Jag fick mycket riktigt den senaste volymen av Tage Erlanders dagböcker i julklapp. Och jag började omedelbart att läsa boken. Den omfattar år 1960. Det betyder att jag fyllde 22 år i april det året och rätt noga följde med vad som hände i politiken.
Tage Erlander går på i sin vanliga stil. Håkan Arvidsson (f. 1943) har skrivit en recension av boken, som jag kan ansluta mig till (SvD 10/9 2010). Han uppehåller sig bl.a. vid Erlanders trötthet, ständiga förkylningar och sömnproblem men också vid hans resor utanför Europa.
Håkan Arvidsson säger det inte, men i Sverige är det bara en ledande borgerlig politiker som finner nåd: f.d. koalitionsbrodern Gunnar Hedlund. Tage Erlander visar förakt (närmast hat) både för Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarson samt för Gunnar Heckscher. Liksom för kommunistledaren Hilding Hagberg. Det är valår och (S) vinner andrakammarvalet.
Intressant är att konstatera att förhållandet till kung Gustav VI Adolf fortfarande är spänt. Kungen har under hand och mycket hovsamt vågat ta upp med Erlander att han tycker att myndighetsåldern för statschefen bör vara 25 år. Detta misshagar i hög grad Erlander. Likaså när prins Bertil på samma hovsamma sätt tar upp saken. Myndighetsåldern är som bekant numera 18 år; samtidigt har statschefen även formellt mist alla politiska maktbefogenheter.
Det är uppenbart att det är vid denna tid som Sveriges sedermera så vidlyftiga och politiskt korrekta uhjäpspolitik utvecklas. Olika socialdemokratiska akademiker och politiker har engagerat sig och påverkar Tage Erlander. Någon reell anknytning till svenska exportansträngningar framskymtar inte i dagboken, vilket vore naturligt i ett starkt exportberoende industriland som Sverige. Det är snarare en sorts stormaktsdrömmar hos ett antal inflytelserika personer inom vänstereliten i ett litet land som förverkligas. Jag var skeptisk redan 1960 och är det än mer idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar