Yrke: sjukskriven? Det är synd om de sjukskrivna som är 'nollklassade'. De blir tvungna att söka bistånd enligt socialtjänstlagen och biståndet är lägre än sjukpenningen. Jag försöker alltid att vara human, och jag vet att att det finns krångliga omständigheter som gör att människor mer eller mindre oförskyllt blivit 'nollklassade'. Men jag kan inte komma ifrån frågan vad de övriga 'nollklassade' har levt på innan de blev sjukskrivna. Är det så att det finns en kategori människor här i Sverige som har till yrke att vara sjukskrivna?
Av en ledare i Dagens Nyheter (19/9 2011) kan man utläsa att det finns en kategori människor som har till yrke att vara handikappade och i samråd med närstående plockar ut assistansersättning av skattepengar. Det gäller sammanlagt många miljarder kronor per år. I vårt land är det givetvis mer eller mindre straffbart att framföra tankar om vilken kategori av människor som ligger i framkant, när det gäller detta näringsfång. Därför avstår jag. Det är bra att Dagens Nyheter tar upp problemet; den som skriver om sådant avfärdas i regel som inhuman.
Orättvist? Vi undersåtar har idag fått veta att alliansregeringen träffat en uppgörelse med Miljöpartiet om att ett stort antal anhöriga från Somalia skall få komma till Sverige, trots att de inte har erforderliga identitetshandlingar. Vidare skall enligt uppgörelsen s.k. papperslösas barn få gå i skola i Sverige. I praktiken innebär det med största säkerhet att de och deras familjer får stanna i Sverige för gott. Allt detta beräknas kosta 850 miljoner kronor i budgeten. Jag undrar vad dagsnoteringen är för anhöriginvandring till Sverige från Somalia.
Fosterbarnseländet, forts. Joakim Nergelius, som är professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet, har nyligen kritiserat statsrådet Maria Larssons (KD) vägran att medverka till ersättning till svenska fosterbarn som behandlats illa i fosterhem under perioden 1920-1980 (Newsmill 15/9 2011). Han säger - med erforderliga reservationer - att vägran till en del beror på den kvardröjande rättsrealismen hos inflytelserika jurister i kanslihuset och domstolarna. Jag tror för min del att det ligger något i det. Nergelius angriper i sammanhanget professor Bertil Bengtsson. För min del håller jag med Bengtsson att det inte alls är givet vad som skall gälla beträffande skadestånd vid brott mot Regeringsformen eller andra grundlagar eller mot Riksdagsordningen. Nergelius analys förklarar inte heller uppgörelsen mellan alliansregeringen och Miljöpartiet, som jag berört ovan. Den kan förväntas kosta mycket, mycket, mer än de 850 miljoner som har nämnts.
Ett problem som professor Nergelius lite lättvindigt avfärdar som "kameralt" är hur kretsen av ersättningsberättigade fosterbarn skall bestämmas. Det gäller i sällsynta fall förhållanden i början av 1920-talet. Jag har inte satt mig in i hur man har förfarit i de länder där ersättning varit aktuell. För Sveriges del finns flera problem. Ett är att arkiven från berörda landskommuner helt enkelt saknas. I många fall har de handlingar som funnits försvunnit, om inte annat så i samband med de olika kommunindelningsreformerna. Det finns anledning att anta att kyrkböckerna inte heller alltid ger en rättvisande bild. Ett annat problem som inte utan vidare kan avfärdas är tidsgränsen 1980. Inte oväntat har det nyligen i debatten framförts att vanvård efter 1980 också borde kompenseras. Daniel Hammarberg, med personliga erfarenheter av fosterhemsplacering har skrivit en artikel med rubriken Myndigheternas vanvård av barn pågår än i dag (Newsmill16/9 2011). Hammarberg har f.ö. varit ofin nog att liksom jag påpeka det faktum att socialdemokratiska regeringar styrt Sverige under största delen av tiden 1920-1980.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar