Överklass-safari. En vänsterorganisation har organiserat ett ovanligt obehagligt studiebesök. En s.k. överklass-safari i form av en busstur och rundvandring med gajd i stadsdelen Solsidan i Saltsjöbaden utanför Stockholm. Bland annat pekades "skattesmitares" och "riskkapitalisters" bostäder ut. Det är svårt att säga om det är straffbart att organisera eller jobba med en sådan här 'event'. Massmedia har förstås särskilt uppehållit sig vid de otrevliga motåtgärder mot studiebesöket som vissa berörda vidtog i form av äggkastning m.m.
En högerextremist har alldeles riktigt påpekat att det säkert skulle bli ett förfärligt liv på partipolitiker, journalister och andra opinionsbildare, om någon understod sig att organisera ett liknande 'studiebesök' i Rinkeby i Stockholm. Eller i Rosengård i Malmö eller i något annat invandrartätt område för den delen. Och motåtgärderna från vissa innevånare vågar man inte tänka på.
Mona Sahlin. Arbetsmarknadsministern ska försöka ordna nytt jobb åt f.d. Mona Sahlin. Hon har av den svenska regeringen nominerats som kandidat till posten som generaldirektör för ILO, Förenta Nationernas arbetsmarknadsorganisation. Mona Sahlin är 55 år. Hon har ingen formell utbildning utöver tvåårigt gymnasium. I fråga om främmande språk så kan hon tala engelska. Jag har hört henne tala och hon har bra uttal. Det får tydligen räcka som merit på samma sätt som insatsen i talkören vid kvarteret Mullvaden har fått räcka för att Maria Wetterstrand skulle anses som den främsta miljöexperten i Sverige (och numera även Finland [?]). För en gångs skull är jag lite, men inte mycket, förvånad över en moderat alliansministers kamaraderi. Vi får hoppas att politiker m.fl. i utlandet har lite högre krav, när de ska ta ställning till Monas kandidatur. Ett gott råd till barnbarnen: om ni har svårt för studier, bli yrkespolitiker. Prata har ni ju lätt för.
Kan nomineringen av Mona möjligen ingå i uppgörelsen mellan alliansregeringen och Socialdemokraterna om europakten?
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Du sköna nya värld? på Försvarshögskolan
En domedagsprofet. I kväll höll Tomas Ries, lektor i strategi och säkerhetspolitik på Försvarshögskolan, en öppen föreläsning med rubriken Du sköna nya värld? Tomas Ries, som är finlandssvensk, har bl.a. varit chef för utrikespolitiska institutet i Stockholm. Han var något av en domedagsprofet: 'Jag har sett hot i trettio år!'. Samtidigt som världen krymper så knappas den privata sfären in för människorna.
Ries såg framför sig en era av nedgång för västerlandet. Samtidigt betonade han att det är svårt eller omöjligt att spå om framtiden. Han ansåg för sin del att de kommande decennierna på makronivå skulle komma att präglas av sociala kriser, teknologiska kriser och närmast oövervinneliga ekologiska kriser.
Föreläsaren sade dock att det var en ljuspunkt att den maktpolitik från stormakternas sida som präglat 1900-talet, ännu inte hade kommit tillbaka. Att vidmakthålla en någorlunda tillfredsställd medelklass var viktigt för att motverka hat och religiös extremism.
Ett problem med den här sortens dystopier är, att man lätt glömmer bort mikronivån. Djävulen finns som bekant i detaljerna. Det är inte alls säkert att alla länder drabbas lika hårt eller att det sker vid samma tidpunkt. Det kan också vara så att storleken har betydelse både när det gäller landets yta och befolkningsmängd. Föreläsaren var f.ö. inne på tanken att den stora befolkningstillväxten i världen eventuellt skulle kunna balanseras av tillväxten av tätorterna, något som kanske skulle vara till fördel ur ekologisk synpunkt.
Föreläsningen hade lockat en rätt fulltalig publik i den stora Sverigesalen. Det fanns påfallande många kvinnor i publiken. Ries talade trevligt och bra och hade bra men lite komplicerade bilder.
Ries såg framför sig en era av nedgång för västerlandet. Samtidigt betonade han att det är svårt eller omöjligt att spå om framtiden. Han ansåg för sin del att de kommande decennierna på makronivå skulle komma att präglas av sociala kriser, teknologiska kriser och närmast oövervinneliga ekologiska kriser.
Föreläsaren sade dock att det var en ljuspunkt att den maktpolitik från stormakternas sida som präglat 1900-talet, ännu inte hade kommit tillbaka. Att vidmakthålla en någorlunda tillfredsställd medelklass var viktigt för att motverka hat och religiös extremism.
Ett problem med den här sortens dystopier är, att man lätt glömmer bort mikronivån. Djävulen finns som bekant i detaljerna. Det är inte alls säkert att alla länder drabbas lika hårt eller att det sker vid samma tidpunkt. Det kan också vara så att storleken har betydelse både när det gäller landets yta och befolkningsmängd. Föreläsaren var f.ö. inne på tanken att den stora befolkningstillväxten i världen eventuellt skulle kunna balanseras av tillväxten av tätorterna, något som kanske skulle vara till fördel ur ekologisk synpunkt.
Föreläsningen hade lockat en rätt fulltalig publik i den stora Sverigesalen. Det fanns påfallande många kvinnor i publiken. Ries talade trevligt och bra och hade bra men lite komplicerade bilder.
Rumänsk korrumperad läkarutbildning, Arvid Fredborg samt Syrien
Rumänsk läkarutbildning. Svenska Dagbladet berättar idag om stora brister i den rumänska läkarutbildningen. Man kan räkna med att ett stort antal läkare med rumänsk läkarutbildning kommer att tjänstgöra i Sverige. Bland annat berättas om en omfattande korruption. Studerande kan köpa sina betyg av lärarna. Som vanligt är jag inte förvånad. Rumänien har under hela sin historia varit plågat av en mycket omfattande korruption.
En som berättat om detta är journalisten och författaren fil.dr Arvid Fredborg f. 1915, d. 1996. Han var under andra världskriget Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin 1941-1943. Han är mest känd för den bok som han skrev vid hemkomsten från Berlin: Bakom stålvallen (Norstedts, Stockholm 1943, många uppl.).
Långt senare skrev han en memoarbok med titeln Destination Berlin (Norstedts, Stockholm 1985). Fredborg hade studerat ungerska och företog 1934 en resa till bl.a. Ungern och Siebenbürgen i Rumänien som också utsträcktes till ett par dagar i Bukarest. "Ur politisk synpunkt gav besöket [i Bukarest] litet. Jag fick höra en del om korruptionen och fick ett intryck av att demokratin i landet väsentligen existerade på papperet. Legationsrådet Berns, Sveriges chargé d'affaires, framhöll att man inte fick döma rumänerna för hårt. De hade endast knappt sjuttio år tidigare blivit fria från det turkiska oket och sedan länge utsugits av de fanariotiska familjerna." (Destination Berlin s. 107)
Syrien. Den 'arabiska våren' fortsätter med våld, tortyr och förtryck av kvinnor och minoriteter. Rapporterna på BBC från Libyen och andra arabstater är inte uppmuntrande. När det gäller Syrien kan man fråga sig vilka makthavare som kommer efter dr Bashar al-Assad f. 1965, om och när han störtats.
En som berättat om detta är journalisten och författaren fil.dr Arvid Fredborg f. 1915, d. 1996. Han var under andra världskriget Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin 1941-1943. Han är mest känd för den bok som han skrev vid hemkomsten från Berlin: Bakom stålvallen (Norstedts, Stockholm 1943, många uppl.).
Långt senare skrev han en memoarbok med titeln Destination Berlin (Norstedts, Stockholm 1985). Fredborg hade studerat ungerska och företog 1934 en resa till bl.a. Ungern och Siebenbürgen i Rumänien som också utsträcktes till ett par dagar i Bukarest. "Ur politisk synpunkt gav besöket [i Bukarest] litet. Jag fick höra en del om korruptionen och fick ett intryck av att demokratin i landet väsentligen existerade på papperet. Legationsrådet Berns, Sveriges chargé d'affaires, framhöll att man inte fick döma rumänerna för hårt. De hade endast knappt sjuttio år tidigare blivit fria från det turkiska oket och sedan länge utsugits av de fanariotiska familjerna." (Destination Berlin s. 107)
Syrien. Den 'arabiska våren' fortsätter med våld, tortyr och förtryck av kvinnor och minoriteter. Rapporterna på BBC från Libyen och andra arabstater är inte uppmuntrande. När det gäller Syrien kan man fråga sig vilka makthavare som kommer efter dr Bashar al-Assad f. 1965, om och när han störtats.
fredag 27 januari 2012
Den nye Per Albin? Och så Europaktsproblem.
Den nye Per Albin? Även om Tage Erlander innehar rekordet som Sveriges längste statsminister är det trots allt ändå Per Albin Hansson som etsat sig in i det kollektiva minnet som inkarnationen av den svenske socialdemokratiske ledaren och statsministern.
Metallordföranden Stefan Löfven har idag krönts till socialdemokratisk ledare med ambitionen att bli Sveriges statsminister efter valet 2014. Krönts är rätta ordet för den socialdemokratiska partistyrelsens statsakt. Beslutet om att utse Löfven till partiordförande fattades med acklamation, d.v.s. utan omröstning. Ceremonin sändes i Sveriges Television P1. Samtliga framstående socialdemokrater som yttrade sig var positiva eller närmast euforiska till valet.
Stefan Löfvens installationstal var bra framfört. Talet präglades av försiktighet. Det var välkända socialdemokratiska honörsord som framfördes, bl.a. om Socialdemokraterna som ett frihetsparti. Talet innehöll få riktigt konkreta uttalanden. På en del punkter gav talaren dock intressanta besked. Han fastslog att Sverige är medlem i EU och att landet ska vara aktivit i unionen. Vidare angav han att ordning och reda i statens finanser är viktigt för en lyckosam reformpolitik. Samtidigt sanktionerade han den traditionella socialdemokratiska högskattepolitiken. Han betonade vikten av ett innovativt näringsliv och en god utbildning för alla. Att arbetsmarknadspolitiken är viktig betonades förstås. Men han sade ingenting om exempelvis privatiseringar av offentliga verksamheter och ingenting om privatskolor o. dyl. Däremot underströk han kravet på jämställdhet och insatser mot diskriminering av kvinnor m.fl. Det skulle åtminstone i teorin kunna ställa till med problem, när det gäller socialdemokratiska väljare med utomeuropeisk bakgrund. Men å andra sidan är det förmodligen tämligen riskfritt, för vare sig Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller något av allianspartierna vågar heller på allvar ta itu med den frågan, som ju inte ens F! vågar driva på riktigt.
För min del tycker jag att Stefan Löfven på ett betydligt mer förtroendeingivande sätt representerar landets största politiska parti än de två senaste partiordförandena Mona Sahlin och Håkan Juholt har förmått göra. Men jag är inte säker på att Socialdemokraterna på länge än har övervunnit det hegemonitänkande som under generationer kunnat prägla partiet. Inte heller står det klart att samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet blir enkelt. Men det är ju möjligt att Socialdemokraterna kan åstadkomma en kohandel med borgerliga partier.
Jag är inte säker på att LO-mannen Stefan Löfven och hans Socialdemokrater är beredda att låta mig behålla min bostad (jfr min blogg 25 och 26 januari 2012).
Europakten. Socialdemokraterna har tydligen godtagit att alliansregeringen förhandlar om anslutning till den s.k. europakten. De är beredda att rösta för att Sverige ansluter sig, om vissa villkor är uppfyllda. Kanske anser (S) att de befinner sig i en "win win" situation. Om regeringen inte lyckas förhandla sig till de villkor som Socialdemokraterna krävt, har regeringen förlorat i prestige. Om regeringen lyckas, kan Socialdemokraterna säga att det var de som såg till att Sveriges deltagande villkorades på ett bra sätt. Villkoren tycks vara desamma som Polens konservativa regering har krävt och Frankrike hittills har motsatt sig. (V) och (MP) är i likhet med Håkan Juholt på sin tid emot att Sverige biträder pakten.
Metallordföranden Stefan Löfven har idag krönts till socialdemokratisk ledare med ambitionen att bli Sveriges statsminister efter valet 2014. Krönts är rätta ordet för den socialdemokratiska partistyrelsens statsakt. Beslutet om att utse Löfven till partiordförande fattades med acklamation, d.v.s. utan omröstning. Ceremonin sändes i Sveriges Television P1. Samtliga framstående socialdemokrater som yttrade sig var positiva eller närmast euforiska till valet.
Stefan Löfvens installationstal var bra framfört. Talet präglades av försiktighet. Det var välkända socialdemokratiska honörsord som framfördes, bl.a. om Socialdemokraterna som ett frihetsparti. Talet innehöll få riktigt konkreta uttalanden. På en del punkter gav talaren dock intressanta besked. Han fastslog att Sverige är medlem i EU och att landet ska vara aktivit i unionen. Vidare angav han att ordning och reda i statens finanser är viktigt för en lyckosam reformpolitik. Samtidigt sanktionerade han den traditionella socialdemokratiska högskattepolitiken. Han betonade vikten av ett innovativt näringsliv och en god utbildning för alla. Att arbetsmarknadspolitiken är viktig betonades förstås. Men han sade ingenting om exempelvis privatiseringar av offentliga verksamheter och ingenting om privatskolor o. dyl. Däremot underströk han kravet på jämställdhet och insatser mot diskriminering av kvinnor m.fl. Det skulle åtminstone i teorin kunna ställa till med problem, när det gäller socialdemokratiska väljare med utomeuropeisk bakgrund. Men å andra sidan är det förmodligen tämligen riskfritt, för vare sig Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller något av allianspartierna vågar heller på allvar ta itu med den frågan, som ju inte ens F! vågar driva på riktigt.
För min del tycker jag att Stefan Löfven på ett betydligt mer förtroendeingivande sätt representerar landets största politiska parti än de två senaste partiordförandena Mona Sahlin och Håkan Juholt har förmått göra. Men jag är inte säker på att Socialdemokraterna på länge än har övervunnit det hegemonitänkande som under generationer kunnat prägla partiet. Inte heller står det klart att samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet blir enkelt. Men det är ju möjligt att Socialdemokraterna kan åstadkomma en kohandel med borgerliga partier.
Jag är inte säker på att LO-mannen Stefan Löfven och hans Socialdemokrater är beredda att låta mig behålla min bostad (jfr min blogg 25 och 26 januari 2012).
Europakten. Socialdemokraterna har tydligen godtagit att alliansregeringen förhandlar om anslutning till den s.k. europakten. De är beredda att rösta för att Sverige ansluter sig, om vissa villkor är uppfyllda. Kanske anser (S) att de befinner sig i en "win win" situation. Om regeringen inte lyckas förhandla sig till de villkor som Socialdemokraterna krävt, har regeringen förlorat i prestige. Om regeringen lyckas, kan Socialdemokraterna säga att det var de som såg till att Sveriges deltagande villkorades på ett bra sätt. Villkoren tycks vara desamma som Polens konservativa regering har krävt och Frankrike hittills har motsatt sig. (V) och (MP) är i likhet med Håkan Juholt på sin tid emot att Sverige biträder pakten.
torsdag 26 januari 2012
Ny socialdemokratisk boss?
Ny boss? Jag tvingas sätta ett frågetecken efter rubriken. Socialdemokraterna har ännu inte offentliggjort vem som ska leda Sverige. Det sägs i massmedia att den socialdemokratiska eliten i sitt Verkställande utskott ("VU") redan har korat Stefan Löfven f. 1957 till högste chef för Sverige. Beslutet skall erhålla pragmatisk sanktion på fredag i partistyrelsen. F.d. statsrådet Sven-Erik Österberg f. 1955 skall leda riksdagen såsom socialdemokratisk gruppledare, ty Stefan Löfven är inte riksdagsledamot. F.d. statsrådet Carin Jämtin ska fortsätta som partisekreterare; hon är inte riksdagsledamot.
(Det har emellertid från socialdemokratiskt håll så smått antytts att den svenska grundlagen, kanske en smula extensivt, borde tolkas så att den socialdemokratiske ledaren kan adjungeras som riksdagsledamot åtminstone med rätt att yttra sig i alla frågor, om han eller hon inte är ledamot på vanligt sätt. Man kan närmast jämföra detta med den franska grundlagsregeln att f.d. presidenter har en plats på livstid i konstitutionella rådet. Det bör påpekas att den svenska regeln enbart gäller Socialdemokraterna, inte t.ex. Sverigedemokraterna.)
Om det blir som massmedia säger, betyder det att den nya (S)-ledaren och hans representant i riksdagen båda har sin bas i LO-facket; socialdemokratin går tillbaka till sina rötter. I likhet med Håkan Juholt har ingen av dem akademisk utbildning. Båda är män som har nått mogen ålder och båda är etniska svenskar. De kanske kan åstadkomma att Socialdemokraterna återfår hegemonin i svensk politik.
Får jag bo kvar eller ska jag drabbas av Montezumas hämnd? (Jfr 25/1 2012.)
(Det har emellertid från socialdemokratiskt håll så smått antytts att den svenska grundlagen, kanske en smula extensivt, borde tolkas så att den socialdemokratiske ledaren kan adjungeras som riksdagsledamot åtminstone med rätt att yttra sig i alla frågor, om han eller hon inte är ledamot på vanligt sätt. Man kan närmast jämföra detta med den franska grundlagsregeln att f.d. presidenter har en plats på livstid i konstitutionella rådet. Det bör påpekas att den svenska regeln enbart gäller Socialdemokraterna, inte t.ex. Sverigedemokraterna.)
Om det blir som massmedia säger, betyder det att den nya (S)-ledaren och hans representant i riksdagen båda har sin bas i LO-facket; socialdemokratin går tillbaka till sina rötter. I likhet med Håkan Juholt har ingen av dem akademisk utbildning. Båda är män som har nått mogen ålder och båda är etniska svenskar. De kanske kan åstadkomma att Socialdemokraterna återfår hegemonin i svensk politik.
Får jag bo kvar eller ska jag drabbas av Montezumas hämnd? (Jfr 25/1 2012.)
onsdag 25 januari 2012
Diskutera politik - återställare, nej tack!
Diskutera politik. Nu ska vi diskutera politik i stället för personfrågor säger många högt uppsatta socialdemokrater. Var lugn. Det sker redan. LO kräver idag en en stor översyn av skattesystemet under kommande mandatperiod för riksdagen (DN Debatt 25 januari 2012). Rapporten innehåller bland annat att fastighetsskatten och arvsskatten bör återinföras. Det kan mycket väl betyda att jag inte har råd att bo kvar i min nuvarande bostad. Mina barns arv blir förstås också mindre. Jaha. Men nu kommer så kallade rättviseaspekter in i bilden. De som har eller haft okontrollerade inkomster och som har okontrollerade tillgångar eller som av olika behjärtansvärda såväl som mindre behjärtansvärda skäl levt på samhällsstöd gynnas återigen mycket, mycket, påtagligt på bekostnad av det arbetande folket; det arbetande folket här definierat som vanliga löntagare och företagare med måttliga inkomster och pensioner.
I det lite friare politiska klimat, som på senaste tiden har fått visst utrymme i Sverige, borde LO-ekonomernas rapport uppfattas som ett återfall i det gamla socialdemokratiska högskattesamhället. Men jag är rädd för att den kan bli tongivande för utvecklingen. Det arbetande folket har anledning att tänka över om det politiska inflytandet i samhället inte borde utformas på ett sådant sätt att denna del av befolkningen får ett mer påtagligt inflytande över skatter och välfärd. LO-rapporten är en återställare värd att uppmärksammas som en sådan.
Man kan hoppas att Allians för Sverige förmår hålla ihop emot sådana här tendenser och att det inte blir den ena eller andra underbara natten där ett eller annat högdjur dras med i återställarkarusellen.
I det lite friare politiska klimat, som på senaste tiden har fått visst utrymme i Sverige, borde LO-ekonomernas rapport uppfattas som ett återfall i det gamla socialdemokratiska högskattesamhället. Men jag är rädd för att den kan bli tongivande för utvecklingen. Det arbetande folket har anledning att tänka över om det politiska inflytandet i samhället inte borde utformas på ett sådant sätt att denna del av befolkningen får ett mer påtagligt inflytande över skatter och välfärd. LO-rapporten är en återställare värd att uppmärksammas som en sådan.
Man kan hoppas att Allians för Sverige förmår hålla ihop emot sådana här tendenser och att det inte blir den ena eller andra underbara natten där ett eller annat högdjur dras med i återställarkarusellen.
tisdag 24 januari 2012
Ordförande Morgan?
Socialdemokratisk partiordförande. F.d. statsrådet (folkhälsominister), riksdagsledamoten och trebarnsfadern Morgan Johansson f. 1970 har tillkänna givit att han är beredd att bli Socialdemokraternas partiordförande om han blir tillfrågad. Min favorit är Mikael Damberg, men han har som bekant sagt nej. Det hedrar Morgan Johansson att han säger ja. Såvitt jag vet är Morgan Johansson den ende hittills som gjort det (jfr min blogg 23/1 2012). Morgan Johansson bedöms tillhöra vänsterflygeln i Socialdemokraterna (se t.ex. nt.se idag). Han har avslutad akademisk utbildning (fil.kand.) och har arbetat som journalist. Jag vet mycket lite eller snarare ingenting om Johanssons politiska arbete och nätverk. Johansson är ordförande i riksdagens justitieutskott. För den posten krävs inte juristutbildning. Det är bara för posten som justitieminister som juristutbildning är nödvändig.
Jag anser fortfarande att det är mycket egendomligt om socialdemokraterna skulle hämta sin nya ordförande utanför riksdagen. Det skulle betyda att ingen i riksdagens största partigrupp skulle anses tillräckligt kompetent för uppgiften. Och hon eller han skulle inte kunna delta i riksdagens debatter förrän efter valet 2014. Under tiden skulle massmedias gunstlingar Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin och Åsa Romson kunna härja fritt på vänstersidan i riksdagen. Och "fascistledaren" Jimmie Åkesson skulle kanske kunna lägga ytterligare en västknapp till sin gentlemannaframtoning.
Jag anser fortfarande att det är mycket egendomligt om socialdemokraterna skulle hämta sin nya ordförande utanför riksdagen. Det skulle betyda att ingen i riksdagens största partigrupp skulle anses tillräckligt kompetent för uppgiften. Och hon eller han skulle inte kunna delta i riksdagens debatter förrän efter valet 2014. Under tiden skulle massmedias gunstlingar Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin och Åsa Romson kunna härja fritt på vänstersidan i riksdagen. Och "fascistledaren" Jimmie Åkesson skulle kanske kunna lägga ytterligare en västknapp till sin gentlemannaframtoning.
söndag 22 januari 2012
Exit Håkan Juholt - och sedan?
Exit Håkan Juholt. Håkan Juholt meddelade på en presskonferens i Oskarshamn igår kl. 15 att han med omedelbar verkan avgår som ordförande för Socialdemokraterna. Hans korta och mycket väl framförda uttalande sägs ha författats av f.d. statsrådet Pär Nuder och godkänts av socialdemokraternas Verkställande utskott på fredagen (Aftonbladet 21/1 2012). Om uppgiften är riktig eller ej lär väl bli känt så småningom. Orsakerna till avgången kommer att diskuteras i all oändlighet både i och utanför statsvetenskapen och den samtidshistoriska vetenskapen i Sverige. En vanlig socialdemokratisk ståndpunkt är redan att han "aldrig fick chansen", vad som nu egentligen menas med det. Statsminister Fredrik Reinfeldts skriftliga budskap med anledning av oppositionsledarens avgång var vänligt och värdigt.
Partisekreteraren Carin Jämtin f. 1964, statsråd 2002-2006, tar över partiordförandens uppgifter till dess att partistyrelsen hunnit utse ny "tillfällig" partiordförande. Man skulle kunna tänka sig att Jämtin blev utsedd till "tillfällig" eller permanent partiordförande. Men det är inte sannolikt, för hon är inte ledamot av riksdagen, och kan därför inte delta i riksdagens debatter.
Det framgick av Carin Jämtins uttalanden att partiet även i fortsättningen skulle inrikta sig på motstånd mot avregleringar (= privatiseringar?), bekämpa vinster i välfärden (= privatiseringar?) och på att propagera för höjning av skatterna för medelklassen för att finansiera åtgärder mot bl.a. barnfattigdom och andra mer eller mindre invandringsrelaterade problem. Malmös starke man Ilmar Reepalu (S) anmälde utan att höja rösten avvikande mening beträffande privata aktörer i vård och omsorg. Han har tillämpar i praktiken samma pragmatiska politik på detta område som Sollentunas allianspolitiker.
Ett problem som hela tiden är på dagordningen just nu är den slutna processen för att utse socialdemokratisk partiordförande. Såvitt jag kan förstå är det mer fråga om en tystnadskultur än på stadgeregler som hindrar en öppen process. Det finns, tycks det, inget i stadgarna som hindrar att vem som helst som är partimedlem annonserar sitt intresse för att bli ordförande. Och om han eller hon sitter i riksdagen är vederbörande särskilt intressant som kandidat. Så vitt jag kan förstå krävs det inte att vederbörande nomineras av styrelsen för något länsförbund ("partidistrikt") e. dyl.
Tidningarna har idag, söndag, allehanda uppgifter om tänkbara kandidater till posten som ordförande för Socialdemokraterna. För min del skulle jag bli mycket förvånad om man sökte en ordförande utanför kretsen av nuvarande riksdagsledamöter.
Carin Jämtin och Pär Nuder sitter inte i riksdagen denna mandatperiod för att nämna ett par exempel på kandidater som har nämnts i massmedia. Thomas Östros, Ylva Johansson och Mikael Damberg kan nämnas som exempel på riksdagsledamöter denna mandatperiod som är tänkbara. Östros, Damberg och Ylva Johansson har i likhet med Tage Erlander och Ingvar Carlsson akademiska examina. Ylva Johansson har som bekant en gång i tiden varit riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Det torde trots allt tala emot henne.
Om Socialdemokraternas ordförande hämtas utanför riksdagen är det ytterligare ett tecken på svaghet bl.a. på det sättet att det antyder att ingen i riksdagens största partigrupp anses duga till partiordförande. Det kan också bidra till att vänsterpartisten Jonas Sjöstedt eller miljöpartisten Gustav Fridolin uppfattas som den rödgröna sidans ledare av väljarna. Alla socialdemokratiska partiordförande från Hjalmar Branting - som kom in i riksdagen i slutet av 1800-talet - och framåt har suttit i riksdagen.
Partisekreteraren Carin Jämtin f. 1964, statsråd 2002-2006, tar över partiordförandens uppgifter till dess att partistyrelsen hunnit utse ny "tillfällig" partiordförande. Man skulle kunna tänka sig att Jämtin blev utsedd till "tillfällig" eller permanent partiordförande. Men det är inte sannolikt, för hon är inte ledamot av riksdagen, och kan därför inte delta i riksdagens debatter.
Det framgick av Carin Jämtins uttalanden att partiet även i fortsättningen skulle inrikta sig på motstånd mot avregleringar (= privatiseringar?), bekämpa vinster i välfärden (= privatiseringar?) och på att propagera för höjning av skatterna för medelklassen för att finansiera åtgärder mot bl.a. barnfattigdom och andra mer eller mindre invandringsrelaterade problem. Malmös starke man Ilmar Reepalu (S) anmälde utan att höja rösten avvikande mening beträffande privata aktörer i vård och omsorg. Han har tillämpar i praktiken samma pragmatiska politik på detta område som Sollentunas allianspolitiker.
Ett problem som hela tiden är på dagordningen just nu är den slutna processen för att utse socialdemokratisk partiordförande. Såvitt jag kan förstå är det mer fråga om en tystnadskultur än på stadgeregler som hindrar en öppen process. Det finns, tycks det, inget i stadgarna som hindrar att vem som helst som är partimedlem annonserar sitt intresse för att bli ordförande. Och om han eller hon sitter i riksdagen är vederbörande särskilt intressant som kandidat. Så vitt jag kan förstå krävs det inte att vederbörande nomineras av styrelsen för något länsförbund ("partidistrikt") e. dyl.
Tidningarna har idag, söndag, allehanda uppgifter om tänkbara kandidater till posten som ordförande för Socialdemokraterna. För min del skulle jag bli mycket förvånad om man sökte en ordförande utanför kretsen av nuvarande riksdagsledamöter.
Carin Jämtin och Pär Nuder sitter inte i riksdagen denna mandatperiod för att nämna ett par exempel på kandidater som har nämnts i massmedia. Thomas Östros, Ylva Johansson och Mikael Damberg kan nämnas som exempel på riksdagsledamöter denna mandatperiod som är tänkbara. Östros, Damberg och Ylva Johansson har i likhet med Tage Erlander och Ingvar Carlsson akademiska examina. Ylva Johansson har som bekant en gång i tiden varit riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Det torde trots allt tala emot henne.
Om Socialdemokraternas ordförande hämtas utanför riksdagen är det ytterligare ett tecken på svaghet bl.a. på det sättet att det antyder att ingen i riksdagens största partigrupp anses duga till partiordförande. Det kan också bidra till att vänsterpartisten Jonas Sjöstedt eller miljöpartisten Gustav Fridolin uppfattas som den rödgröna sidans ledare av väljarna. Alla socialdemokratiska partiordförande från Hjalmar Branting - som kom in i riksdagen i slutet av 1800-talet - och framåt har suttit i riksdagen.
fredag 20 januari 2012
Håkan Juholt och Socialdemokratin
Juholt och Socialdemokratin. Håkan Juholt skall tydligen sitta kvar som ordförande för Socialdemokraterna, trots den starka kritik mot honom som har kommit till uttryck inom och utom partiet. Enligt en nyhetsflash på nätet, vars tillförlitlighet jag inte vet något om, skulle 14 i den socialdemokratiska toppen ha röstat för kvarsittning och 12 röstat för avgång.
Det förefaller riktigt som Håkan Juholt säger, att han har stort stöd inom partiet ute i landet. De aktiva socialdemokraterna i landsorten har liksom andra framstående landsortspolitiker en aversion mot Fjollträsk som mycket väl kan ta sig uttryck i stöd för Oskarshamnssonen Juholt. Man får inte heller glömma att ett byte av partiordförande kan leda till andra förändringar på central nivå. Centralt placerade socialdemokratiska politiker kan ha anledning att fråga sig vad ett byte av partiledare innebär för just dem personligen. Inte minst i dessa vargatider då landshövdinge-, generaldirektörs- och ambassadörsstolar är beroende av ädelmodet hos Fredrik, Calle och deras småsyskon.
Jag hyser två förhoppningar. Den ena är att det svenska politiska landskapet mer långsiktigt har förändrats i en mer frihetlig, demokratisk, riktning genom att Socialdemokraterna förvandlas till ett parti bland andra. Den andra är att Socialdemokraterna internt och externt börjar diskutera politikens innehåll på ett mer förutsättningslöst sätt, utan de begränsningar som maktpartitraditionen länge har medfört. Pragmatisk diskussion behövs. Att instinktivt, tjurigt, säga nej till det ena eller andra förslaget - t.ex. europakten - duger för ett sekteristiskt kommunistparti som Vänsterpartiet, men inte för ett stort demokratiskt parti. Därmed inte sagt att jag personligen är säker på att Sverige ska ansluta sig till denna pakt, när den så småningom får sin definitiva text. Jag tycker uppriktigt sagt att det är underligt att länder som inte infört euron skall ansluta sig till en pakt som är särskilt avsedd för euroländerna. Det är principen om pragmatism jag hyllar. (Men när det gäller den personliga friheten är jag inte pragmatiker [jfr min blogg 19/1 2012]).
PS! 21/1 2012 kl. 13.55. Det uppges nu att Håkan Juholt skall avgå kl. 15.00 idag och att han tillfälligt skall ersättas av Carin Jämtin. Radions s.k. lördagsintervju i P1 var ersatt med ett samtal med fyra framstående socialdemokrater. Mitt intryck var att flera av dem tyvärr inte är beredda att föra en sådan öppen diskussion om politiska frågor som jag har efterlyst. Jag tyckte att Marita Ulvskog anmärkningsvärt nog kom närmast en modern socialdemokrati utan starka låsningar till en gången tid.
Det förefaller riktigt som Håkan Juholt säger, att han har stort stöd inom partiet ute i landet. De aktiva socialdemokraterna i landsorten har liksom andra framstående landsortspolitiker en aversion mot Fjollträsk som mycket väl kan ta sig uttryck i stöd för Oskarshamnssonen Juholt. Man får inte heller glömma att ett byte av partiordförande kan leda till andra förändringar på central nivå. Centralt placerade socialdemokratiska politiker kan ha anledning att fråga sig vad ett byte av partiledare innebär för just dem personligen. Inte minst i dessa vargatider då landshövdinge-, generaldirektörs- och ambassadörsstolar är beroende av ädelmodet hos Fredrik, Calle och deras småsyskon.
Jag hyser två förhoppningar. Den ena är att det svenska politiska landskapet mer långsiktigt har förändrats i en mer frihetlig, demokratisk, riktning genom att Socialdemokraterna förvandlas till ett parti bland andra. Den andra är att Socialdemokraterna internt och externt börjar diskutera politikens innehåll på ett mer förutsättningslöst sätt, utan de begränsningar som maktpartitraditionen länge har medfört. Pragmatisk diskussion behövs. Att instinktivt, tjurigt, säga nej till det ena eller andra förslaget - t.ex. europakten - duger för ett sekteristiskt kommunistparti som Vänsterpartiet, men inte för ett stort demokratiskt parti. Därmed inte sagt att jag personligen är säker på att Sverige ska ansluta sig till denna pakt, när den så småningom får sin definitiva text. Jag tycker uppriktigt sagt att det är underligt att länder som inte infört euron skall ansluta sig till en pakt som är särskilt avsedd för euroländerna. Det är principen om pragmatism jag hyllar. (Men när det gäller den personliga friheten är jag inte pragmatiker [jfr min blogg 19/1 2012]).
PS! 21/1 2012 kl. 13.55. Det uppges nu att Håkan Juholt skall avgå kl. 15.00 idag och att han tillfälligt skall ersättas av Carin Jämtin. Radions s.k. lördagsintervju i P1 var ersatt med ett samtal med fyra framstående socialdemokrater. Mitt intryck var att flera av dem tyvärr inte är beredda att föra en sådan öppen diskussion om politiska frågor som jag har efterlyst. Jag tyckte att Marita Ulvskog anmärkningsvärt nog kom närmast en modern socialdemokrati utan starka låsningar till en gången tid.
torsdag 19 januari 2012
Fadimemordet
Fadimemordet. Det är tio år sedan Fadime Sahindal blev offer för ett s.k. hedersmord. Den socialdemokratiska politikern Tara Twana har skrivit en artikel med anledning av tioårsdagen av denna hemska händelse på Newsmill 19/1 2012. Artikeln har rubriken Kultur som förtrycker förtjänar ingen respekt. Jag instämmer i vad Tara Twana skriver. Det finns ingen anledning att gå in på detaljer i artikeln där jag eventuellt har en avvikande mening.
De allra flesta tongivande svenska politiker - både feminister och andra - har uppträtt försagt och räddhågat under de tio år som gått. Problemen med hedersvåld och andra mycket grova kränkningar med kulturell bakgrund är snarast värre än för tio år sedan. I det perspektivet framstår mannlig omskärelse som en struntsak.
De allra flesta tongivande svenska politiker - både feminister och andra - har uppträtt försagt och räddhågat under de tio år som gått. Problemen med hedersvåld och andra mycket grova kränkningar med kulturell bakgrund är snarast värre än för tio år sedan. I det perspektivet framstår mannlig omskärelse som en struntsak.
onsdag 18 januari 2012
Problem: Försvar, Vård och (S) samt SSU
Svenska försvaret efter kalla kriget. General Owe Wiktorin, ÖB 1994-2000, general Johan Kihl, Chef för Högkvarteret 2002-2004, Björn von Sydow (S), Försvarsminister 1997-2002 och Anders Svärd (C) ledamot av försvarsutskottet 1994-1998 intevjuades vid ett s.k. vittnesseminarium som Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola ordnat i samarbete med Försvarshögskolan den 16 januari 2012. Samtidshistoriska institutet och Försvarshögskolan representerar på olika sätt något nytt i historieämnet.
Temat för vittnesseminariet är betydelsefullt. Försvarsmakten är sedan gammalt Sveriges största statliga myndighet. Sverige hade under tiden efter andra världskriget som bekant en försvarsmakt som var jämförelsevis mycket stor och inriktad på invasionsförsvar mot ett anfall från Sovjetunionen. När det kalla kriget upphörde blev det naturligt att försvarsmakten kunde minskas väsentligt. Det var heller inte längre självklart att försvarsmakten skulle bygga på allmän värnplikt. I varje fall var det inte längre självklart att största delen av de manliga ungdomarna skulle utbildas. Det hade skett under det kalla krigets tid.
Av vittnesseminariet framgick att samarbetet mellan försvarsminister von Sydow och de ledande militärerna var gott. Socialdemokraterna och Centern hade samarbetat särskilt nära i fråga om försvaret. Det svenska flygvapnet var mycket stort under det kalla kriget och är fortfarande betydande. Björn von Sydow betonade särskilt att det visade sig att det fanns stora brister i invasionsförsvarets utrustning när omläggningen till ett mindre försvar skulle ske. Det fanns exempelvis massor av enkla handeldvapen, men brister i fråga om artilleriet och mycket annat. Och tillgången på ammunition och modern teknisk materiel var begränsad. [Den stora åtgången på ammunition blev en överraskning för de krigförande vid första världskrigets början. Min anm.] Ove Wiktorin betonade särskilt att det inträdde en grundläggande förändring i försvarspolitiken i mitten av 1990-talet. Det politiska dagsläget fick i fortsättningen avgöra medelstilldelningen till försvaret. Så hade det i princip inte varit tidigare. Det betydde snabbt en mycket kraftig neddragning.
Alla vittnena underströk att det svåraste var att dra ner fredsorganisationen. Kommun- och regionalpolitiker inom snart sagt alla partier var angelägna att bevara de egna förbanden av arbetsmarknadsskäl. Det är närmast självklart att de stora neddragningarna och omställningarna ledde till slitningar mellan försvarsgrenarna. En ytterligare problematik var utvecklingen på IT-området. Som en av deltagarna skämtsamt sade: Vilka datorer ska vi välja, om vi ska ha datorer i krigsförråd som kanske ska komma till användning om tjugu år!
Konflikterna efter det kalla krigets slut har i stor utsträckning varit av typen gerillakrig och liknande lågteknologiska konflikter. Det har tydligen vid något eller några tillfällen hänt att den amerikanska marinkåren tagit sig fram till häst i Afganistan ungefär som deras föregångare i Vilda västern.
Docent Björn von Sydow avslöjade att han under sin tid som försvarsminister fört dagbok.
Vittnesseminariet hade dragit en stor publik. Vi var gott och väl hundra personer, varav fem, sex, kvinnor. Praktiskt taget alla åhörare såg ut att vara "vanliga" infödda svenskar. Seminariet var som vanligt mycket pedagogiskt upplagt och väl förberett.
Välfärdens svaga länk. Jag var också på Timbro den 16 januari 2012 och hörde läkarstuderanden Anders Lundberg presentera sin nya bok Välfärdens svaga länk (Timbro 2012). Författaren pläderar i boken för bättre samordning mellan landsting och kommuner inom vården. Det gäller inte minst multisjuka och äldre. Det är nog alldeles klart att det finns en hel del administrativa och "kulturella" hinder som kan undanröjas. Men det är ingen lätt uppgift. Mitt intryck var att Anders Lundberg har en realistisk bild av både möjligheterna och svårigheterna. Managern Joy Lewis från ett stort amerikanskt vårdföretag som heter Kaiser Permanente berättade om företagets verksamhet på ett engagerat och kunnigt sätt. Men jag tyckte att det var svårt att göra relevanta jämförelser med svenska förhållanden.
Bokpresentationen hade dragit en stor publik. Denna bestod av betydligt fler ungdomar än vanligt. Cirka hälften var kvinnor. Mycket få var invandrare.
Juholts problem. (S)-ledaren Håkan Juholt har som bekant problem med trovärdigheten. Han gör ofta uttalanden som visar sig mindre väl underbyggda. Frågan är hur mycket detta betyder för det socialdemokratiska partiets styrka i kommande val. Om Sverige klarar sig någorlunda väl igenom lågkonjunkturen kan det allmänt sett antas gynna Alliansen. Men det kan också leda till krav på ökade eller "återställda" förmåner som Alliansen har svårt att tillgodose. Den nya väljargrupp som de många invandrarna utgör, gynnar de rödgröna partierna. Cirka 80, kanske 90, procent av de utomeuropeiska invandrarna röstar rödgrönt - om de röstar.
Invandrarrepresentation. SSU har för (S) del påtalat det faktum som jag vid flera tillfällen berört på bloggen, nämligen att riksdagspartierna inte har med människor med utomeuropeisk invandrarbakgrund i sina framtids- och programgrupper. Även om det naturligtvis inte sägs öppet så kan man gissa att framstående politiker med invandrarbakgrund inte så sällan uppfattas som jobbiga eller rent av är jobbiga. Övriga inom partieliten är rädda för att de ska driva långtgående krav som kan skrämma många av partiets väljare och sympatisörer. Vad gäller Miljöpartiet så tycks det hittills inte ha varit något problem att partiets många invandrarväljare förmodligen inte har något påtagligt miljöengagemang.
Temat för vittnesseminariet är betydelsefullt. Försvarsmakten är sedan gammalt Sveriges största statliga myndighet. Sverige hade under tiden efter andra världskriget som bekant en försvarsmakt som var jämförelsevis mycket stor och inriktad på invasionsförsvar mot ett anfall från Sovjetunionen. När det kalla kriget upphörde blev det naturligt att försvarsmakten kunde minskas väsentligt. Det var heller inte längre självklart att försvarsmakten skulle bygga på allmän värnplikt. I varje fall var det inte längre självklart att största delen av de manliga ungdomarna skulle utbildas. Det hade skett under det kalla krigets tid.
Av vittnesseminariet framgick att samarbetet mellan försvarsminister von Sydow och de ledande militärerna var gott. Socialdemokraterna och Centern hade samarbetat särskilt nära i fråga om försvaret. Det svenska flygvapnet var mycket stort under det kalla kriget och är fortfarande betydande. Björn von Sydow betonade särskilt att det visade sig att det fanns stora brister i invasionsförsvarets utrustning när omläggningen till ett mindre försvar skulle ske. Det fanns exempelvis massor av enkla handeldvapen, men brister i fråga om artilleriet och mycket annat. Och tillgången på ammunition och modern teknisk materiel var begränsad. [Den stora åtgången på ammunition blev en överraskning för de krigförande vid första världskrigets början. Min anm.] Ove Wiktorin betonade särskilt att det inträdde en grundläggande förändring i försvarspolitiken i mitten av 1990-talet. Det politiska dagsläget fick i fortsättningen avgöra medelstilldelningen till försvaret. Så hade det i princip inte varit tidigare. Det betydde snabbt en mycket kraftig neddragning.
Alla vittnena underströk att det svåraste var att dra ner fredsorganisationen. Kommun- och regionalpolitiker inom snart sagt alla partier var angelägna att bevara de egna förbanden av arbetsmarknadsskäl. Det är närmast självklart att de stora neddragningarna och omställningarna ledde till slitningar mellan försvarsgrenarna. En ytterligare problematik var utvecklingen på IT-området. Som en av deltagarna skämtsamt sade: Vilka datorer ska vi välja, om vi ska ha datorer i krigsförråd som kanske ska komma till användning om tjugu år!
Konflikterna efter det kalla krigets slut har i stor utsträckning varit av typen gerillakrig och liknande lågteknologiska konflikter. Det har tydligen vid något eller några tillfällen hänt att den amerikanska marinkåren tagit sig fram till häst i Afganistan ungefär som deras föregångare i Vilda västern.
Docent Björn von Sydow avslöjade att han under sin tid som försvarsminister fört dagbok.
Vittnesseminariet hade dragit en stor publik. Vi var gott och väl hundra personer, varav fem, sex, kvinnor. Praktiskt taget alla åhörare såg ut att vara "vanliga" infödda svenskar. Seminariet var som vanligt mycket pedagogiskt upplagt och väl förberett.
Välfärdens svaga länk. Jag var också på Timbro den 16 januari 2012 och hörde läkarstuderanden Anders Lundberg presentera sin nya bok Välfärdens svaga länk (Timbro 2012). Författaren pläderar i boken för bättre samordning mellan landsting och kommuner inom vården. Det gäller inte minst multisjuka och äldre. Det är nog alldeles klart att det finns en hel del administrativa och "kulturella" hinder som kan undanröjas. Men det är ingen lätt uppgift. Mitt intryck var att Anders Lundberg har en realistisk bild av både möjligheterna och svårigheterna. Managern Joy Lewis från ett stort amerikanskt vårdföretag som heter Kaiser Permanente berättade om företagets verksamhet på ett engagerat och kunnigt sätt. Men jag tyckte att det var svårt att göra relevanta jämförelser med svenska förhållanden.
Bokpresentationen hade dragit en stor publik. Denna bestod av betydligt fler ungdomar än vanligt. Cirka hälften var kvinnor. Mycket få var invandrare.
Juholts problem. (S)-ledaren Håkan Juholt har som bekant problem med trovärdigheten. Han gör ofta uttalanden som visar sig mindre väl underbyggda. Frågan är hur mycket detta betyder för det socialdemokratiska partiets styrka i kommande val. Om Sverige klarar sig någorlunda väl igenom lågkonjunkturen kan det allmänt sett antas gynna Alliansen. Men det kan också leda till krav på ökade eller "återställda" förmåner som Alliansen har svårt att tillgodose. Den nya väljargrupp som de många invandrarna utgör, gynnar de rödgröna partierna. Cirka 80, kanske 90, procent av de utomeuropeiska invandrarna röstar rödgrönt - om de röstar.
Invandrarrepresentation. SSU har för (S) del påtalat det faktum som jag vid flera tillfällen berört på bloggen, nämligen att riksdagspartierna inte har med människor med utomeuropeisk invandrarbakgrund i sina framtids- och programgrupper. Även om det naturligtvis inte sägs öppet så kan man gissa att framstående politiker med invandrarbakgrund inte så sällan uppfattas som jobbiga eller rent av är jobbiga. Övriga inom partieliten är rädda för att de ska driva långtgående krav som kan skrämma många av partiets väljare och sympatisörer. Vad gäller Miljöpartiet så tycks det hittills inte ha varit något problem att partiets många invandrarväljare förmodligen inte har något påtagligt miljöengagemang.
lördag 14 januari 2012
Hinsehäxan, Anna Falk, Fredrik Segerfeldt, Statsrådets mamma, Fonder och Axess
Hinsehäxan. Televisionen bjöd 16 och 17/1 2012 på en filmatisering av memoarboken Hinsehäxan av Lillemor Östlin f. 1940. Hon var som bekant prostituerad, narkotikabrottsling och under tio år älskarinna åt jur.dr Lennart Geijer (1909-1999), statsråd 1966-1976. Hon är den kvinna i Sverige som suttit längst tid i fängelse. Jag hade köpt och läst boken när den kom ut och likaså boken om bordellaffären, när den boken kom ut. Jag tyckte att tv-serien var väl spelad, men lite långtråkig. Min fru hade en mer positiv uppfattning. Till saken hör att jag vid flera tillfällen i början av 1960-talet samtalade med Lennart Geijer. Han var då TCO-jurist och tjänstgjorde som lärare i arbetsrätt vid Stockholms universitet. Jag uppfattade honom som en hedersman och specialist på arbetsrätt. Hans privata, mer tvivelaktiga, aktiviteter var inte kända för mig och inte för de flesta andra heller. Jag har nu plockat fram boken igen, men inte läst om den. Mitt intryck av läsningen för länge sedan är att Lillemor Östlin framstod som en vacker, trevlig och omdömesgill kvinna, men att hon genom narkotikamissbruk hamnade i kriminalitet. Men som sagt. Det är hennes egen version.
I tv-serien skymtade Bordellaffären. Jag har inte letat, men jag har kanske felaktigt fått för mig att tv-serien från 1991 om Bordellaffären inte har nämnts på tal om Hinsehäxan. I tv-serien om denna affär - Kopplingen - som regisserades av Thomas Hellberg med Yvonne Lombard f. 1929 i huvudrollen som "Signe Dorff" figurerade diverse framträdande politiker och andra kändisar i tunn förklädnad.
Som Annika Ström Melin f. 1956 har påpekat i DN 14/1 2012 känns 1960- och 70-talets Stockholm "både nära och ohyggligt långt borta". Det gäller även för oss som minns både Hajby-, Kejne- och Quenselaffärerna. Annika Ström Melin har f.ö. kloka ord att säga på tal om Hinsehäxan i sin kolumn: Personliga berättelser är inte hela sanningen.
EU-domstolen. I onsdags talade departementsrådet Anna Falk vid ett seminarium hos advokatfirman Roschier på Blasieholmen om hur det går till när hon för Sveriges talan i EU-domstolen. Arrangör var Svenska föreningen för Europarätt (Läs: den outtröttlige professor Ulf Bernitz).
Anna Falk gjorde en god insats. Jag tror att hennes föreläsning låg på rätt nivå. Anna Falk betonade förtjänstfullt att Sveriges agerande i domstolen både består av juridik och politik. Det är något som svenska jurister inte sällan glömmer bort. Det känns skrytsamt att säga, men jag kände igen en hel del från min egen undervisning. Men annat var givetvis nytt. Bland annat sade hon om jag uppfattade henne rätt att EU-domstolen i något fall hänvisat till sedvanerätt. Sedvanerätt ansågs åtminstone ursprungligen inte finnas som en del av EU-rätten. Den utgjordes enbart av skriven rätt som ytterst uttolkades av domstolen.
Efter föreläsningen frågade jag Anna Falk om en detalj som jag inte har sett omtalad i litteraturen. Hur legitimerar hon sig inför domstolen som Sveriges ombud? Hon berättade då att EU-ministern undertecknar en fullmakt åt henne i varje särskilt mål. EU-ministern har ett regeringsbeslut om delegation som stöd för detta. I motsats till sedvanliga rättegångsfullmakter från enskilda parter innehåller henns fullmakt inga specifikationer angående hennes befogenheter.
Seminariet bevistades av ett tjugotal advokater, alla oavsett ålder iförda mörk (svart) kostym. Professor Ulf Bernitz i gråaktig kostym. Jag kände mig som vanligt i dessa sammanhang som något katten släpat in och tillfrågades också mycket riktigt varför jag kommit. Det förefaller inom juristkåren vara mer eller mindre kutym att man bara går på sådana frivilliga aktiviteter som har aktuell betydelse för ens arbete. I övrigt ägnar man sig åt sina hobbies av olika slag, om man har någon fritid. Läsning av böcker och tidskrifter bör om möjligt undvikas. Om jag minns rätt var Anna Falk den enda kvinnan i sällskapet, vilket är tänkvärt, t.ex. för alla feministiska politiker.
Utvecklingsbiståndet. Den 12/1 2012 höll Timbro ett bokseminarium om utvecklingsbiståndet. Timbros lokal på Kungsgatan var knökfull. Det var en av de mest skrämmande tillställningar som jag varit med om. Fredrik Segerfeldt f. 1970 som författat boken (125 s) Biståndets dilemman berättade att det svenska utvecklingsbiståndet som uppgår till över 35 miljarder kronor i budgeten inte har någon som helst positiv effekt. I varje fall har någon positiv effekt inte kunnat beläggas utom möjligen i något enstaka fall på mikronivå.
Trots detta är sju av åtta partier i riksdagen sedan gammalt eniga om att biståndet skall utgå av etiska skäl. Det är fråga om en tro som får ersätta vetande på samma sätt som i religionen. Segerfeldt underströk inte den aspekt som för mig är särskilt viktig. Nämligen att biståndet utgör en födkrok och utmärkt karriärmöjlighet för en mängd delvis bra avlönade svenskar. Det finns också som bekant en mycket stark propaganda för biståndet. Den innehåller enligt Segerfeldt till stor del medvetet eller omedvetet falska uppgifter.
Utvecklingsbiståndet framstår för mig som jämförbart med gamla tiders statskyrka, fast värre. Biståndsministerns statssekreterare och den andra inbjudna debattdeltagaren bekräftade Segerfeldts uppgifter och slutsatser, utan egentliga invändningar. Det var lika skrämmande att höra. Segerfelt vill att biståndet helt läggs ner och att de 35 miljarderna i stället satsas på ökad invandring. Det behöver väl inte sägas att jag sedan gammalt är biståndsskeptiker beträffande utvecklingsbiståndet och integrationsanhängare när det gäller invandringen. I övrigt var det skrämmande att höra att även katastrofbiståndet till största delen är förfelat.
Publiken var lite annorlunda än den typiska Timbro-publiken av borgerliga pensionärer. En hel del ungdomar och en hel del kvinnor (minoritet) som verkade finnas lite mer åt vänster och i mitten blandade sig med oss pensionärer. Några få såg ut att vara utomeuropeiska invandrare. Ingen av dem yttrade sig. Överhuvudtaget kan jag aldrig låta bli att förvåna mig över att det synes vara så få utomeuropeiska invandrare som deltar i alla dessa seminarier i Stockholm. Det gäller även när Institutet för framtidsforskning med sin klara vänsterprofil håller seminarier.
Skagenfonder. I går, fredagen den 13/1 2012, var jag åhörare på ett s.k. nyårsseminarium anordnat av fondförvaltnings-företaget Skagenfonder. Den här typen av seminarier brukar vara reklamjippon. Men så icke detta. Chefen för företaget och ett antal fondförvaltare framträdde på ett mycket seriöst sätt. Frågor från publiken besvarades också på ett seriöst sätt. Företaget arbetar förmodligen långsiktigt. För det var nog fler än jag som sade sig att det inte var rätt tid att investera i fonder just nu och att lågkonjununkturen kommer att vara länge än. Jag satt faktiskt och tänkte att de som framträdde kanske försökte sig på ett ännu slugare sätt att sälja än andra. Tanken var kanske att publiken skulle inbilla sig att den kunde göra goda affärer på baisespekulationer. Inte vet jag. Jag förstår mig inte på sånt.
Publiken ja. En jättesal i Clarion Sign hotell vid Östra Järnvägsgatan i Stockholm var full av folk. Mest urtrista pensionärer som jag själv, men också en del medelålders och yngre. Kvinnor fanns, men de var fåtaliga och såg rätt jobbiga ut de också.
Statsrådets mamma. Min fru och jag var igår kväll bjudna på en trevlig inflyttningsfest hos statsrådets mamma som just flyttat. Vi var fyra gäster. Mat och dryck var jättegod. Denna gång avstod jag emellertid från punsch. Värdinnan är en fantastisk berättare.
Axess. Jag läser just nu senaste numret av tidskriften Axess (dec. 2011). Jag har just läst en artikel av tidskriftens redaktör docent Johan Lundberg med titeln Lustans professor (s. 30-36). Den handlar om en person som var verksam i kulturlivet i Sverige som bl.a. översättare. Han hette Arne Häggqvist och levde 1911 - 1985. Jag hade aldrig hört talas om honom, men tycker att både han och Lundbergs artikel om honom är intressant. Axess är bra bland annat på det sättet att man slipper alla dessa vetenskapliga artiklar på undermåligt språk som numera är vanliga i facktidskrifter, trots att författarna har imponerande titlar.
PS! Jag har inte glömt Erlanders dagbok. Synpunkter kommer!
I tv-serien skymtade Bordellaffären. Jag har inte letat, men jag har kanske felaktigt fått för mig att tv-serien från 1991 om Bordellaffären inte har nämnts på tal om Hinsehäxan. I tv-serien om denna affär - Kopplingen - som regisserades av Thomas Hellberg med Yvonne Lombard f. 1929 i huvudrollen som "Signe Dorff" figurerade diverse framträdande politiker och andra kändisar i tunn förklädnad.
Som Annika Ström Melin f. 1956 har påpekat i DN 14/1 2012 känns 1960- och 70-talets Stockholm "både nära och ohyggligt långt borta". Det gäller även för oss som minns både Hajby-, Kejne- och Quenselaffärerna. Annika Ström Melin har f.ö. kloka ord att säga på tal om Hinsehäxan i sin kolumn: Personliga berättelser är inte hela sanningen.
EU-domstolen. I onsdags talade departementsrådet Anna Falk vid ett seminarium hos advokatfirman Roschier på Blasieholmen om hur det går till när hon för Sveriges talan i EU-domstolen. Arrangör var Svenska föreningen för Europarätt (Läs: den outtröttlige professor Ulf Bernitz).
Anna Falk gjorde en god insats. Jag tror att hennes föreläsning låg på rätt nivå. Anna Falk betonade förtjänstfullt att Sveriges agerande i domstolen både består av juridik och politik. Det är något som svenska jurister inte sällan glömmer bort. Det känns skrytsamt att säga, men jag kände igen en hel del från min egen undervisning. Men annat var givetvis nytt. Bland annat sade hon om jag uppfattade henne rätt att EU-domstolen i något fall hänvisat till sedvanerätt. Sedvanerätt ansågs åtminstone ursprungligen inte finnas som en del av EU-rätten. Den utgjordes enbart av skriven rätt som ytterst uttolkades av domstolen.
Efter föreläsningen frågade jag Anna Falk om en detalj som jag inte har sett omtalad i litteraturen. Hur legitimerar hon sig inför domstolen som Sveriges ombud? Hon berättade då att EU-ministern undertecknar en fullmakt åt henne i varje särskilt mål. EU-ministern har ett regeringsbeslut om delegation som stöd för detta. I motsats till sedvanliga rättegångsfullmakter från enskilda parter innehåller henns fullmakt inga specifikationer angående hennes befogenheter.
Seminariet bevistades av ett tjugotal advokater, alla oavsett ålder iförda mörk (svart) kostym. Professor Ulf Bernitz i gråaktig kostym. Jag kände mig som vanligt i dessa sammanhang som något katten släpat in och tillfrågades också mycket riktigt varför jag kommit. Det förefaller inom juristkåren vara mer eller mindre kutym att man bara går på sådana frivilliga aktiviteter som har aktuell betydelse för ens arbete. I övrigt ägnar man sig åt sina hobbies av olika slag, om man har någon fritid. Läsning av böcker och tidskrifter bör om möjligt undvikas. Om jag minns rätt var Anna Falk den enda kvinnan i sällskapet, vilket är tänkvärt, t.ex. för alla feministiska politiker.
Utvecklingsbiståndet. Den 12/1 2012 höll Timbro ett bokseminarium om utvecklingsbiståndet. Timbros lokal på Kungsgatan var knökfull. Det var en av de mest skrämmande tillställningar som jag varit med om. Fredrik Segerfeldt f. 1970 som författat boken (125 s) Biståndets dilemman berättade att det svenska utvecklingsbiståndet som uppgår till över 35 miljarder kronor i budgeten inte har någon som helst positiv effekt. I varje fall har någon positiv effekt inte kunnat beläggas utom möjligen i något enstaka fall på mikronivå.
Trots detta är sju av åtta partier i riksdagen sedan gammalt eniga om att biståndet skall utgå av etiska skäl. Det är fråga om en tro som får ersätta vetande på samma sätt som i religionen. Segerfeldt underströk inte den aspekt som för mig är särskilt viktig. Nämligen att biståndet utgör en födkrok och utmärkt karriärmöjlighet för en mängd delvis bra avlönade svenskar. Det finns också som bekant en mycket stark propaganda för biståndet. Den innehåller enligt Segerfeldt till stor del medvetet eller omedvetet falska uppgifter.
Utvecklingsbiståndet framstår för mig som jämförbart med gamla tiders statskyrka, fast värre. Biståndsministerns statssekreterare och den andra inbjudna debattdeltagaren bekräftade Segerfeldts uppgifter och slutsatser, utan egentliga invändningar. Det var lika skrämmande att höra. Segerfelt vill att biståndet helt läggs ner och att de 35 miljarderna i stället satsas på ökad invandring. Det behöver väl inte sägas att jag sedan gammalt är biståndsskeptiker beträffande utvecklingsbiståndet och integrationsanhängare när det gäller invandringen. I övrigt var det skrämmande att höra att även katastrofbiståndet till största delen är förfelat.
Publiken var lite annorlunda än den typiska Timbro-publiken av borgerliga pensionärer. En hel del ungdomar och en hel del kvinnor (minoritet) som verkade finnas lite mer åt vänster och i mitten blandade sig med oss pensionärer. Några få såg ut att vara utomeuropeiska invandrare. Ingen av dem yttrade sig. Överhuvudtaget kan jag aldrig låta bli att förvåna mig över att det synes vara så få utomeuropeiska invandrare som deltar i alla dessa seminarier i Stockholm. Det gäller även när Institutet för framtidsforskning med sin klara vänsterprofil håller seminarier.
Skagenfonder. I går, fredagen den 13/1 2012, var jag åhörare på ett s.k. nyårsseminarium anordnat av fondförvaltnings-företaget Skagenfonder. Den här typen av seminarier brukar vara reklamjippon. Men så icke detta. Chefen för företaget och ett antal fondförvaltare framträdde på ett mycket seriöst sätt. Frågor från publiken besvarades också på ett seriöst sätt. Företaget arbetar förmodligen långsiktigt. För det var nog fler än jag som sade sig att det inte var rätt tid att investera i fonder just nu och att lågkonjununkturen kommer att vara länge än. Jag satt faktiskt och tänkte att de som framträdde kanske försökte sig på ett ännu slugare sätt att sälja än andra. Tanken var kanske att publiken skulle inbilla sig att den kunde göra goda affärer på baisespekulationer. Inte vet jag. Jag förstår mig inte på sånt.
Publiken ja. En jättesal i Clarion Sign hotell vid Östra Järnvägsgatan i Stockholm var full av folk. Mest urtrista pensionärer som jag själv, men också en del medelålders och yngre. Kvinnor fanns, men de var fåtaliga och såg rätt jobbiga ut de också.
Statsrådets mamma. Min fru och jag var igår kväll bjudna på en trevlig inflyttningsfest hos statsrådets mamma som just flyttat. Vi var fyra gäster. Mat och dryck var jättegod. Denna gång avstod jag emellertid från punsch. Värdinnan är en fantastisk berättare.
Axess. Jag läser just nu senaste numret av tidskriften Axess (dec. 2011). Jag har just läst en artikel av tidskriftens redaktör docent Johan Lundberg med titeln Lustans professor (s. 30-36). Den handlar om en person som var verksam i kulturlivet i Sverige som bl.a. översättare. Han hette Arne Häggqvist och levde 1911 - 1985. Jag hade aldrig hört talas om honom, men tycker att både han och Lundbergs artikel om honom är intressant. Axess är bra bland annat på det sättet att man slipper alla dessa vetenskapliga artiklar på undermåligt språk som numera är vanliga i facktidskrifter, trots att författarna har imponerande titlar.
PS! Jag har inte glömt Erlanders dagbok. Synpunkter kommer!
måndag 2 januari 2012
Ylva Johansson, Håkan Juholt och Roland Poirier Martinsson
Håkan Juholt, Ylva Johansson och Roland Poirier Martinsson. F.d. statsrådet, riksdagsledamoten Ylva Johansson (S) framför stark kritik mot Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt på sin blogg den 1 januari 2012. Kritiken har återgetts i alla massmedia i Sverige. Ylva Johansson gör partiledaren ansvarig för de låga opinionssiffrorna för Socialdemokraterna. Att kritiken framförs på självaste nyårsdagen gör den än mer allvarlig.
Jag tror att Ylva Johansson själv vill efterträda Håkan Juholt, om han tvingas att träda tillbaka inom den närmaste tiden. Det är möjligt att hon, den forna vänsterpartisten, skulle ha bättre möjligheter än Juholt att få partiet att växa. Jag har vid flera tillfällen sagt att det är för tidigt att säga om Socialdemokraternas nedgång är permanent eller om den är mer tillfällig. (S) var med ett nödrop fortfarande största parti i 2010 års val och därmed har partiet varit det största i alla riksdagsval sedan 1914. De stora sociala förändringarna och den stora invandringen till Sverige just nu kan medföra överraskningar för alla politiska partier.
Den allra värsta kritiken mot Håkan Juholt står inte Ylva Johansson för. Den levereras av fil.dr Roland Poirier Martinsson. Han säger i en kolumn i Svenska Dagbladet 2 januari 2012 med rubriken Ljugandet gör Juholt omöjlig bland annat följande: "Ytterst är det upp till Socialdemokraterna om man vill låta sig ledas av en person som ser sanningen som en pjäs i spelet om makten. Att landet skulle låta sig ledas av en sådan person är emellertid fullständigt uteslutet."
Jag tycker att Roland Poirier Martinssons uttalande tyvärr mest har karaktären av besvärjelse. Man behöver inte flytta blicken till de mer eller mindre samtida och mer eller mindre notoriska diktatorerna i olika främmande länder för att hitta exempel på politiker som inte varit speciellt ärliga och klarat sig bra under lång tid.
Jag tror att Ylva Johansson själv vill efterträda Håkan Juholt, om han tvingas att träda tillbaka inom den närmaste tiden. Det är möjligt att hon, den forna vänsterpartisten, skulle ha bättre möjligheter än Juholt att få partiet att växa. Jag har vid flera tillfällen sagt att det är för tidigt att säga om Socialdemokraternas nedgång är permanent eller om den är mer tillfällig. (S) var med ett nödrop fortfarande största parti i 2010 års val och därmed har partiet varit det största i alla riksdagsval sedan 1914. De stora sociala förändringarna och den stora invandringen till Sverige just nu kan medföra överraskningar för alla politiska partier.
Den allra värsta kritiken mot Håkan Juholt står inte Ylva Johansson för. Den levereras av fil.dr Roland Poirier Martinsson. Han säger i en kolumn i Svenska Dagbladet 2 januari 2012 med rubriken Ljugandet gör Juholt omöjlig bland annat följande: "Ytterst är det upp till Socialdemokraterna om man vill låta sig ledas av en person som ser sanningen som en pjäs i spelet om makten. Att landet skulle låta sig ledas av en sådan person är emellertid fullständigt uteslutet."
Jag tycker att Roland Poirier Martinssons uttalande tyvärr mest har karaktären av besvärjelse. Man behöver inte flytta blicken till de mer eller mindre samtida och mer eller mindre notoriska diktatorerna i olika främmande länder för att hitta exempel på politiker som inte varit speciellt ärliga och klarat sig bra under lång tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)