Patrik Hadenius boken Dom bara pratar av Lars och Martin Melin. Recensionen är berömmande. Men det är kanske lite snopet för docent Lars Melin att det enligt recensenten tycks vara sonen Martin som gör boken verkligt bra : balanserad! Boken handlar om politikerspråket.
Alla ska med! Socialdemokraterna vill ha till stånd ett samarbete med LO, TCO och Saco. Det nya är att Saco också ska inordnas i Rörelsen. Varför inte enhetsparti också? Ja, varför inte. Vi har ju enkammarriksdag sen länge.
tisdag 6 september 2011
fredag 2 september 2011
Bankundersåtar och systrars systerskap
Bakvända Sverige. I dag på morgonen berättade P1 att bankanställda i Nordea blivit utskällda och rent av hotade av kunder som varit missnöjda med att få stå i långa köer för att ta ut pengar. Det visade sig f.ö. att hoten i regel kom från kunder som var upprörda över att behöva redogöra för varför de tog ut eller satte in pengar p.g.a. lagreglerna om motverkande av s. k. penningtvätt. En representant för Bankmannaförbundet intervjuades. Hon talade seriöst och kritiserade också bankens ledning för att ha minskat både kontors- och personalantal alltför mycket. So far so good! Jag tycker att det är självklart att anställda inte ska behöva godta att bli utskällda eller hotade.
Men vad är det egentligen man pratar om i svenska media? Är det inte helt fantastiskt att ledningen för ett serviceföretag som en bank, som till syvende och sist är beroende av sina kunder, betraktar dem som en hop undersåtar som ska stå med mössan i hand och vara tacksamma för att bankledningen överhuvudtaget då och då håller öppet något kontor och låter kunderna sätta in och ta ut sina pengar. Attityden finns hos andra storföretag i Sverige också. Är det arvet från Gustav Vasas överhetsstat i förening med den socialdemokratiska överhetsstaten som gör sig gällande? Eller är det likadant i andra jämförbara länder? Jag vet inte.
(Fotnot. Jodå, jag vet att räknenissarna brukar säga att kontanthanteringen inte lönar sig för bankerna.)
Systerskap. Jag såg nu på förmiddagen ett brottstycke av en diskussion i tv om s.k. systerskap mellan bland andra Gudrun Schyman och Maria Wetterstrand, två av mina favoritsystrar. Jag måste tyvärr, motvilligt, erkänna att tjejen som enbart utbildade sig genom att skrika i talkör utanför kvarteret Mullvaden på Söder i Stockholm i stället för att skaffa sig högskoleutbildning gjorde ett bättre intryck än socionomen Gudrun. Wetterstrand hade en vettig synpunkt när hon sade att hon bortsåg från att Maud Olofsson var kvinna, när hon kritiserade hennes åtgärder som industriminister.
Men vad är det egentligen man pratar om i svenska media? Är det inte helt fantastiskt att ledningen för ett serviceföretag som en bank, som till syvende och sist är beroende av sina kunder, betraktar dem som en hop undersåtar som ska stå med mössan i hand och vara tacksamma för att bankledningen överhuvudtaget då och då håller öppet något kontor och låter kunderna sätta in och ta ut sina pengar. Attityden finns hos andra storföretag i Sverige också. Är det arvet från Gustav Vasas överhetsstat i förening med den socialdemokratiska överhetsstaten som gör sig gällande? Eller är det likadant i andra jämförbara länder? Jag vet inte.
(Fotnot. Jodå, jag vet att räknenissarna brukar säga att kontanthanteringen inte lönar sig för bankerna.)
Systerskap. Jag såg nu på förmiddagen ett brottstycke av en diskussion i tv om s.k. systerskap mellan bland andra Gudrun Schyman och Maria Wetterstrand, två av mina favoritsystrar. Jag måste tyvärr, motvilligt, erkänna att tjejen som enbart utbildade sig genom att skrika i talkör utanför kvarteret Mullvaden på Söder i Stockholm i stället för att skaffa sig högskoleutbildning gjorde ett bättre intryck än socionomen Gudrun. Wetterstrand hade en vettig synpunkt när hon sade att hon bortsåg från att Maud Olofsson var kvinna, när hon kritiserade hennes åtgärder som industriminister.
torsdag 1 september 2011
Sveriges export och Erfarenhetsbrister
Sveriges export. Mitt i allt tal om erkännande av Palestina, Libyeninsatser, Somaliainsatser och andra utrikesnyheter med anknytning till länder utanför Europa och Nordamerika kan det vara anledning att man erinrar sig hur det förhåller sig med Sveriges aktuella export, räknat i procent (SvD Näringsliv 24/8 2011 s. 4-5): Europa 71 %, Asien 13 %, Nordamerika 8 %, Afrika 4 %, Central- och Sydamerika 3 %, Övriga 1 %. Sveriges tre viktigaste exportmarknader är Tyskland, Norge och Storbritannien. På fjärde plats kommer USA och på femte Danmark.
Det här är ekonomiska realiteter som vare sig Alliansens partier eller Socialdemokraterna kan bortse ifrån. En annan sak är de politiska realiteterna inom Sverige. De innebär bland annat att Socialdemo-kraterna och övriga rödgröna har en mycket stark ställning bland de nya svenskarna. 80 % procent av dem som röstar, väljer rödgrönt. Oavsett om många talföra massmediepersonligheter och missnöjda kvinnor (och män) helst vill att Sverige lämnar EU, så är det i praktiken inte möjligt utan en avsevärd sänkning av levnadsstandarden för oss vanliga människor. En liten grupp extremister är säkert beredda att acceptera sänkningen även för egen del. Men de flesta av oss andra betackar sig. Vi får i stället acceptera en hjälp till utvecklingsländerna där trettio procent enligt officiella beräkningar går till annat än avsett ändamål. D.v.s försvinner genom korruption o.dyl. Det är en del av bakgrunden till att Fredrik Reinfeldt och Gunilla Carlsson säger att de vill vara försiktiga när det gäller hjälpinsatser i Libyen. Försiktigheten gillas nog inte av opinionsbildare med rötter i MENA-länderna. Håkan Juholt, Gustav Fridolin m.fl. har all anledning att av inrikespolitiska skäl kritisera försiktigheten.
Erfarenhetsbrister. Alf Svensson, 73, Europaparlamentariker, påpekar det närmast självklara i en artikel på Newsmill 1/9 2011. "Partiledarvalen visar att vi inte värderar erfarenhet". Jag håller med honom till en del. Men det behövs inte bara politisk erfarenhet utan också ‘livserfarenhet’ för att bli partiledare i ett seriöst, demokratiskt, parti. (I partier som Piratpartiet eller Vänsterpartiet är erfarenhet närmast skadlig.) Den som är 28 år som Annie Lööf har helt enkelt inte hunnit skaffa sig den livserfarenhet som är nödvändig. Valet av Annie Lööf kan visa sig vara ett lyckokast, men framför allt vittnar det om desperation i Centerns ledande skikt. Men som sagt, valet kan vara ett lyckokast. Annie Lööf ger ju intryck av 45+ i sin strikta mellanklänning och på Flashback har de inte hittat några skandaler kring henne.
onsdag 31 augusti 2011
Axess september 2011 och SL-prishöjning
Axess nr 6 2011. Idag (31/8 2011) kom senaste numret av tidskriften Axess. Det är en högtidsstund för oss okonformistiska intellektuella. Jag blev inte besviken denna gång heller. Egentligen har jag inte tid att skriva på bloggen för jag är fullt upptagen av läsning av tidskriften. Två artiklar har särskilt fångat mitt intresse. Den ena är skriven av Kjell-Olof Feldt, den andra av Gunnar Wetterberg.
Kjell-Olof Feldt skriver en artikel som egentligen har ett pinsamt enkelt innehåll, men som är absolut nödvändigt i den politiska diskussionen. Rubriken lyder: Goda Gåvors Givare. De nya Socialdemokraterna har tagit på sig spenderbyxorna. Nu måste de visa hur de ska betala för löftespolitiken. (Sid. 22-23.)
Feldt spar inte på krutet: Om barnfattigdomen: "Att helt avskaffa barnfattigdomen, som den nu definieras, är ungefär lika lätt som att springa ifrån sin egen skugga." Om det framtida pensionssystemet: "...räkna igenom pensionssystemets ekonomiska förutsättningar på nytt och höj pensionsavgiften...". Kjell-Olof Feldt avslutar artikeln med orden: "Framför allt kan Givaren av de Goda Gåvorna inte låtsas som om de inte behöver betalas."
Jag tror att det är just det sistnämnda som Håkan Juholt tänker göra. Han tänker inte berätta om finansieringen. Han vänder sig inte till eliten. Han vänder sig till breda lager av människor - svenskar och invandrare - som räknar med att någon annan ska betala för de förmåner de kan få och som fortfarande i nådens år 2011 hyser en god portion klasshat mot de bättre ställda.
Gunnar Wetterbergs artikel har rubriken "Gör om kommunallagen" (Sid. 32-33). Det är det klassiska förhållandet mellan förtroendevalda (nämndledamöter m.fl.) och anställda som Wetterberg berör. Även hans artikel berör problem som diskuterats i hundrafemtio år, men som än i dag är högaktuella. Wetterberg kritiserar även förhållandet mellan de olika kommunala nämnderna. Som vanligt gäller f.ö. att beslut är en sak och implementation av besluten en annan.
Ett förhållande som Wetterberg kunnat beröra, men som han inte säger något om, är att även människor med kvalificerad utbildning, som inte själva arbetar i det kommunala eller landstingskommunala systemet, ofta är skrämmande okunniga om den kommunala självstyrelsen med valda förtroendemän. Det gäller f.ö. också en hel del av de människor som arbetar i systemet.
SL-taxan höjs. Att lokaltrafiktaxan i Stockholm höjs är ingenting nytt i världshistorien. Det hyggliga finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) har på sedvanligt sätt råkat i blåsväder med anledning av höjningen. Särskilt har Rosdahl förstås gisslats i Aftonbladet (S). Peter Kadhammar har skrivit en kolumn med rubriken "En mäktig-M-politiker med primitiv filosofi". (31/8 2011.) Problemet som Kadhammar förstås inte nämner är, att olika politiska majoriteter i landstinget genom åren tillämpat ungefär samma filosofi som Rosdahl.
Kjell-Olof Feldt skriver en artikel som egentligen har ett pinsamt enkelt innehåll, men som är absolut nödvändigt i den politiska diskussionen. Rubriken lyder: Goda Gåvors Givare. De nya Socialdemokraterna har tagit på sig spenderbyxorna. Nu måste de visa hur de ska betala för löftespolitiken. (Sid. 22-23.)
Feldt spar inte på krutet: Om barnfattigdomen: "Att helt avskaffa barnfattigdomen, som den nu definieras, är ungefär lika lätt som att springa ifrån sin egen skugga." Om det framtida pensionssystemet: "...räkna igenom pensionssystemets ekonomiska förutsättningar på nytt och höj pensionsavgiften...". Kjell-Olof Feldt avslutar artikeln med orden: "Framför allt kan Givaren av de Goda Gåvorna inte låtsas som om de inte behöver betalas."
Jag tror att det är just det sistnämnda som Håkan Juholt tänker göra. Han tänker inte berätta om finansieringen. Han vänder sig inte till eliten. Han vänder sig till breda lager av människor - svenskar och invandrare - som räknar med att någon annan ska betala för de förmåner de kan få och som fortfarande i nådens år 2011 hyser en god portion klasshat mot de bättre ställda.
Gunnar Wetterbergs artikel har rubriken "Gör om kommunallagen" (Sid. 32-33). Det är det klassiska förhållandet mellan förtroendevalda (nämndledamöter m.fl.) och anställda som Wetterberg berör. Även hans artikel berör problem som diskuterats i hundrafemtio år, men som än i dag är högaktuella. Wetterberg kritiserar även förhållandet mellan de olika kommunala nämnderna. Som vanligt gäller f.ö. att beslut är en sak och implementation av besluten en annan.
Ett förhållande som Wetterberg kunnat beröra, men som han inte säger något om, är att även människor med kvalificerad utbildning, som inte själva arbetar i det kommunala eller landstingskommunala systemet, ofta är skrämmande okunniga om den kommunala självstyrelsen med valda förtroendemän. Det gäller f.ö. också en hel del av de människor som arbetar i systemet.
SL-taxan höjs. Att lokaltrafiktaxan i Stockholm höjs är ingenting nytt i världshistorien. Det hyggliga finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) har på sedvanligt sätt råkat i blåsväder med anledning av höjningen. Särskilt har Rosdahl förstås gisslats i Aftonbladet (S). Peter Kadhammar har skrivit en kolumn med rubriken "En mäktig-M-politiker med primitiv filosofi". (31/8 2011.) Problemet som Kadhammar förstås inte nämner är, att olika politiska majoriteter i landstinget genom åren tillämpat ungefär samma filosofi som Rosdahl.
tisdag 30 augusti 2011
Läroverksnazism, forts. och Forskningsinavel
Läroverksnazism, forts. Igår berörde jag en understreckare (bokanmälan) av Bert Mårald. Boken som anmäls är en doktorsavhandling i historia av Per Höjeberg som berör rubrikens problem. Vissa mer eller mindre kända fascister/nazister i läroverkslärarkåren porträtteras i avhandlingen. Avhandlings-författaren kan dock konstatera att de har uppträtt mycket neutralt i sin lärarroll. Mårald säger att "det inte hade varit till förfång för avhandlingen" om kretsen av porträtterade hade vigats. Han nämner ett antal lärare som i så fall kunde ha tagits med. Till dem hörde en Västeråslektor som skröt med att han kände Mussolini personligen!
Mårald gör gällande att läroverkslärarna inte gjorde upp med nazismen lika tydligt som folkskollärarkåren. Läroverken fick därigenom ett skamfilat rykte som bland annat medförde att läroverkslärarna kom i underläge i efterkrigsårens stora skolreform i Sverige. Enligt min mening kan det väl förhålla sig så. Men den viktigaste orsaken till att folkskollärarna fick större inflytande på den mycket skadliga enhetsskolereformen var att vänsterbetonade akademiker inom Rörelsen litade mer på folkskollärarna än på läroverkslärarna. Folkskollärarna stod Rörelsen närmare och/eller ingick i den; läroverkslärarna var oftast borgerliga. Därmed inte sagt att de var fascister eller nazister. Det räckte med att de var folkpartister för att socialdemokraterna skulle få dålig smak i munnen.
Forskningsinavel. Professorn i statskunskap Bo Rothstein återkommer till ett av sina favoritteman i en debattartikel i DN 28/8 2011. Artikeln är skriven av Rothstein tillsammans med professorn i företagsekonomi Mats Alvesson. Den har rubriken "Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige".
Författarna konstaterar att på vissa universitetsinstitutioner har samtliga forskare både utbildats och disputerat på den egna institutionen. Ett flertal har aldrig tjänstgjort någon annan stans. De säger att detta gäller samhällsvetenskap och humaniora. Men de antyder att det också gäller inom andra vetenskapsområden. Och säkert är det så.
Det är ett allvarligt problem som författarna pekar på. Det är ytterst svårlöst. Till en del beror det på den moderna familjebildningen. Forskarna är sambo/särbo/brabo/gifta och är beroende av barnpassning etc. Att flytta är ett stort företag som inte låter sig genomföras utan stora svårigheter. I det sammanhanget väger hänsynen till forskningens kvalité mycket lätt. Jag tror också att de berörda i många fall helt enkelt inte är medvetna om kvalitetsproblemet. Ett liknande problem finns f.ö. i försvarsmakten, där det på senare år lär ha hänt att överstar tackat nej till att befordras till general om befordran inneburit flyttning.
En passant kritiserar författarna inflationen i professorstitlar. Jag håller med dem om detta. Utvecklingen är löjeväckande. Det har jag tyckt länge.
Mårald gör gällande att läroverkslärarna inte gjorde upp med nazismen lika tydligt som folkskollärarkåren. Läroverken fick därigenom ett skamfilat rykte som bland annat medförde att läroverkslärarna kom i underläge i efterkrigsårens stora skolreform i Sverige. Enligt min mening kan det väl förhålla sig så. Men den viktigaste orsaken till att folkskollärarna fick större inflytande på den mycket skadliga enhetsskolereformen var att vänsterbetonade akademiker inom Rörelsen litade mer på folkskollärarna än på läroverkslärarna. Folkskollärarna stod Rörelsen närmare och/eller ingick i den; läroverkslärarna var oftast borgerliga. Därmed inte sagt att de var fascister eller nazister. Det räckte med att de var folkpartister för att socialdemokraterna skulle få dålig smak i munnen.
Forskningsinavel. Professorn i statskunskap Bo Rothstein återkommer till ett av sina favoritteman i en debattartikel i DN 28/8 2011. Artikeln är skriven av Rothstein tillsammans med professorn i företagsekonomi Mats Alvesson. Den har rubriken "Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige".
Författarna konstaterar att på vissa universitetsinstitutioner har samtliga forskare både utbildats och disputerat på den egna institutionen. Ett flertal har aldrig tjänstgjort någon annan stans. De säger att detta gäller samhällsvetenskap och humaniora. Men de antyder att det också gäller inom andra vetenskapsområden. Och säkert är det så.
Det är ett allvarligt problem som författarna pekar på. Det är ytterst svårlöst. Till en del beror det på den moderna familjebildningen. Forskarna är sambo/särbo/brabo/gifta och är beroende av barnpassning etc. Att flytta är ett stort företag som inte låter sig genomföras utan stora svårigheter. I det sammanhanget väger hänsynen till forskningens kvalité mycket lätt. Jag tror också att de berörda i många fall helt enkelt inte är medvetna om kvalitetsproblemet. Ett liknande problem finns f.ö. i försvarsmakten, där det på senare år lär ha hänt att överstar tackat nej till att befordras till general om befordran inneburit flyttning.
En passant kritiserar författarna inflationen i professorstitlar. Jag håller med dem om detta. Utvecklingen är löjeväckande. Det har jag tyckt länge.
måndag 29 augusti 2011
Diverse extremister
Gahrton och hans palestinagrupper. Miljöpartigrundaren Per Gahrton (f. 1943) har plötsligt dykt upp efter en längre tids bortovaro från min horizont. I en debattartikel "Dags att Sverige reagerar mot Israels folkrättsbrott" (DN 29/8 2011) kräver Gahrton att Sverige, och särskilt Carl Bildt, ska ställa sig i spetsen för en internationell aktion mot Israel. Det gäller inreseförbud för vissa israeliska toppar, blockering av bankkonton, åtal vid internationella brottmålsdomstolen, importförbud m.m. Motiveringen för åtgärderna är bl.a. att arabvärlden nu mer eller mindre upphört med kränkningar av mänskliga rättigheter. Gahrtons krav är orealistiska, men kommer förmodligen att följas upp i svenska massmedia. Det ska bli intressant att se om hans palestinagrupper kommer att vara representerade på det fredsseminarium som Mona Sahlin sagts ska leda i Östra Jerusalem nu i september. Jag måste för egen del utan omsvep erkänna att jag inte visste att de en gång så uppmärksammade palestinagrupperna fanns kvar. Än mindre visste jag att Per Gahrton var ordförande.
Andra extremister: Ingvar Kamprad och Drottning Silvia. Ingvar Kamprad (f. 1926) har för länge sedan berättat att han i sin tidiga ungdom var fascist/nazist och att han senare tagit bestämt avstånd från sina dåvarande politiska åsikter. Han tycks ha satt punkt för samröret åt det hållet så sent som 1950, enligt nya rödgröna uppgifter. Kamprad har dock vägrat att helt fördöma den fascistiske akademikern och författaren Per Engdahl (1909-1994), som han kände. Den präktiga drottning Silvia (f. 1943) var garanterat inte nazist på den tiden det begav sig. Felet med henne är huvudsakligen att hon är drottning och att hon inte har tagit avstånd från sin fars affärer med judisk egendom innan hon föddes. Problemet för henne är att hon har anlitat en välkänd svensk historiker att utreda faderns affärer och att denne historiker kommit fram till att fadern i själva verket hjälpt en judisk förtagare att emigrera, även om fadern också själv tjänat pengar på affären.
Läroverksextremister. I en ny doktorsavhandling från Lund av Per Höjeberg, Utmanad av ondskan. Om svenska lärarkåren och nazismen 1933-1945 hävdar författaren att det inte förekom så mycket nazism bland lärarna vid läroverken i Sverige som det ibland har hävdats. Avhandlingen har berörts i en bra understreckare i SvD 29/8 2011 av f.d. universitetslektorn Bert Mårald. Jag ska återkomma till Bert Måralds understeckare.
Andra extremister: Ingvar Kamprad och Drottning Silvia. Ingvar Kamprad (f. 1926) har för länge sedan berättat att han i sin tidiga ungdom var fascist/nazist och att han senare tagit bestämt avstånd från sina dåvarande politiska åsikter. Han tycks ha satt punkt för samröret åt det hållet så sent som 1950, enligt nya rödgröna uppgifter. Kamprad har dock vägrat att helt fördöma den fascistiske akademikern och författaren Per Engdahl (1909-1994), som han kände. Den präktiga drottning Silvia (f. 1943) var garanterat inte nazist på den tiden det begav sig. Felet med henne är huvudsakligen att hon är drottning och att hon inte har tagit avstånd från sin fars affärer med judisk egendom innan hon föddes. Problemet för henne är att hon har anlitat en välkänd svensk historiker att utreda faderns affärer och att denne historiker kommit fram till att fadern i själva verket hjälpt en judisk förtagare att emigrera, även om fadern också själv tjänat pengar på affären.
Läroverksextremister. I en ny doktorsavhandling från Lund av Per Höjeberg, Utmanad av ondskan. Om svenska lärarkåren och nazismen 1933-1945 hävdar författaren att det inte förekom så mycket nazism bland lärarna vid läroverken i Sverige som det ibland har hävdats. Avhandlingen har berörts i en bra understreckare i SvD 29/8 2011 av f.d. universitetslektorn Bert Mårald. Jag ska återkomma till Bert Måralds understeckare.
söndag 28 augusti 2011
Exit Tre Damer
Transitions; damklassen. Mikaela Valtersson och Maria Wetterstrand lämnar båda riksdagen. Det vore för mycket sagt att jag saknar dem. Jag blev mycket överraskad när jag fick läsa att Mikaela Valtersson ville samarbeta med moderaterna (!) och att hon lämnade sin välavlönade plats i riksdagen bland annat för att hon ansåg att det inte var möjligt. Maria Wetterstrand ska nu bli småbarnsmamma med anknytning till Finland. Lycka till! I båda fallen utgår säkert en rejäl pension. Fattas bara annat. De har ju gjort oändligt mycket för oss svenskar.
Men det är inte slut på "transitions; damklassen". Nalin Pekgul (f. Baksi) avlägsnades från posten som ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Hon ersattes av professor Lena Sommestad, som vann ordförandevalet med betryggande majoritet. Nalin Pekgul påstår - på fullt allvar, får man anta - att hon ska återgå till att arbeta i sitt yrke som sjuksköterska. Om hon förverkligar detta har hon min högaktning. Men mer troligt är förstås att hon som tillhörande makteliten utses till generaldirektör, landshövding eller i nödfall ambassadör.
Nalin Pekgul har konstigt nog på intet sätt motsvarat förväntningarna som sossekvinnoordförande. Hon har varit rätt osynlig i den politiska debatten och fråga är om hon varit särskilt populär i de betydelsefulla väljargrupperna från Mellersta östern, som ju i och för sig röstar rödgrönt till 80 procent. Nalin Pekgul är troligen alltför integrerad i det traditionella svenska samhället och hon tillhör som bekant den begränsade grupp av invandrare som talar svenska utan någon som helst främmande accent eller felaktig ordföljd.
C:s invandringspolitik. På Newsmill (28/8 2011) kräver Ilan Sadé att centerpartiet skall ompröva sin invandring- och integrationspolitik. Han vill av skäl som han i korthet redovisar kraftigt minska invandringen från Mellersta östern och Afrikas horn. Ilan Sandé är jurist och var 2003 till 2006 ordförande i Centerpartiets Högskoleförbund. Han kommer att vara ombud på den stundande centerstämman. Att artikeln överhuvudtaget publiceras på Newsmill får väl ses som ett tecken i tiden.
Otäck tråd på Flashback. På Flashback finns eller har det funnits en tråd med skämt (!) om svälten i Somalia. Till de "skämt" som överhuvud taget kan återges hör uttalanden av typen 'Skicka Breivik till Somalia med ett gevär' och 'Skicka Kikki Danielsson som mat till Somalia'. Den här typen av uttalanden bidrar inte till en saklig debatt om invandring och u-landsproblem.
Men det är inte slut på "transitions; damklassen". Nalin Pekgul (f. Baksi) avlägsnades från posten som ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Hon ersattes av professor Lena Sommestad, som vann ordförandevalet med betryggande majoritet. Nalin Pekgul påstår - på fullt allvar, får man anta - att hon ska återgå till att arbeta i sitt yrke som sjuksköterska. Om hon förverkligar detta har hon min högaktning. Men mer troligt är förstås att hon som tillhörande makteliten utses till generaldirektör, landshövding eller i nödfall ambassadör.
Nalin Pekgul har konstigt nog på intet sätt motsvarat förväntningarna som sossekvinnoordförande. Hon har varit rätt osynlig i den politiska debatten och fråga är om hon varit särskilt populär i de betydelsefulla väljargrupperna från Mellersta östern, som ju i och för sig röstar rödgrönt till 80 procent. Nalin Pekgul är troligen alltför integrerad i det traditionella svenska samhället och hon tillhör som bekant den begränsade grupp av invandrare som talar svenska utan någon som helst främmande accent eller felaktig ordföljd.
C:s invandringspolitik. På Newsmill (28/8 2011) kräver Ilan Sadé att centerpartiet skall ompröva sin invandring- och integrationspolitik. Han vill av skäl som han i korthet redovisar kraftigt minska invandringen från Mellersta östern och Afrikas horn. Ilan Sandé är jurist och var 2003 till 2006 ordförande i Centerpartiets Högskoleförbund. Han kommer att vara ombud på den stundande centerstämman. Att artikeln överhuvudtaget publiceras på Newsmill får väl ses som ett tecken i tiden.
Otäck tråd på Flashback. På Flashback finns eller har det funnits en tråd med skämt (!) om svälten i Somalia. Till de "skämt" som överhuvud taget kan återges hör uttalanden av typen 'Skicka Breivik till Somalia med ett gevär' och 'Skicka Kikki Danielsson som mat till Somalia'. Den här typen av uttalanden bidrar inte till en saklig debatt om invandring och u-landsproblem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)