Bakvända Sverige. I dag på morgonen berättade P1 att bankanställda i Nordea blivit utskällda och rent av hotade av kunder som varit missnöjda med att få stå i långa köer för att ta ut pengar. Det visade sig f.ö. att hoten i regel kom från kunder som var upprörda över att behöva redogöra för varför de tog ut eller satte in pengar p.g.a. lagreglerna om motverkande av s. k. penningtvätt. En representant för Bankmannaförbundet intervjuades. Hon talade seriöst och kritiserade också bankens ledning för att ha minskat både kontors- och personalantal alltför mycket. So far so good! Jag tycker att det är självklart att anställda inte ska behöva godta att bli utskällda eller hotade.
Men vad är det egentligen man pratar om i svenska media? Är det inte helt fantastiskt att ledningen för ett serviceföretag som en bank, som till syvende och sist är beroende av sina kunder, betraktar dem som en hop undersåtar som ska stå med mössan i hand och vara tacksamma för att bankledningen överhuvudtaget då och då håller öppet något kontor och låter kunderna sätta in och ta ut sina pengar. Attityden finns hos andra storföretag i Sverige också. Är det arvet från Gustav Vasas överhetsstat i förening med den socialdemokratiska överhetsstaten som gör sig gällande? Eller är det likadant i andra jämförbara länder? Jag vet inte.
(Fotnot. Jodå, jag vet att räknenissarna brukar säga att kontanthanteringen inte lönar sig för bankerna.)
Systerskap. Jag såg nu på förmiddagen ett brottstycke av en diskussion i tv om s.k. systerskap mellan bland andra Gudrun Schyman och Maria Wetterstrand, två av mina favoritsystrar. Jag måste tyvärr, motvilligt, erkänna att tjejen som enbart utbildade sig genom att skrika i talkör utanför kvarteret Mullvaden på Söder i Stockholm i stället för att skaffa sig högskoleutbildning gjorde ett bättre intryck än socionomen Gudrun. Wetterstrand hade en vettig synpunkt när hon sade att hon bortsåg från att Maud Olofsson var kvinna, när hon kritiserade hennes åtgärder som industriminister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar