Anagina och Asylrätt

Anagina. Gina Dirwani heter en tjugoårig rödgrön komiker av palestinskt ursprung. Hon ska vara sommarpratare i radions P1. Hon ska prata om "hur det är att vara ung, blatte, tjej och muslim i Sverige" (SvD 15/6 2011). Hon skriver en blogg under signaturen "Anagina", som tydligen är mycket läst. Den består till stor del av bilder. Den gör ett delvis rätt moget intryck. Hon är uppenbarligen begåvad och det vore intressant att få höra hennes åsikter på ett lite djupare plan om att tillhöra två kulturer. Hur det är att vara ung och tjej i största allmänhet är det många som har och har haft synpunkter på. Men att vara ung intellektuell "blatte" och muslim utan huvudduk i nutidens Sverige är något annat. Hur är anknytningen till det namnkristna/sekulariserade, icke klandominerade och icke rödgröna Sverige som jag representerar, t.ex.?

Den som har kämpat för friheten har rätt till asyl. I Frankrikes författning finns en klausul som säger att den som har kämpat för friheten har rätt till asyl i den franska republiken. Denna bestämmelse har funnits ända sedan franska revolutionen. Nu har en jemenitisk regimkritisk bloggare, Afrah Nasser, 26, sökt asyl i Sverige. För mig är det självklart att hon ska få asyl om hennes uppgifter är riktiga. Däremot är det inte självklart att s.k. ekonomiska flyktingar ska få stanna och det är det stora flertalet asylsökande.

Hedersvåld, SD i riksdagen, Kampås, Brihed och 'En stark ledare'

Hedersvåld. Den stora invandringen av människor med en annan kultur än den moderna svenska har gjort att s.k. hedersvåld, inbegripet hedersmord, blivit en del av den svenska verkligheten. Den officiella svenska attityden till främmande kulturyttringar förstärker dessa avskyvärda företeelser. Det är en viktig orsak till att jag för min del är avogt inställd till svenska insatser i Afganistan, Palestina och Libyen, etc. Börja i stället i våra egna svenska problemområden i Rinkeby, Tensta och Rosengård med flera! Jag håller med advokat Elisabeth Massi Fritz, när hon förordar avskräckning som vapen mot hedersvåldet. Utvisning från Sverige är i praktiken det enda avskräckande straffet. (Dömd pekar ut föräldrar, SvD 14/6 2011.)

SD i riksdagen. Svenska Dagbladet (14/6 2011) har nu funnit för gott att återge vad Stellan Bojerud skrivit om sin tid som sverigedemokratisk ersättare i riksdagen. Jfr min blogg 4/6 2011. Artikeln är anmärkningsvärd på det sättet att den på ett hederligt sätt återger vad Bojerud sagt, utan de förvrängningar som är vanliga så snart uttalanden av Sverigedemokrater återges. Den är också anmärkningsvärd på det sättet att den inte innehåller något påtagligt försök till analys av Bojeruds text. I artikeln sägs inte var Bojeruds text finns. Det har jag sagt; det hör till god ton i publicistiska sammanhang.

I Riksdag & Departement 13/6 2011 nr 19 s. 6-7 konstateras att SD:s riksdagsledamöter inte varit flitiga motionärer (och frågeställare m.m.), vilket tydligen ses som en brist. Jag har inte svårt att förstå Sverigedemokraterna. Deras förslag röstas alltid ner, just därför att de kommer från SD. De har ingen anledning att lägga ner tid på förslag som inte kommer att behandlas på ett seriöst sätt. Skulle SD mot förmodan nå 15-20 procent av riksdagsmandaten och fortfarande vara vågmästare i riksdagen kommer saken förmodligen i ett annat läge. Enligt artikeln beror bristerna på att de är nykomlingar. Det ligger säkert något i det också. Om jag inte missminner mig hade Socialdemokraterna liknande problem, när de efter fyrtiofyra år hamnade i opposition år 1976.

Kampås om demokrati. Det finns en för mig okänd författare som heter Ingrid Kampås. Hon är född 1957 och sjuksköterska. Ingrid Kampås skriver en artikel med rubriken Vi måste reagera när oliktänkande hotas och förföljs i Sverige på Newsmill 12/6 2011. Hon kritiserar bland annat uttalandet av statsminister Fredrik Reinfeldt om SD-politiker o. likn. som blir utsatta för hot och våld: "Företräder man sådana åsikter får man räkna med att sådant kan hända." Reinfeldt gör visserligen en realistisk bedömning. Men vare sig en borgerlig eller en rödgrön statsminister i Sverige får uttala sig på det sättet. Ingrid Kampås kritiserar också att fredliga demonstrationer och möten störs med hot och våld av meningsmotståndare. Ingrid Kampås uttalar sin förvåning över att svenska journalister i så liten utsträckning som hittills fördömt "dessa brott mot demonstationsrätten och yttrandefriheten". Jag håller med Ingrid Kampås, men är inte ett dugg förvånad. I praktiken gäller i Sverige vidsträckt yttrandefrihet för rödgröna, begränsad yttrandefrihet för borgerliga och inskränkt yttrandefrihet för dem som i det allmänna föreställningssättet betraktas som "fascister". Vilket Kampås för övrigt också antyder.

En stark ledare. 26 procent av de unga i Sverige kan tänka sig att landet styrs av en stark ledare som är oberoende av riksdagen. Det framgår av en artikel i DN av Staffan I. Lindberg som är docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Under rubriken "Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar" redovisar han en undersökning utförd av World Values Survey, som vid Göteborgs universitet leds av professorerna Bo Rothstein och Sören Holmberg. Det är ett skrämmande perspektiv som målas upp i undersökningen. Tänk om Sveriges ekonomi blir påtagligt sämre eller om landet drabbas inre eller yttre hot eller av andra allvarliga problem. I så fall kan det gå som i de baltiska staterna under mellankrigstiden: den demokratiska ordningen undergrävs. (Detta är inget försvar för Sovjets vidriga annektering av de baltiska staterna.)

Brihed och Pride. Amanda Brihed är transperson och folkpartist. Hon skriver en intressant artikel på Newsmill 14/6 2011, som har rubriken "Pride står för min rätt att slippa samhällets sjukliga fixering av underlivet". Jag har hittills avstått från att diskutera HBT-frågor på bloggen och tänker att i möjligaste mån undvika dem även i fortsättningen, även om mycket av det hon skriver inbjuder till såväl instämmanden som motsägelser.

Miljöpartiet i Kyrkporten och Fas 3 i riksdagen

Miljöpartiet i Kyrkporten. För någon dag sedan fick jag Sollentuna församlings tidning Kyrkporten (3/6 2011 nr 3). Den är numera ett påkostat alster med många färgbilder. Jag är medlem i Svenska kyrkan. Däremot är jag inte medlem i det rödgröna Miljöpartiet. Omslaget till Kyrkporten fylls av ett tjusigt färgporträtt av språkröret Gustav Fridolin och citat från en intervju med Fridolin, som intervjuas i tidningen. Han tycker att kyrkan har en viktig roll i debatten om miljö- och klimatfrågorna. För min del är jag anhängare av en sekulariserad stat. Jag har alltid haft svårt för politiker som inte är namnkristna/namnmuslimer etc. Jag gör undantag för ett par som heter Göran: Hägglund och Persson, som båda verkar vettiga.

Fas 3 i riksdagen. De rödgröna och Sverigedemokraterna har tillsammans majoritet i riksdagen. De har begärt att regeringen ändrar reglerna om Fas 3 i socialförsäkringen. Det tycks råda viss förvirring bland s.k. experter om riksdagens rätt att själv besluta om reglerna. Jag kan berätta att Ylva Johansson har rätt, när hon hotar med lagstiftning i ämnet. Enligt 8 kap. 8 § regeringsformen kan riksdagen alltid ersätta regeringsföreskrifter med lagstiftning. (För kommentar se t.ex. Petrén-Ragnemalm, Sveriges grundlagar (Sthlm 1980) s. 198; bestämmelsen fanns då i 8:14.) En annan sak är att Jimmie Åkesson och hans Sverigedemokrater kanske inte är beredda att medverka till en så uppseendeväckande åtgärd.

Kunglig nationaldag överstånden

Kunglig nationaldag. Kung Carl XVI Gustaf uppfyllde väl sina plikter som statschef på nationaldagen den 6 juni 2011. Han framförde sitt tal på Skansen i Stockholm på ett bra sätt. Men hans min var bister. Det är inte svårt att förstå varför. Han har varit offer för en personlig hatkampanj i massmedia. Det har som vanligt i sådana fall inte kortsiktigt spelat någon roll vad offret säger eller gör för att motverka kampanjen. Det torde vara utan motstycke att en regerande kung låter sig intervjuas i en sådan här situation. Det sägs från alla möjliga håll att det var fel av honom att ge intervjun. Men sett i ett längre historiskt perspektiv än en eller två mandatperioder för riksdagen är det kanske ändå inte så konstigt och felaktigt. I längre historiskt perspektiv är han något av en medborgarkung, på samma sätt som belgiernas kung. Det är inte så länge sedan ständerna valde hans anfader marskalk Jean Bernadotte till kronprins i det förminskade svenska riket. Det skedde 1810. För min del är jag likgiltig till om kungen vid ett eller annat tillfälle varit på nattklubb och där sammanstrålat med mer eller mindre lättklädda damer. I princip är jag sedan gammalt anhängare av republik, men jag bävar när jag ser tänkbara presidentkandidater.

Håkan Juholt och Mona Sahlin

Juholt och Libyen. Håkan Juholt är som bekant ordförande för Socialdemokraterna, landets största politiska parti. Han intervjuades igår, 5/6 2011, i SVT1-programmet Debatt. I fråga om den svenska insatsen i Libyen var det omöjligt att förstå vad han sade. Han har tidigare sagt att den svenska flyginsatsen i Libyen ska upphöra och eventuellt ersättas med en marininsats. Nu påstod han, på fullt allvar får vi anta, att han och (S) hela tiden sagt (menat?) att Sverige i fortsättningen ska göra flyg-, marin- och humanitära insatser. I övrigt var hans intervjusvar rimliga ur socialdemokratisk synpunkt. Han ville förbättra skola, vård och omsorg (inklusive pensioner) och på det sättet vinna väljare. Att finansieringen sannolikt skulle ske genom rejält höjda skatter på oss inte så rika sades inte. Och den frågan fick han förstås inte.

Mona Sahlins offer. F.d. statsrådet och socialdemokratiska partiordföranden Mona Sahlin (54 år) har uttalat sig i Expressen 5/6 2011. Hon vill i fortsättningen inte ha ett vanligt arbete. Hon kommer sannolikt i fortsättningen att leva på sin mycket rejält tilltagna pension och ägna sig åt sådant som hon tycker att hon är bra på och som hon tycker är roligt. Hon tillhör verkligen dem "upstairs" i samhället. Och hon säger det rent ut! Red. Göran Greider (S) tycker inte om hennes uttalanden (Expressen 6/6 2011). Men han tror inte att det skadar socialdemokraterna politiskt. Det tror inte jag heller. Mona Sahlin har avlägsnats från partiledarskapet och partitoppen. Så nu är det fritt fram att rösta (S) både för gamla och nya svenskar. Det kan väl aldrig vara så att Mona Sahlin så att säga offrar sig för partiet?

Svenskheten

Svenskheten. I morgon, den 6 juni, är det Svenska Flaggans Dag - eller Nationaldagen som det heter numera. Diverse talare ska framträda runt om i landet med eller mindre lyckade tal på nationaldagen. Drottningen m.fl. ska framträda i någon sorts generell folkdräkt. För egen del har jag alltid varit likgiltig inför firandet både av valborg, nationaldag och midsommar. Nationaldagen ligger dessutom alldeles för nära midsommar. Om Sverige ska ha en nationaldag så borde det vara midsommarafton. Men lycka till med firandet!

I lagom tid till nationaldagen har en reviderad upplaga av en intervju med professor Per Bauhn om svenskheten publicerats på Newsmill (4/6 2011): "Intervju: "Vi behöver ingen politik för att känna oss som svenskar". Under ett antal underrubriker behandlar Bauhn olika aspekter på den officiellt rådande konsensuskulturen i vårt land. Bauhn försöker bl.a. urskilja åtminstone tre olika nivåer av konsensuskultur, nämligen "den generella folkhemsnivån", "kultursidesnivån" och "Åsa-Nissenivån". Enligt Bauhn talar dessa nivåer förbi varandra. De kan därför "inte bidra till ett pluralistiskt klimat för hela samhället". Om man ville vara elak kunde man säga att det ju rimligen inte heller är meningen med en konsensuskultur.

Mycket mer vore att säga om konsensuskulturen, men professor Bauhn gör ett försök att analysera företeelsen som tål att tänka på. Att Per Bauhn torde vara den ende filosofiprofessor i Sverige som inte är mer eller mindre vänster(extremist) gör inte saken sämre.

Schweitzer, Adonis och så Bojerud

Volvoschweitzer. Louis Schweitzer, som är född 1942 i Genève, är ordförande i styrelserna för Volvo och Astra Seneca. Han har genomgått de franska elithögskolorna Sciences Po och ENA. Han har varit vd i Renault. Han bor i Paris och har sitt kontor i en byggnad som ägs av Renault. Han är släkt med såväl nobelfredspristagaren 1952, Albert Schweitzer (1875-1965) som nobelpristagaren i litteratur 1964, Jean-Paul Sartre (1905-1980), vilken som bekant avböjde att motta nobelpriset. Louis Schweitzer intervjuades i SvD Näringsliv idag, 4/6 2011. Han fick bl.a. frågan om han känner sig styrd av Renault. Han förnekade det. Jag är kanske naiv, men jag tror honom.

Adonis om arabupproren. Den syrisk-libanesiske diktaren Ali Ahmad Said, mer känd under författarnamnet Adonis och ständigt aktuell nobelpriskandidat har skrivit "Tio teser om arabupproren", en artikel på prosa som återfinns i Expressen 3/6 2011 i svensk översättning av Kassem Hamadé. Adonis lär nog aldrig få nobelpriset. Hans syn på upproren i arabstaterna är alltför lik vår västerländska. För min del har jag inga svårigheter att hålla med honom i det mesta. Det gäller självklart sådant som frågan om kvinnornas ställning i samhället och sekularisering. Men i fråga om staten Israel har Adonis problem (Åttonde tesen, slutet.)

(SD):s riksdagsgrupp inifrån. Efter att ha berört Schweitzer och framför allt Adonis, känns det lite futilt att behandla en text av f.d. överstelöjtnanten Stellan Bojerud, sverigedemokrat och Sundbybergspensionär. Men Bojeruds bidrag "Sverigedemokraternas riksdagsgrupp från insidan" (Mopsen's Blog 28/5 2011) är intressant på många sätt. Bojerud var under drygt sex månader tjänstgörande ersättare i riksdagsgruppen. Han berättar bl.a. att riksdagsgruppens sammanträden varje tisdag var mycket effektiva och målinriktade. Närvaro och mötesdisciplin var föredömliga. Han skildrar en del av riksdagsgruppens medlemmar och gruppens tjänstemän. Alla framstår som mycket framstående på olika sätt. Jimmie Åkesson sägs inta en låg profil. Bojerud var för drygt tio år sedan en tid riksdagsersättare för (M). En jämförelse mellan moderaternas dåvarande riksdagsgrupp och sverigedemokraternas nuvarande utfaller till (SD):s fördel, vilket väl inte var helt oväntat eftersom Bojerud gått från (M) till (SD). Bojerud påstår också att det är "utomordentligt god sammanhållning" och inte finns inre spänningar i sverigedemokraternas riksdagsgrupp. Det är naturligtvis omöjligt att veta hur propagandistisk Bojeruds text är. Men det är ju inte omöjligt att de ständiga gisselslagen utifrån driver sverigedemokraterna att hålla ihop, åtminstone såhär i början. Under alla förhållanden är Bojeruds text intressant för framtida historiker.