Timbro: Galning eller terrorist - eller båda delar?

Timbrorapport September 2011. Max Sohl Stjernberg, som presenterades som bl.a. kriminologkandidat berättade om sin rapport med rubriken Galning eller terrorist - eller båda delar? (Timbro Medieinstitut, Sthlm 2011, 23 s.). Moderator var Roland Poirier Martinsson och gäster/kommentatorer ledarskribenten på Aftonbladet Anders Lindberg och chefredaktören för Magasinet Neo, Paulina Neuding.

Max Stjernberg hade analyserat tusentalet nyhetsrapporter från norska och svenska ledande dagstidningar om händelsen i Stockholm där Taimour Abdulwahab al-Abdaly sprängde sig i luften nära Drottningsgatan och händelserna i Oslo och på Utöya där Anders Behring Breivik var gärningsman och sammanlagt sjuttiotalet människor fick sätta livet till. Max Stjernberg hade tagit sig an uppgiften att dels undersöka dagstidningarnas framställning av gärningsmännen, dels jämföra hur de framställts. Han hade vidare undersökt framställningen av motiven för dåden och hur de bakomliggande orsakerna framställts.

Rapporten liksom diskussionen på seminariet finns lätt tillgängliga hos Timbro på nätet, så jag har inte anledning att ge ett längre referat av vare sig rapporten eller diskussionen. Stjernberg anser att tidningarna både i Norge och Sverige i det svenska fallet starkare har betonat att gärningsmannen tidigare varit "normal", men blivit påverkad till extremism av den muslimska miljö som han dragits in i och som betraktas som främmande och gåtfull. I fråga om den norske gärningsmannen betonas starkare att gärningsmannen varit "normal" men av mer individuella psykiska skäl blivit extremist. Miljön har i detta fall inte tillmätts samma betydelse.

Man kan förenklat uttryckt säga att Anders Lindberg hade en annan åsikt om miljöns påverkan. Han ville inte bortse från att den svenske gärningsmannen påverkats av miljön, men han ville betona att tidningarna varit alldeles för ytliga i sin analys av miljöns betydelse för den norske gärningsmannen. Den hatretorik som förekommit i norska och svenska högerextremistiska miljöer hade starkt påverkat den norske gärningsmannen minst lika mycket som motsvarande beträffande den svenske.

I fråga om båda gärningsmännen var de hatiska, extremistiska, miljöerna den avgörande orsaken till individens handlande. Han konstaterade att Stjernberg och han själv hade olika syn på förhållandet mellan kollektivet och individen - en klassisk skiljelinje mellan socialister och borgerliga. Han konstaterade också att de flesta dåd utförts av högerextremister.

Paulina Neuding betonade att båda gärningsmännen enligt hennes uppfattning är "galningar" och att de på det sättet är lika. Hon betonade också att de mest förödande dåden utförts av islamister t.ex. i New York, London och Madrid.

Som framgår av rapporten och diskussionen tog deltagarna upp en del andra mer pressetiska frågor som jag inte kan att gå in på i detta sammanhang. Särskilt intressant var diskussionen om nyhetsmedia bör ta hänsyn till eventuella konsekvenser av sin rapportering. Traditionen är att nyhetsmedia i ett fritt samhälle bör bortse från konsekvenserna.

För egen del är jag kluven som en gammaldags folkpartist. Det är klart att miljön spelar roll. Men det är lyckligvis bara enstaka individer som påverkas till den yttersta extremismen, när inte hela samhället är extremt. Man kan inte komma ifrån att islamismen är främmande för oss i Europa, särskilt i Nordeuropa. Vi har länge levt i sekulariserade samhällen. Men efter en så kort tid som ett eller annat årtionde känner vi oss nu förflyttande långt tillbaka i tiden. Jag brukar i andra sammanhang skämtsamt, men med allvarlig underton, säga att Svenska kyrkan och frikyrkorna räddats av muslimerna. För mig och förmodligen för flertalet skandinaver framstår det att namnkristendom är det naturliga, och mer utpräglad religiositet framstår som något främmande, antingen den framträder i kristen eller annan, t.ex. muslimsk, tappning. Det är också så att islamismen kommer in utifrån, högerextremism framstår, tyvärr, som en mer hemlagad företeelse.

Jag är betydligt mindre rädd för enskilda dåd än för en smygande anpassning av vårt samhällsliv till en kultur som vi européer inte frivilligt vill godta. På samma sätt är jag kluven inför den s.k. arabiska våren.

Seminariet var välbesökt. Timbroseminarierna besöks numera av betydligt fler ungdomar än förut, vilket är bra. Men vi är en hel del sega pensionärer som tar till vara möjligheten att följa den aktuella samhällsdiskussionen. Att de många ungdomarna - såvitt jag kunde höra - till stor del tillhör en sorts jetset i medievärlden med tramsiga röster och fjantigt hälsande på varandra gör inte saken sämre. Det är lite synd att Timbro har slutat med att trycka deltagarlistor, så att man kan se vad fint folk man har frotterat sig med, om man inte känner igen dem. Är det den nya sekretessmedvetenheten i Sverige som gör sig gällande?

Fosterbarnseländet, forts., Regeringsombildning, Efterlyst samt Arbetsfri inkomst

Fosterbarnseländet, forts. Statsrådet Maria Larsson (KD) har nu tillkännagivit att sju riksdagspartier har kommit överens om att ge 250.000 kronor till fosterbarn som behandlats illa av fosterföräldrarna. Överenskommelsen gäller perioden 1920-1980. Frågan har senast utretts av en statlig utredning som redovisat sitt förslag i betänkandet SOU 2011:9. Statsrådet Larsson har som bekant tidigare sagt att regeringen inte kunnat lägga fram något förslag om ekonomisk ersättning till berörda barn. Omsvängningen beror naturligtvis främst på att det finns en majoritet i riksdagen för ersättning. Sverigedemokraterna har tillkännagett att de tänker rösta för ersättning. Deras främsta motivering är inte oväntat, att illegala invandrare m.fl. får kosta 'hur mycket som helst', men att infödda svenska fosterbarn inte får ekonomisk kompensation, ty för dem gäller andra och mer restriktiva rättsregler. För egen del har jag konstaterat att bland annat storheter som socialminister Gustav Möller (S), 1884-1970, ytterst har varit ansvariga för missförhållandena som hela tiden har varit ganska väl kända för sakkunniga på det sociala området och även i en del fall påtalats i dåtida media. Jag skall återkomma till frågan som är mycket komplicerad.

Regeringsombildning. Jag brukar inte tycka synd om yrkespolitiker på det nationella planet i Sverige eller utomlands. Men jag tycker faktiskt synd om Andreas Carlgren, som plötsligt blivit före detta statsråd. Jag kan mycket väl tänka mig att det faktiskt kom som en överraskning för honom. Jag är så konspiratoriskt lagd att jag tror att han trodde sig skyddad av sin sexuella läggning, som jag i övrigt struntar i. Dessutom är jag inte klar över vilka - om några - fel han har begått. Nu får han väl bli landshövding eller ambassadör eller i värsta fall generaldirektör som alla avpolletterade statsråd och liknande översåtar. Centerledaren Annie Lööf (28) blir ny näringsminister. Kommer nyblivna juristen Lööf att tas på allvar i näringslivet? Exempelvis när hon skall hantera SAAB-röran. Eller alla andra näringslivsproblem. Jag är lätt förvånad att hon inte ersatte Beatrice Ask som justitieminister. Lööf avlade jur.kand.examen nu i augusti, och säger sig vara stolt över det. Men jag tycks vara den ende jurist i Sverige som tycker det är konstigt att justitieministern inte är en erfaren jurist. Men Sverige är ju förstås annorlunda och bättre än alla andra västerländska demokratier. Ek och Hatt orkar jag inte kommentera just nu. De tillhör de många likgiltiga personligheter som nått topp-poster utan att man förstår varför och som gör mig till motvillig monarkist.

Ett rykte under dagen gjorde gällande att f.d. statsrådet i Iraks regering Baghdad Bob skulle utnämnas till informationsminister med titeln Minister för propaganda och folkupplysning samtidigt med de två damernas upphöjelse. Ryktet visade sig vara felaktigt. Baghdad Bob förhandlar med Håkan Juholt om posten som informationschef hos Socialdemokraterna låter han meddela.

Efterlyst. F.d. justitieministern, advokaten Thomas Bodström (S) f. 1962, uppträdde i går som rådgivare åt Hasse Aro i Efterlyst i tv3. Det gjorde han bra och han sade sig dessutom trivas med rollen.

Arbetsfri inkomst (S). F.d. partiledaren Mona Sahlin f. 1957 påstås just nu ha drygt 144.000 kronor i månaden i pension, som partiet betalar (SvD 29/9 2011). Jag undrar om alla S-väljare tycker det är häftigt att vara med på ett hörn och betala denna pension till 'Mona'. Om uppgiften är riktig kan hon inte skylla på att beloppet gäller generellt enligt något kollektivavtal eller dylikt och därför inte kan påverkas av henne själv. Hon kan helt enkelt omförhandla sitt avtal med partiet. Jag gissar att övriga damer och herrar politiker på nationell nivå är måttligt intresserade av att röra i saken. Nästa gång kan det gälla deras egna förmåner.

Jag är rädd att Göran Hägglund (KD) får lite sämre ekonomiska förmåner, när han eventuellt lyfts bort från ordförandeposten i Kristdemokraterna. Men han har en plats säkrad i himlen, får vi hoppas.

Jussi Björling 100 år 2011

Jussi Björling 100 år 2011. Jussi Björling, som ju är en av 1900-talets allra främsta operasångare, föddes 1911, för hundra år sedan. Han avled 1960, endast 49 år gammal. Operasångaren Andreas Kovica, som bl.a. är verksam på folkoperan i Stockholm och barytonsångare höll ett uppskattat föredrag om Jussi Björlings liv hos Spf i Sollentuna den 26/9 2011. Till stor del handlade föredraget förstås om hans sångarkarriär. Men Kovica talade också om hans personliga liv vilket som bekant inte var särskilt lyckligt. Jussi Björling är bland annat bekant för sitt dåliga självförtroende som ledde till depressioner och spritmissbruk och bidrog till hans förtidiga död. Jussi Björlings tidiga död berodde också på att han bokstavligen arbetade ihjäl sig. Han medverkade ständigt i operor m.m. och gav konserter i all oändlighet både i utlandet och i Sverige.

Hans far, David Björling, var framstående operasångare men mycket aggresiv. Han blev så arg på Enrico Caruso att han slog till honom, när de båda arbetade på Metropolitanoperan i New York. Detta och liknande händelser bidrog inte till att främja David Björlings yrkeskarriär.

Själv har jag hört Jussi Björling sjunga i verkligheten vid ett enda tillfälle. Det var på Skansen i Stockholm 1959, året före hans död. Jussi kom som vanligt någon halvtimme efter utsatt tid. Jag minns än i dag hans sång. En viktig anledning till att jag gick till Skansen den kvällen var att min musiklärare i skolan, tonsättaren och kyrkomusikern Åke Kullnes (1910-1981), hade talat mycket om Jussi Björling och hans unika förmåga att sjunga höga toner. Den något koleriske Åke Kullnes bör f.ö. ihågkommas därför att han gav mig som inte kan sjunga och inte är musikalisk AB i ämnet musik p.g.a. mina kunskaper i musikhistoria. (Fotnot: Finns det i våra dagar musiklärare av den här rangen i skolorna; är de inte alla professorer vid musikhögskolorna?) En kusin till Jussi Björling, Märta Björling, bodde i min svärmors hem i åtta år i början av 1900-talet. Min svärmor har berättat att hon blev mycket ledsen när Märta skulle följa med David Björling och hans söner till Amerika för att sköta deras hushåll. Hon betraktade Märta som en äldre syster.

Det kan tilläggas att det finns flera läsvärda böcker om Jussi Björlings liv och ett sevärt Jussi Björling-museum i Borlänge.

Köpmannens kontrakt, ny Centerledare och Sjunkande Yttrandefrihet

En kväll på teatern. I förrgår kväll såg vi den omtalade teaterpjäsen Köpmannens kontrakt på Dramaten (Målarsalen). Den lilla salongen var fullsatt av, vågar jag påstå, en elitpublik. Nobelpristagaren Elfriede Jellinek hade inte gjort det lätt för vare sig regissör, skådespelare eller publik. Skådespelarna gjorde en beundransvärd insats. Hur var det möjligt för dem att i raketfart läsa till synes osammanhängande ordmassor? Syftet med pjäsen (en happening) var att kritisera det kapitalistiska samhället i allmänhet och bankerna i synnerhet. Men det var inte lätt att följa med i svängarna i den tidtals bländande belysningen och den öronbedövande musiken av ingen mindre än Dror Feiler. Så mycket stod klart för mig att Jellinek utgick från en del kända vänsterextremister efter första världskriget samt förstås Karl Marx. Den mördade Rosa Luxemburg omtalades som bärgad ur Landwehrkanalen i Berlin, m.m. Men sen blev det oklart även för mig som verkligen ansträngde míg att följa med kl. 18 - 20.30 utan paus. Ett kraftprov för en gammal man. Lars Ring i Svenska Dagbladet (Kultur 18/9 2011) och Malin Ullgren i Dagens Nyheter (Nätuppl. 19/9 2011) har båda skrivit bra recensioner. DN:s är som sig bör mer vänsterbetonad och positiv, men också den frågande.

Ny centerledare - gammal politik. Annie Lööf (28) har utsetts till ny centerledare. Hennes tal på partistämman var bra framfört. Men ack så traditionellt till sitt innehåll. Det var Bramstorp, Hedlund eller någon av Åsa-Nisse-Marxisterna .som stod där i talarstolen, alltid beredda till kohandel med det andra, stora, "folkrörelsepartiet". Ni vet vilket. Kohandel förresten, Annie Lööf är asfaltbonde. Men om hon inbillar sig att kunna göra inbrytningar i "förorten" så biter hon sig nog i tummen. Opinionsledarna därstädes lär hålla sig till de rödgröna även i fortsättningen.

Yttrandefriheten mot nadir. Europarådet har låtit publicera en bok med titeln Manual on hate speech av Anne Weber (ISBN 978-92-871-664-2). I boken sägs förf. bl.a. uttala att hat [mot olika folkgrupper] kan döljas i uttalanden som vid första anblicken tycks rationella eller normala. Jag hoppas att kunna återkomma till boken mera utförligt. För den läsare som till äventyrs glömt det, kan jag berätta att man på min tid lärde sig i skolan att "nadir" var motsatsen till "zenit" och att båda orden är låneord från arabiskan. Det skall tilläggas att det förefaller som om en uppgift på den (utländska) politiskt inkorrekta sajt där publiceringen av skriften omnämndes, att manualen antagits av Europarådet, inte är korrekt. Saken är värd att undersökas mer grundligt. Yttrandefrihet anses som bekant av en del personer som en viktig västerländsk företeelse.

Grundlagsdiskussion på SVT Forum och SAAB-rekonstruktion

Grundlagsdiskussion på SVT Forum. Den outvecklade diskussionen om Regeringsformen och överhuvudtaget konstitutionella frågor i Sverige fick blixtbelysning i en sändning från ett seminarium som ordnats av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Seminariet hade gått av stapeln för någon dag sedan, men sändes i TV2 den 22/9 2011. Moderator var professor Olof Petersson. De två viktigaste deltagarna var f.d. justitierådet, professor em. Fredrik Sterzel f. 1934 och professor em. Olof Ruin f. 1927. Fredrik Sterzel har varit professor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet. Olof Ruin har varit professor i statskunskap vid Stockholms universitet.

Professor Sterzel,  som bland mycket annat varit rådgivare i konstitutionella frågor åt statsminister Thorbjörn Fälldin (C), antydde på fullt allvar - får man anta - att han inte förrän nyligen uppmärksammat att 1974 års Regeringsform föreskriver att "regeringen" beslutar om extraval (alltså riksdagsupplösning och nyval) under pågående mandatperiod under det att det tidigare [genom 1969 års partiella författningsreform] föreskrevs att "statsministern" fattar ett sådant beslut. Om det är statsministern som fattar beslutet så är det naturligtvis nästan aldrig särskilt svårt att fastställa om beslutet har tillkommit i laga ordning. Men om regeringen sägs ha fattat beslutet blir det mer komplicerat. Jag skall för ärlighetens skull omtala att jag har skrivit en artikel om problematiken i Förvaltningsrättslig tidskrift 1988 s. 1-23. Antalet läsare har sannolikt varit begränsat.

Låt oss anta att regeringsbeslutet i vederbörlig skriftlig form överlämnas till Valmyndigheten för verkställighet. Det är undertecknat av statsministern och ytterligare ett statsråd. Samtidigt meddelar massmedia att en stor majoritet av de övriga statsråden har motsatt sig beslutet om extraval. (En svensk regering brukar ha cirka tjugu statsråd.) Skall Valmyndigheten eller ytterst kanske dess generaldirektör rätta sig efter regeringens beslut sådant det framträder i officiell, skriftlig form, eller skall generaldirektören med flera vägra. Och hur skall de kommunalt valda Valnämnderna agera? Allt detta framstår som en akademisk fråga utan varje praktisk betydelse i landet lagom. Men Sverige är inte längre landet lagom. Alla de stora förändringarna har gjort att den här typen av frågor visst kan uppkomma. Vem av 1974 års grundlagsfäder kunde t.ex. på riktigt allvar tänka sig att ett av statsråden i en 'borgerlig' regering 2011 har annan hudfärg än folkmajoriteten och är född i Afrika och har berättat i massmedia att hon ljugit i asylprocessen för att få stanna i Sverige? (Fotnot: Hon som avses har alltid för mig framstått som en av de vettigaste i regeringen.) Och vem kunde på allvar tänka sig att kravet på svenskt medborgarskap under tio år för att kunna utses till statsråd vips skulle avskaffas utan påtaglig debatt? Nu krävs bara att man är svensk medborgare. Ändringen har skett fr.o.m. 2011, något som de allra flesta bildade och obildade svenskar är lyckligt omedvetna om. Man kan f.ö. utläsa av regeringsformen att regeringen måste bestå av minst fem statsråd, statsministern inräknad. För att vara riktigt kontroversiell så travesterar jag här ett känt amerikanskt ordspråk från det kalla krigets kallaste tid: optimisterna hoppas på en regering av fem ryssar, pessimisterna fruktar en regering av fem kineser.

Det har uttalats av riksdagens konstitutionsutskott att varje regering får besluta internt om sina beslutsformer. En koalitionsregering kan t.ex. besluta att vissa politiskt viktiga beslut skall fattas enhälligt av de i koalitionen ingående partiledarna, som förutsätts ingå som statsråd i regeringen. Regeringens ledamöter kan också från fall till fall besluta om omröstning och majoritetsbeslut, etc. I vanliga fall är de svenska regeringssamman-trädena en ren formalitet - regeringen "registrerar" så att säga de beslut som fattats av de enskilda statsråden, som förutsätts samverka med varandra i former som inte regleras i Regeringsformen eller annan av riksdagen stiftad lag. Det bör kanske nämnas att regeringsbesluten enligt 1809 års regeringsform i dess ursprung-liga lydelse fattades av kungen ensam, statsråden var hans rådgivare. Detta kritiserades från början av liberat sinnade debattörer. De menade att 1809 års Regeringsform bara innebar en fortsättning på det gustavianska enväldet. I Finland är det fortfarande så att mycket viktiga beslut fattas av presidenten ensam.

Professor Olof Ruin var inne på att statsminister Reinfeldt borde ombilda sin regering till en ren moderatregering. Regeringen skulle sedan söka stöd hos både borgerliga och rödgröna från fall till fall. Han trodde att det skulle bli lättare (!) att komma överens med de rödgröna partierna på det sättet. Jag tror tyvärr att det inte är så. Visserligen är Moderaterna och Socialdemokraterna ungefär jämstarka just nu, men jag tror att de aktiva Socialdemokraterna med rätt eller orätt bär på en föreställning att Socialdemokraterna är det statsbärande, goda, partiet. Dessutom tror S-partistrategerna sannolikt att den stora invandringen från länder utanför Europa i en nära framtid med automatik kommer att ge de rödgröna partierna ett övertag. Det tror förmodligen också Fredrik Reinfeldt och hans rådgivare. Det är inte minst därför som han är angelägen att knyta an till Miljöpartiet till nästan vilket pris som helst. Professor Ruin är en framstående statsvetare, men han har sina rötter i Finland och jag är rädd att han är alltför påverkad av de partipolitiska traditionerna i det efterkrigstida Finland.

Här sitter jag och kommenterar arm och grå. Jag efterlyser de unga lejonen och lejoninnorna som kan ge nytt liv åt statsrättsdebatten. Var finns de? Är de helt upptagna av att hämta och lämna barn på dagis?

SAAB-rekonstruktion. Hovrätten har sensationellt nog beslutat att bifalla SAAB:s ansökan om rekonstruktion. Hovrättspresident Gunnel Wennberg vågade vara skiljaktig, vilket hedrar henne. För min del håller jag med Gunnel Wennberg. Förutsättningarna för ett bifallsbeslut föreligger inte. Det är fråga om ett politiskt beslut. Vem känner inte med de hårt prövade anställda? Men nu gäller det att producera och sälja bilar.

Utvecklingen efter den arabiska våren: från kleptokrati till kapitalism?

Utvecklingen efter den arabiska våren: från kleptokrati till kapitalism?
Det är inte utan att jag känner valfrändskap med Susanne Tarkowski Tempelhof (27 år). Hon har vid mycket unga år lämnat den ankdamm som utmynnar i Fjollträsk. I hennes fall inte bara för att blicka ut i världen utan för att starta informationsbyråverksamhet i Kabul, Afganistan och nu senast i Tripoli, Libyen.

Det är svårt att få fram personliga uppgifter om henne på nätet. Hon har tydligen pr-utbildning, är en vacker kvinna och ger ett trevligt och intelligent intryck. Hon sägs vara från Göteborg och ha svensk-franskt påbrå. Jag är inte riktigt säker på att jag skulle köpa en begagnad bil av henne. Det sägs på nätet att hennes företag arbetar med strategisk information (d.v.s. reklam) för den libyska rebellsidan som kämpar mot Gadaffi och hans anhängare. Hon säger sig vara anhängare av marknadsekonomi och säger sig driva sin verksamhet främst i vinstsyfte. Det sistnämnda torde hon vara ensam om i mediavärlden om man får tro mediamänniskorna själva.

Hon har skrivit en rapport på engelska åt FRIVÄRLD, som är en förgrening av Timbro, som ju kämpar för ett fritt näringsliv i det svenska familjehemmet. Frivärld leds av moderate riksdagsmannen Mats Johansson, f. 1951, f.d. Svenska Dagbladet. Timbrosalen på Kungsgatan var full av folk, övervägande ungdomar föreföll det, när Susanne Tarkowski presenterade sin rapport med hjälp av Willy Silberstein, som var moderator och ställde helt igenom relevanta frågor. Det märks att Willy Silberstein f. 1954 kan sitt jobb. Rapporten har i sin svenska översättning rubriken Utvecklingen efter den arabiska våren: Från kleptokrati till kapitalism? (After the Arab Spring: From Kleptocracy to Capitalism? ISBN 91-7566-839-0. September 2011.) Med kleptokrati menas ett samhälle där nästan alla med makt i huvudsak enbart arbetar för att berika sig och de sina. De muslimska länderna i Mellersta östern och Afrika är kleptokratier. Ryssland och mängder av andra länder är något ditåt. Västerländsk kapitalism kräver en viss samhällsanda.

Jag var uppmärksam åhörare vid seminariet och har ögnat igenom rapporten. Kanske är det ett utslag av hybris när jag säger att jag tycker att rapporten verkar bra, men att innehållet till största delen innebär en bekräftelse på de fördomar om den muslimska världen som jag sedan gammalt hyser.

Susanne Tarkowski föreföll i grunden pessimistisk. Hon trodde att det skulle ta 10, 15 kanske 20 år innan en västerländsk marknadsekonomi kunde införas i länder som Egypten och Libyen. Den stora massan av befolkningen förefaller avogt inställd till marknadsekonomi. En anledning är att en så stor del av befolkningen är statligt anställd. En skillnad mellan Egypten och Libyen är att egypterna inte har så stora förväntningar som libyerna om hög levnadsstandard. Libyerna tror, överdrivet, att landets oljerikedom skall ge dem ett välfärdssamhälle utan att de själva behöver anstränga sig alltför mycket. Den socialistiskt färgade etatismen med sin kleptokrati är fast förankrad och otroligt svårutrotlig. Den kommer troligen att fortsätta till dess marknadsekonomi - kapitalism - omsider införs.

När det gäller vilka åtgärder som kan påskynda en utveckling mot demokrati och ett fritt näringsliv blev hon i stort sett svaret skyldig. Det har hon gemensamt med alla experter som jag hört talas om. Korruptionen finns på alla nivåer i samhället från toppen till botten. Susanne Tarkowski hade faktiskt lite svårt att helt ta avstånd från den. Jag förstod henne. Det är f.ö. mycket oklart varför den traditionella korruptionen upphörde i norra Europa under 1800-talet. Enkelt uttryckt om vårt land: Varför var Sverige korrupt i stil med Mellersta östern ännu på Gustav III:s tid men inte på Oscar II:s? Svaret är att det troligen var en mängd sociala och ekonomiska förändringar som sammantaget medförde skiftet. Historikerna vet inte. För egen del är jag livrädd för att den stora utomeuropeiska invandringen till vårt land skall medföra att jag och/eller mina efterkommande skall tvingas uppleva att den systematiska korruptionen återinförs för oss svenskar. Den finns uppenbarligen redan i ‘mångkulturen’, som även innefattar mycket annat som vi moderna svenskar inte kan acceptera.

Vid seminariet behandlades flera andra intressanta spörsmål som det skulle föra för långt att diskutera. Men sagt som avslutning: Susanne Tarkowski är övertygad om att Muslimska brödraskapet i fortsättningen får stort inflytande. Hon är också övertygad om att detta inflytande inte främjar en västerländsk, marknadsekonomisk utveckling. Inte heller tror hon att det finns en "tredje väg" till en demokratisk utveckling. Det tror inte jag heller.

Yrkessjukskrivna?, Yrkeshandikappade? och Fosterbarnseländet, forts.

Yrke: sjukskriven? Det är synd om de sjukskrivna som är 'nollklassade'. De blir tvungna att söka bistånd enligt socialtjänstlagen och biståndet är lägre än sjukpenningen. Jag försöker alltid att vara human, och jag vet att att det finns krångliga omständigheter som gör att människor mer eller mindre oförskyllt blivit 'nollklassade'. Men jag kan inte komma ifrån frågan vad de övriga 'nollklassade' har levt på innan de blev sjukskrivna. Är det så att det finns en kategori människor här i Sverige som har till yrke att vara sjukskrivna?

Av en ledare i Dagens Nyheter (19/9 2011) kan man utläsa att det finns en kategori människor som har till yrke att vara handikappade och i samråd med närstående plockar ut assistansersättning av skattepengar. Det gäller sammanlagt många miljarder kronor per år. I vårt land är det givetvis mer eller mindre straffbart att framföra tankar om vilken kategori av människor som ligger i framkant, när det gäller detta näringsfång. Därför avstår jag. Det är bra att Dagens Nyheter tar upp problemet; den som skriver om sådant avfärdas i regel som inhuman.

Orättvist? Vi undersåtar har idag fått veta att alliansregeringen träffat en uppgörelse med Miljöpartiet om att ett stort antal anhöriga från Somalia skall få komma till Sverige, trots att de inte har erforderliga identitetshandlingar. Vidare skall enligt uppgörelsen s.k. papperslösas barn få gå i skola i Sverige. I praktiken innebär det med största säkerhet att de och deras familjer får stanna i Sverige för gott. Allt detta beräknas kosta 850 miljoner kronor i budgeten. Jag undrar vad dagsnoteringen är för anhöriginvandring till Sverige från Somalia.

Fosterbarnseländet, forts. Joakim Nergelius, som är professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet, har nyligen kritiserat statsrådet Maria Larssons (KD) vägran att medverka till ersättning till svenska fosterbarn som behandlats illa i fosterhem under perioden 1920-1980 (Newsmill 15/9 2011). Han säger - med erforderliga reservationer - att vägran till en del beror på den kvardröjande rättsrealismen hos inflytelserika jurister i kanslihuset och domstolarna. Jag tror för min del att det ligger något i det. Nergelius angriper i sammanhanget professor Bertil Bengtsson. För min del håller jag med Bengtsson att det inte alls är givet vad som skall gälla beträffande skadestånd vid brott mot Regeringsformen eller andra grundlagar eller mot Riksdagsordningen. Nergelius analys förklarar inte heller uppgörelsen mellan alliansregeringen och Miljöpartiet, som jag berört ovan. Den kan förväntas kosta mycket, mycket, mer än de 850 miljoner som har nämnts.

Ett problem som professor Nergelius lite lättvindigt avfärdar som "kameralt" är hur kretsen av ersättningsberättigade fosterbarn skall bestämmas. Det gäller i sällsynta fall förhållanden i början av 1920-talet. Jag har inte satt mig in i hur man har förfarit i de länder där ersättning varit aktuell. För Sveriges del finns flera problem. Ett är att arkiven från berörda landskommuner helt enkelt saknas. I många fall har de handlingar som funnits försvunnit, om inte annat så i samband med de olika kommunindelningsreformerna. Det finns anledning att anta att kyrkböckerna inte heller alltid ger en rättvisande bild. Ett annat problem som inte utan vidare kan avfärdas är tidsgränsen 1980. Inte oväntat har det nyligen i debatten framförts att vanvård efter 1980 också borde kompenseras. Daniel Hammarberg, med personliga erfarenheter av fosterhemsplacering har skrivit en artikel med rubriken Myndigheternas vanvård av barn pågår än i dag (Newsmill16/9 2011). Hammarberg har f.ö. varit ofin nog att liksom jag påpeka det faktum att socialdemokratiska regeringar styrt Sverige under största delen av tiden 1920-1980.

Riksdag i Sverige och Kärringträta i Danmark

Riksdags. I går på eftermiddagen åsåg jag det pompösa öppnandet av "riksmötet", d.v.s. riksdagen. Det hela var inte särskilt intressant. Särskilt kungens medverkan är i sammanhanget krystad. Man sitter hela tiden och väntar på det omöjliga, när han talar. Kungen talar numera bra. Men skall han inte någon gång säga: "Jag har för en kvart sedan beslutat att införa envälde. Ni kan resa hem och söka nytt jobb!"

Däremot är det intressant att en av ursossarna, f.d. statsrådet och f.d. talmannen Thage G. Peterson sagt till Aftonbladet att han tycker att antalet riksdagsledamöter skall minskas med 100 till 249 (Dagens PS! 2011-09-15). F.d. talmannen Ingegerd Troedsson (M) vill låta minskningen stanna vid 299. För min del tycker jag sedan gammalt att 49 räcker och blir över.

Kärringträta, DK? I Danmark kommer Socialdemokraterna till makten efter tio år i opposition. Sveriges alla rödgröna journalister och liknande jublar förstås. Men Danmark, liksom flertalet andra europeiska länder har besvärliga ekonomiska problem. De de danska Socialdemokraterna har inte egen majoritet i Folketinget. De är beroende av mindre partier både till vänster och höger om dem. Jag tror fortfarande inte att ändringar i de förhållandevis stränga danska reglerna om invandring står högst upp på dagordningen för de danska Socialdemokraterna. Och det är inte säkert att stödpartierna kan få igenom betydande ändringar, åtminstone inte på kort sikt.

En intressant fråga som så vitt jag vet inte har uppmärksammats är hur förhållandet mellan den danska drottningen och den första kvinnliga statsministern, Helle Thorning-Schmidt (S), kommer att gestalta sig. Det brukar med rätt eller orätt sägas att drottning Elisabeth II av England inte var särskilt förtjust i premiärminister Margaret Thatcher. Elisabeth tyckte mycket bättre om labourpremiärministern Harold Wilson, sägs det. (Underförstått är troligen att man antar att Elisabeth delar/delade Thatchers konservativa åsikter, men det är faktiskt ingenting man vet med säkerhet.) Margrethe II har genom sin personlighet och kompetens - inte minst som konstnär - etablerat sig som en "ikon", både i Danmark och utomlands. Man kan mycket väl tänka sig en sorts konkurrensförhållande mellan henne och den nya statsministern. Det är f.ö. en litet egendomlig upplevelse, när man någon gång hör drottning Margrethe tala svenska. I motsats till flertalet invandrare i Sverige talar hon vårt språk utan främmande accent. Även om hon har en svensk mor har hon aldrig bott i Sverige.

Aron Modig i Debatt. I programmet Debatt i TV1 igår torsdag 15/9 2011 diskuterades bland annat våldet och oredan i invandrarstadsdelar i Göteborg. Flera av talesmännen för invandrarna sade saker som väl enbart kan främja Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Enligt talesmännens  åsikt skulle skattebetalarna göra oändligt mycket mer för invandrarna och deras bostadsområden. Aron Modig f. 1985, som är ordförande i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, vågade säga att politikerna redan satsar mycket betydande extra skattepengar på invandrarområden och invandrarungdomar och att invandrarungdomarna själva måste välja sin livsväg. En ung kvinnlig ledarskribent i Göteborgs Posten var inne på liknande tankegångar. Vare sig Aron Modig eller ledarskribenten föll invandrartalesmännen i smaken.

SAAB-krisen, 11 september och Fosterbarnseländet

Juristutbildning 2011. Jag kom att läsa på Dagens Juridik, 23/8 2011, att det är allra flest som söker sig till juristutbildningen här i Sverige. På andra plats kommer läkarutbildningen. Åtminstone tolkar jag artikeln så. När jag började läsa juridik 1956 fanns inga spärrar. Det var bara att börja läsa. Det är inte med tillfredsställelse utan med stort vemod jag konstaterar att jag hade kommit in på juristutbildningen i Stockholm idag, trots konkurrensen.

Företagsrekonstruktion SAAB. Ansökan om företagsrekonstruktion av SAAB har avslagits av tingsrätten; beslutet kommer troligen att överklagas. Ärendet aktualiserar ett antal juridiska problem. Bland annat problem som gäller hur en ansökan om rekonstruktion förhåller sig till en ansökan om konkurs.

Det visar sig vid läsning av förarbeten att lagstiftningen om företagsrekonstruktion att lagstiftningen vid sin tillkomst på 1990-talet var mycket omdiskuterad, både i sin helhet och beträffande detaljerna. Det är fascinerande att se att riksdagsledamöter från alla partier i riksdagen hade synpunkter på lagstiftningen. Hela lagstiftningsärendet lämpar sig för en mindre rättshistorisk/statsvetenskaplig/ekonomiskhistorisk undersökning. Kanske finns det redan en sådan. Det svåra är som vanligt att ställa de rätta frågorna. Material finns det gott om.

Att SAAB måste sättas i konkurs och att Victor Muller i samband därmed måste avlägsnas är nog ställt utom allt tvivel. Jag tycker synd om alla de anställda och andra som direkt berörs av SAAB:s fallissemang.

11 septemberminnet. Det är kusligt att Sveriges television ägnar hela dagen åt tioårsminnet av den 11 september 2001. De hemska terrorhandlingarna den 11 september har visserligen etsat sig in i minnet hos väldigt många människor ungefär som utbrottet av första och andra världskriget på sin tid. Men jag har svårt att förstå avsikten med den enorma satsningen i SVT 1. Samtidigt meddelas att fyra misstänkta terrorister gripits i Göteborg. Jag hoppas att jag har fel om jag gissar att de kommer att släppas efter någon vecka eller månad i brist på bevis och få ett stort skadestånd av skattemedel.

Vanvård av fosterbarn. Statsrådet Maria Larsson (KD) har fått den otacksamma uppgiften att på regeringens vägnar meddela att de fosterbarn som vanvårdats och blivit utsatta för olika brott och kränkningar av fosterföräldrar under perioden 1920-1980 inte kan räkna med någon ekonomisk ersättning, trots att en statlig utredning föreslagit en ersättning om 250.000 kronor per person (SOU 2011:9). Jag kan naturligtvis hålla med statsrådet Larsson att det är svårt eller omöjligt att på ett rättvist och rättssäkert sätt avgränsa den personkrets som skall ha ersättning. Men det hela är nu främst en politisk fråga. Alla tycks ha glömt att socialdemokratiska eller socialdemokratiskt dominerade regeringar styrt landet under största delen av tiden 1920-1980. Det är ljusgestalter som  statsministrarna Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme som  borde komma i blickfånget. För att nu inte tala om socialminister Gustav Möller. Men så ser inte väljarna på saken. Oppositionen (S, V, MP och SD) kommer nu att driva frågan om ersättning. Det hade varit lika bra att regeringen hade lagt fram ett förslag för riksdagen. Inte minst kvinnliga väljare kommer att anse att det är upprörande att alliansregeringen inte vill agera i ersättningsfrågan. Den offentliga s.k. ursäkt till de berörda fosterbarnen som skall framföras vid en tillställning kommer att uppfattas som ett hån mot de berörda, om riksdagen inte beslutar om ekonomisk ersättning.

PS! Nu på kvällen meddelas att regeringen skall försöka enas med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet om ersättning till fosterbarn. Det är klokt av regeringen att försöka neutralisera frågan, men det borde ha skett för länge sedan. Om det är klokt att inte inbjuda Sverigedemokraterna får framtiden utvisa.

SAAB-problem, svensk Enpartistat och Danmark

Nej till SAAB-rekonstruktion. Tingsrätten i Vänersborg har idag sagt nej till ansökan från SAAB om rekonstruktion (Expressens nätupplaga 2011-09-08). Det blir troligen konkurs, även om det dröjer någon tid. Tingsrättens beslut har redan överklagats till hovrätten, sägs det. Är det bra eller dåligt att ansökan avslås? I juridiskt hänseende har tingsrätten troligen rätt. Rekvisiten för ett positivt beslut om rekonstruktion är inte uppfyllda. Det är bra att tingsrätten inte har fallit undan för det regionala politiska trycket. Jag tror på konkursexperten, advokaten och f.d. KD-politikern Rolf Åbjörnsson, när han säger att huvudägaren är en internationell äventyrare.

SAAB-krisen gynnar sannolikt Socialdemokraterna. De har visserligen inte direkt sagt att de skulle låta skattebetalarna rädda SAAB, om de hade haft makten att bestämma om det. Men "alla vet" att det är så. Allt börjar återgå till ordningen i Sverige. Socialdemokraterna är åter klart största parti. Kanske är det marginellt en effekt av den stora utomeuropeiska invandringen. Och även Saco skall nu inordnas i Rörelsen, är det tänkt. Enpartistaten framträder åter som ett troligt framtidsscenario för Sverige, 2014 eller tidigare.

Danmark. Det skall bli spännande att se hur det går i det danska folketingsvalet. Enligt svenska rödgröna journalister är utgången given. Det blir maktskifte. De danska Socialdemokraterna kommer till makten och de kommer att avsevärt mildra den strikta danska invandringspolitiken. Den vanligtvis sansade kulturjournalisten Karl Steinick, som brukar skriva i Svenska Dagbladet, förefaller att ha ryckts med av dessa stämningar i "Danmarksbilden är körd i botten" (SvD 7/9 2011 Kultur s. 8). Han tror att Socialdemokraterna kommer att förändra invandringspolitiken och därmed utlandets bild av Danmark. Må så vara. Men Steinick tycks tro att en stor majoritet av danskarna ogillar den förda invandringspolitiken. Så är knappast fallet. Den vanliga uppfattningen är, att en majoritet av danskarna gillar den strikta invandringspolitiken, men att en stor del av eliten med drottning Margrethe II i spetsen ogillar den. Frågan är om Socialdemokraterna är beredda att i regeringsställning utmana "vanligt folk" i invandringsfrågorna. Det är lika troligt att de får nog att göra med höjda skatter och restriktivare välfärdsförmåner.

SL och andra sågningar

SL-remsan. Efter ett antal konvulsioner har Stockholms Lokaltrafik (SL), som hör ihop med Stockholms läns landsting, ändrat reglerna för rabattremsan. Sedan årsskiftet 2010/2011 gällde att om en biljettkassa var obemannad så kunde remsan inte användas. I så fall fick resenären lösa en annan biljett. Om han/hon inte gjorde det och råkade ut för kontroll så var straffavgiften 1.200 kr per person. Mycket få resenärer visste om ändringen. Nu gäller omsider återigen att man får åka utan stämpling om man har remsa. Moderata trafiklandstingsrådet Christer G. Wennerholm tycker att ändringen är riktig. Samtidigt säger han att "detaljregleringen är ju politiker aldrig inne och styr; utan det gör SL:s verkställande ledning". Visst bör det vara så. Men i detta fall är det inte fråga om en "detaljreglering". Det är en fråga som gäller massor av resenärer, för det händer väldigt ofta att biljettkassorna inte är bemannade. För min del var jag med om det igår, när jag skulle åka in till Stockholm. För min del anser jag att Wennerholm bör erhålla en skarp reprimand för sin omdömeslöshet. (SvD 7/9 2011 s. 11.)

Sågning. Kommunistledaren och statsrådet in spe, Europaparlamentarikern [!] Jonas Sjöstedt sågar folkpartisten Carl B. Hamilton som kritiserat Sjöstedts budgetpolitik m.m.: "Hamilton hade fel på varje punkt." Särskilt svårsmält för Sjöstedt är att Hamilton har kunnat konstatera att (V) och (SD) råkar ha samma negativa inställning till EU. (SvD 7/9 2011 s. 5.) Jonas Sjöstedt får trösta sig med att det är en klassisk företeelse i politiken att ytterligheterna förenas i sitt hat mot liberala institutioner och personer.

Sågning. Professor Stefan Einhorn är en fin människa och kändis. Nu har han skrivit en bok som enligt en ofin, och därför läsvärd, människa, professor Thure Stenström, är alltför rörig. Stil och berättarform är inte bra. "Einhorns moral väger tyngre än stil och form." (SvD Kultur 7/9 2011 s. 8.)

Sågning. "Utan psykologiskt djup." Det är rubriken på Magnus Erikssons recension av Jan Guillous senaste bok, "Brobyggarna", som är avsedd att bli den första delen i en romansvit om 1900-talet. (SvD Kultur 7/9 2011 s. 9) Det är en släktkrönika som tydligen är så förutsebar att läsaren snabbt mister intresset.

Alla ska med - Dom bara pratar!

Ny kommunistledare. Om man får tro våra många rödgröna mediapersonligheter, och det bör man ju göra, så är den viktigaste frågan här i Sverige just nu vem som ska ersätta Lars Ohly som ny kommunistledare. Det finns fyra kandidater: Jonas Sjöstedt, Rossana Dinamarca, Ulla Andersson och Hans Linde. Det är därför ett oerhört viktigt inhopp i debatten, när tv-mannen, f.d. (?) extremkommunisten, Magnus Utvik (47) ifrågasätter Jonas Sjöstedts demokratiska trovärdighet. (Riksdag & Departement, R&D, 2011:22 s. 3 och 17.) För min del föredrar jag Rossana Dinamarca. Hon har allt som en kommunistledare ska ha. Hon har invandrarbakgrund, talar som en kulspruta och avbryter alla i ett kör, både motståndare och intervjuare.

En glädjande nyhet. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har sett till att man minskat det bistånd till Uganda som går via landets regering p.g.a. att Uganda mer och mer inskränkt mänskliga rättigheter. Nu har Uganda svarat genom att inte godta en svensk som chef för FN:s kontor i Uganda. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har inte lyckats övertala Ugandas regering att godta svensken. Som vanligt skulle det vara intressant att veta hur mycket av det svenska biståndet som verkligen kommer de behövande till del. Enligt officiella siffror brukar en tredjedel försvinna genom korruption. (R&D 2011:22 s.6.)

Ett par "klassiker". Statskontoret ska göra en utredning om kommunernas s.k. lagtrots. Det är inte första gången som frågan utreds och säkert inte heller den sista. Frågan gäller ytterst vad som kan och skall göras, när kommuner och landsting genomfört beslut som senare upphävs såsom olagliga. Sedan gammalt finns i realiteten inga verksamma medel att tvinga en kommun eller ett landsting att rätta till ett redan genomfört beslut. Statskontoret ska undersöka frekvensen av sådana här olaglighetsfall och orsakerna till dem. Man får anta att det i förlängningen ligger att reglerna ska ändras. Problemet har som sagt diskuterats i stort sett hela tiden från 1862 då Sverige fick sin moderna kommunal- och landstingslagstiftning.

Regelrådet är ett statligt organ som ska föreslå regelförenklingar. Det har funnits sedan 1980-talet. Regeringen har nu förtydligat uppdraget. Det ska bl.a. också avse EU-lagstiftning.
(R&D 2011:22 s. 6 och 16.)

Dom bara pratar. I Forskning & Framsteg 2011:7 s. 55 recenserar Patrik Hadenius boken Dom bara pratar av Lars och Martin Melin. Recensionen är berömmande. Men det är kanske lite snopet för docent Lars Melin att det enligt recensenten tycks vara sonen Martin som gör boken verkligt bra : balanserad! Boken handlar om politikerspråket.

Alla ska med! Socialdemokraterna vill ha till stånd ett samarbete med LO, TCO och Saco. Det nya är att Saco också ska inordnas i Rörelsen. Varför inte enhetsparti också? Ja, varför inte. Vi har ju enkammarriksdag sen länge.

Bankundersåtar och systrars systerskap

Bakvända Sverige. I dag på morgonen berättade P1 att bankanställda i Nordea blivit utskällda och rent av hotade av kunder som varit missnöjda med att få stå i långa köer för att ta ut pengar. Det visade sig f.ö. att hoten i regel kom från kunder som var upprörda över att behöva redogöra för varför de tog ut eller satte in pengar p.g.a. lagreglerna om motverkande av s. k. penningtvätt. En representant för Bankmannaförbundet intervjuades. Hon talade seriöst och kritiserade också bankens ledning för att ha minskat både kontors- och personalantal alltför mycket. So far so good! Jag tycker att det är självklart att anställda inte ska behöva godta att bli utskällda eller hotade.

Men vad är det egentligen man pratar om i svenska media? Är det inte helt fantastiskt att ledningen för ett serviceföretag som en bank, som till syvende och sist är beroende av sina kunder, betraktar dem som en hop undersåtar som ska stå med mössan i hand och vara tacksamma för att bankledningen överhuvudtaget då och då håller öppet något kontor och låter kunderna sätta in och ta ut sina pengar. Attityden finns hos andra storföretag i Sverige också. Är det arvet från Gustav Vasas överhetsstat i förening med den socialdemokratiska överhetsstaten som gör sig gällande? Eller är det likadant i andra jämförbara länder? Jag vet inte.

(Fotnot. Jodå, jag vet att räknenissarna brukar säga att kontanthanteringen inte lönar sig för bankerna.)

Systerskap. Jag såg nu på förmiddagen ett brottstycke av en diskussion i tv om s.k. systerskap mellan bland andra Gudrun Schyman och Maria Wetterstrand, två av mina favoritsystrar. Jag måste tyvärr, motvilligt, erkänna att tjejen som enbart utbildade sig genom att skrika i talkör utanför kvarteret Mullvaden på Söder i Stockholm i stället för att skaffa sig högskoleutbildning gjorde ett bättre intryck än socionomen Gudrun. Wetterstrand hade en vettig synpunkt när hon sade att hon bortsåg från att Maud Olofsson var kvinna, när hon kritiserade hennes åtgärder som industriminister.

Sveriges export och Erfarenhetsbrister

　
Sveriges export. Mitt i allt tal om erkännande av Palestina, Libyeninsatser, Somaliainsatser och andra utrikesnyheter med anknytning till länder utanför Europa och Nordamerika kan det vara anledning att man erinrar sig hur det förhåller sig med Sveriges aktuella export, räknat i procent (SvD Näringsliv 24/8 2011 s. 4-5): Europa 71 %, Asien 13 %, Nordamerika 8 %, Afrika 4 %, Central- och Sydamerika 3 %, Övriga 1 %. Sveriges tre viktigaste exportmarknader är Tyskland, Norge och Storbritannien. På fjärde plats kommer USA och på femte Danmark.

Det här är ekonomiska realiteter som vare sig Alliansens partier eller Socialdemokraterna kan bortse ifrån. En annan sak är de politiska realiteterna inom Sverige. De innebär bland annat att Socialdemo-kraterna och övriga rödgröna har en mycket stark ställning bland de nya svenskarna. 80 % procent av dem som röstar, väljer rödgrönt. Oavsett om många talföra massmediepersonligheter och missnöjda kvinnor (och män) helst vill att Sverige lämnar EU, så är det i praktiken inte möjligt utan en avsevärd sänkning av levnadsstandarden för oss vanliga människor. En liten grupp extremister är säkert beredda att acceptera sänkningen även för egen del. Men de flesta av oss andra betackar sig. Vi får i stället acceptera en hjälp till utvecklingsländerna där trettio procent enligt officiella beräkningar går till annat än avsett ändamål. D.v.s försvinner genom korruption o.dyl. Det är en del av bakgrunden till att Fredrik Reinfeldt och Gunilla Carlsson säger att de vill vara försiktiga när det gäller hjälpinsatser i Libyen. Försiktigheten gillas nog inte av opinionsbildare med rötter i MENA-länderna. Håkan Juholt, Gustav Fridolin m.fl. har all anledning att av inrikespolitiska skäl kritisera försiktigheten.

Erfarenhetsbrister. Alf Svensson, 73, Europaparlamentariker, påpekar det närmast självklara i en artikel på Newsmill 1/9 2011. "Partiledarvalen visar att vi inte värderar erfarenhet". Jag håller med honom till en del. Men det behövs inte bara politisk erfarenhet utan också ‘livserfarenhet’ för att bli partiledare i ett seriöst, demokratiskt, parti. (I partier som Piratpartiet eller Vänsterpartiet är erfarenhet närmast skadlig.) Den som är 28 år som Annie Lööf har helt enkelt inte hunnit skaffa sig den livserfarenhet som är nödvändig. Valet av Annie Lööf kan visa sig vara ett lyckokast, men framför allt vittnar det om desperation i Centerns ledande skikt. Men som sagt, valet kan vara ett lyckokast. Annie Lööf ger ju intryck av 45+ i sin strikta mellanklänning och på Flashback har de inte hittat några skandaler kring henne.