Problem: Försvar, Vård och (S) samt SSU

Svenska försvaret efter kalla kriget. General Owe Wiktorin, ÖB 1994-2000, general Johan Kihl, Chef för Högkvarteret 2002-2004, Björn von Sydow (S), Försvarsminister 1997-2002 och Anders Svärd (C) ledamot av försvarsutskottet 1994-1998 intevjuades vid ett s.k. vittnesseminarium som Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola ordnat i samarbete med Försvarshögskolan den 16 januari 2012. Samtidshistoriska institutet och Försvarshögskolan representerar på olika sätt något nytt i historieämnet.

Temat för vittnesseminariet är betydelsefullt. Försvarsmakten är sedan gammalt Sveriges största statliga myndighet. Sverige hade under tiden efter andra världskriget som bekant en försvarsmakt som var jämförelsevis mycket stor och inriktad på invasionsförsvar mot ett anfall från Sovjetunionen. När det kalla kriget upphörde blev det naturligt att försvarsmakten kunde minskas väsentligt. Det var heller inte längre självklart att försvarsmakten skulle bygga på allmän värnplikt. I varje fall var det inte längre självklart att största delen av de manliga ungdomarna skulle utbildas. Det hade skett under det kalla krigets tid.

Av vittnesseminariet framgick att samarbetet mellan försvarsminister von Sydow och de ledande militärerna var gott. Socialdemokraterna och Centern hade samarbetat särskilt nära i fråga om försvaret. Det svenska flygvapnet var mycket stort under det kalla kriget och är fortfarande betydande. Björn von Sydow betonade särskilt att det visade sig att det fanns stora brister i invasionsförsvarets utrustning när omläggningen till ett mindre försvar skulle ske. Det fanns exempelvis massor av enkla handeldvapen, men brister i fråga om artilleriet och mycket annat. Och tillgången på ammunition och modern teknisk materiel var begränsad. [Den stora åtgången på ammunition blev en överraskning för de krigförande vid första världskrigets början. Min anm.] Ove Wiktorin betonade särskilt att det inträdde en grundläggande förändring i försvarspolitiken i mitten av 1990-talet. Det politiska dagsläget fick i fortsättningen avgöra medelstilldelningen till försvaret. Så hade det i princip inte varit tidigare. Det betydde snabbt en mycket kraftig neddragning.

Alla vittnena underströk att det svåraste var att dra ner fredsorganisationen. Kommun- och regionalpolitiker inom snart sagt alla partier var angelägna att bevara de egna förbanden av arbetsmarknadsskäl. Det är närmast självklart att de stora neddragningarna och omställningarna ledde till slitningar mellan försvarsgrenarna. En ytterligare problematik var utvecklingen på IT-området. Som en av deltagarna skämtsamt sade: Vilka datorer ska vi välja, om vi ska ha datorer i krigsförråd som kanske ska komma till användning om tjugu år!

Konflikterna efter det kalla krigets slut har i stor utsträckning varit av typen gerillakrig och liknande lågteknologiska konflikter. Det har tydligen vid något eller några tillfällen hänt att den amerikanska marinkåren tagit sig fram till häst i Afganistan ungefär som deras föregångare i Vilda västern.

Docent Björn von Sydow avslöjade att han under sin tid som försvarsminister fört dagbok.

Vittnesseminariet hade dragit en stor publik. Vi var gott och väl hundra personer, varav fem, sex, kvinnor. Praktiskt taget alla åhörare såg ut att vara "vanliga" infödda svenskar. Seminariet var som vanligt mycket pedagogiskt upplagt och väl förberett.

Välfärdens svaga länk. Jag var också på Timbro den 16 januari 2012 och hörde läkarstuderanden Anders Lundberg presentera sin nya bok Välfärdens svaga länk (Timbro 2012). Författaren pläderar i boken för bättre samordning mellan landsting och kommuner inom vården. Det gäller inte minst multisjuka och äldre. Det är nog alldeles klart att det finns en hel del administrativa och "kulturella" hinder som kan undanröjas. Men det är ingen lätt uppgift. Mitt intryck var att Anders Lundberg har en realistisk bild av både möjligheterna och svårigheterna. Managern Joy Lewis från ett stort amerikanskt vårdföretag som heter Kaiser Permanente berättade om företagets verksamhet på ett engagerat och kunnigt sätt. Men jag tyckte att det var svårt att göra relevanta jämförelser med svenska förhållanden.

Bokpresentationen hade dragit en stor publik. Denna bestod av betydligt fler ungdomar än vanligt. Cirka hälften var kvinnor. Mycket få var invandrare.

Juholts problem. (S)-ledaren Håkan Juholt har som bekant problem med trovärdigheten. Han gör ofta uttalanden som visar sig mindre väl underbyggda. Frågan är hur mycket detta betyder för det socialdemokratiska partiets styrka i kommande val. Om Sverige klarar sig någorlunda väl igenom lågkonjunkturen kan det allmänt sett antas gynna Alliansen. Men det kan också leda till krav på ökade eller "återställda" förmåner som Alliansen har svårt att tillgodose. Den nya väljargrupp som de många invandrarna utgör, gynnar de rödgröna partierna. Cirka 80, kanske 90, procent av de utomeuropeiska invandrarna röstar rödgrönt - om de röstar.

Invandrarrepresentation. SSU har för (S) del påtalat det faktum som jag vid flera tillfällen berört på bloggen, nämligen att riksdagspartierna inte har med människor med utomeuropeisk invandrarbakgrund i sina framtids- och programgrupper. Även om det naturligtvis inte sägs öppet så kan man gissa att framstående politiker med invandrarbakgrund inte så sällan uppfattas som jobbiga eller rent av är jobbiga. Övriga inom partieliten är rädda för att de ska driva långtgående krav som kan skrämma många av partiets väljare och sympatisörer. Vad gäller Miljöpartiet så tycks det hittills inte ha varit något problem att partiets många invandrarväljare förmodligen inte har något påtagligt miljöengagemang.