Olof Palme

Olof Palme. Det är tjugofem år sedan Olof Palme mördades. Alla massmedia behandlar Palmes liv och mordet på honom. Mordet är fortfarande ouppklarat. Johan Wennström, f. 1987, men redan etablerad ledarskribent i Svenska Dagbladet, skriver idag (26/2 2011) en ledare med rubriken "Ingen nostalgi för Olof Palmes politik". Jag tycker att det är en verkligt bra ledare.

Mitt i helgonfirandet kan det vara skäl att påminna att Palme var en politiker som söndrade Sverige. Bortemot hälften av folket avvisade hans politik. Inom det egna lägret var han inte oomstridd när han mördades. Det sistnämnda glömdes bort mycket fort efter mordet. Jag brukar hävda att det fanns en "domestic version" och en "export version" av Palme. Hemma i Sverige var han hatfull och överlägsen mot sina motståndare. Det var uppenbart att han såg ner på dem. Utomlands uppträdde han ofta mer försiktigt och verserat, även om det är hans skarpa och ensidiga uttalanden, som lever kvar i minnet. För de västerländska demokratierna hade han föga intresse, förefaller det. I stället stödde han med förkärlek röda, odemokratiska upprorsrörelser i tredje världen. Med andra ord skulle han idag ha passat in bra bland forskarna på Institutet för framtidsstudier, bland tongivande akademiker från utvecklingsländerna och bland en stor del av de tongivande nyhetsjournalisterna i svenska massmedia.

De sista åren före 1976 års revolution trodde jag på fullt allvar att Sverige gradvis höll på att övergå till en sorts socialistisk diktatur. Sverige var redan mer eller mindre en enpartistat. Jag kände en rädsla som nu kan te sig svårförklarlig, men som då kändes oerhört påtaglig. Valnatten 1976 kände jag en oerhörd lättnad. Samma känsla av lättnad infann sig valnatten 2010. Men av skäl som framgått av tidigare blogginlägg (20/2 2011) känner jag oro inför 2014.

När Olof Palme mördades blev jag som alla andra upprörd över mordet. Men i motsats till många andra kan jag inte påstå att jag kände något slags personlig sorg. Jag brukade säga till upprörda vänner och bekanta som sade sig känna personlig sorg, att jag inte kände Olof Palme personligen, även om jag samtalat med honom vid ett tillfälle i början av 1960-talet. För mig var det mest intressant att se hur en professionell brottsutredare - polismästare Henrik Liljensparre - klarade upp mordet på Gustav III 1792, medan en amatörutredare - polismästare Hans Holmér - misslyckades med att klara upp mordet på Olof Palme 1986. När det senare kom fram att en eller annan hög befattningshavare i kanslihuset strax efter Palmemordet sagt att det rådde ett tillstånd då konstitutionell nödrätt kunde tillämpas, blev jag inte förvånad. Jag blev inte heller förvånad att uttalandet inte blev föremål för någon diskussion i ledande juristkretsar. Detta skedde alltså i ett nordiskt, demokratiskt, land i vår tid.