Exit Håkan Juholt - och sedan?

Exit Håkan Juholt. Håkan Juholt meddelade på en presskonferens i Oskarshamn igår kl. 15 att han med omedelbar verkan avgår som ordförande för Socialdemokraterna. Hans korta och mycket väl framförda uttalande sägs ha författats av f.d. statsrådet Pär Nuder och godkänts av socialdemokraternas Verkställande utskott på fredagen (Aftonbladet 21/1 2012). Om uppgiften är riktig eller ej lär väl bli känt så småningom.  Orsakerna till avgången kommer att diskuteras i all oändlighet både i och utanför statsvetenskapen och den samtidshistoriska vetenskapen i Sverige. En vanlig socialdemokratisk ståndpunkt är redan att han "aldrig fick chansen", vad som nu egentligen menas med det. Statsminister Fredrik Reinfeldts skriftliga budskap med anledning av oppositionsledarens avgång var vänligt och värdigt.

Partisekreteraren Carin Jämtin f. 1964, statsråd 2002-2006, tar över partiordförandens uppgifter till dess att partistyrelsen hunnit utse ny "tillfällig" partiordförande. Man skulle kunna tänka sig att Jämtin blev utsedd till "tillfällig" eller permanent partiordförande. Men det är inte sannolikt, för hon är inte ledamot av riksdagen, och kan därför inte delta i riksdagens debatter.

Det framgick av Carin Jämtins uttalanden att partiet även i fortsättningen skulle inrikta sig på motstånd mot avregleringar (= privatiseringar?), bekämpa vinster i välfärden (= privatiseringar?) och på att propagera för höjning av skatterna för medelklassen för att finansiera åtgärder mot bl.a. barnfattigdom och andra mer eller mindre invandringsrelaterade problem. Malmös starke man Ilmar Reepalu (S) anmälde utan att höja rösten avvikande mening beträffande privata aktörer i vård och omsorg. Han har tillämpar i praktiken samma pragmatiska politik på detta område som Sollentunas allianspolitiker.

Ett problem som hela tiden är på dagordningen just nu är den slutna processen för att utse socialdemokratisk partiordförande. Såvitt jag kan förstå är det mer fråga om en tystnadskultur än på stadgeregler som hindrar en öppen process. Det finns, tycks det, inget i stadgarna som hindrar att vem som helst som är partimedlem annonserar sitt intresse för att bli ordförande. Och om han eller hon sitter i riksdagen är vederbörande särskilt intressant som kandidat. Så vitt jag kan förstå krävs det inte att vederbörande nomineras av styrelsen för något länsförbund ("partidistrikt") e. dyl.

Tidningarna har idag, söndag, allehanda uppgifter om tänkbara kandidater till posten som ordförande för Socialdemokraterna. För min del skulle jag bli mycket förvånad om man sökte en ordförande utanför kretsen av nuvarande riksdagsledamöter.

Carin Jämtin och Pär Nuder sitter inte i riksdagen denna mandatperiod för att nämna ett par exempel på kandidater som har nämnts i massmedia. Thomas Östros, Ylva Johansson och Mikael Damberg kan nämnas som exempel på riksdagsledamöter denna mandatperiod som är tänkbara. Östros, Damberg och Ylva Johansson har i likhet med Tage Erlander och Ingvar Carlsson akademiska examina. Ylva Johansson har som bekant en gång i tiden varit riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Det torde trots allt tala emot henne.

Om Socialdemokraternas ordförande hämtas utanför riksdagen är det ytterligare ett tecken på svaghet bl.a. på det sättet att det antyder att ingen i riksdagens största partigrupp anses duga till partiordförande. Det kan också bidra till att vänsterpartisten Jonas Sjöstedt eller miljöpartisten Gustav Fridolin uppfattas som den rödgröna sidans ledare av väljarna. Alla socialdemokratiska partiordförande från Hjalmar Branting - som kom in i riksdagen i slutet av 1800-talet - och framåt har suttit i riksdagen.