God fortsättning på det nya året!
Språkspalten i SvD (Olle Josephson 3/1 2010) har äntligen tagit upp modeordet berättelse "i betydelsen ‘budskap’, ‘bärande idé’". Ordet förekommer i snart sagt alla kolumner och börjar bli tjatigt. Uttrycket viral spridning förefaller ännu inte lika vanligt, men det kommer kanske. Det betyder ‘snabb spridning’ av budskap av olika slag.
Advokaten Lennart Hane, f. 1931, avled den 10 december 2010. Brita Sundberg-Weitman skrev en dödsruna om honom i SvD (31/12 2010). Hon påpekade bland annat att Lennart Hane så sent som i juli 2010 publicerat en artikel på Newsmill (uppdaterad 7/7 2010). Den hade rubriken "Generalkalusulen en fara för rätt och stat". Den var inte mindre än fem sidor lång. Jag hade konstigt nog inte uppmärksammat den förrän den omtalades i dödsrunan. Jag har nu läst artikeln, som väl får anses sammanfatta Lennart Hanes berättelse. Hane är lidelsefull. Han är utomordentligt kritisk mot bland andra statsrådet Carl Lidbom (1926-2004). För egen del har jag aldrig varit någon okritisk beundrare av Lidbom, men jag har alltid tyckt att man inte kan komma ifrån att det ligger en hel del i Lidboms inställning att lagarna är ett instrument för att få igenom politiska mål. Visst är väl den yttrandefrihet som proklameras i regeringsformen och andra grundlagar avsedd att förverkliga ett politiskt mål. Liksom den (för närvarande) avskaffade lagstiftningen om förmögenhetsskatt och arvs- och gåvoskatt var avsedd att förverkliga ett politiskt mål. I övrigt är Hane mycket kritisk mot domstolsverket. Kritiken gäller både att domstolsverket finns och hur verket bedriver sitt arbete. Lennart Hane menar att domstolsverket och dess verksamhet utgör ett hinder för domstolarnas självständighet.
I fråga om generalklausulerna (lagregler som ger domstolar och andra rättstillämpande myndigheter betydande frihet till skönsmässiga avgöranden) är Lennart Hanes historieskrivning missvisande. De så att säga klassiska generalklausulerna på förmögenhetsrättens område infördes i avtalslagen som trädde i kraft 1915 och hade tillkommit i nordiskt samarbete mellan Danmark, Norge och Sverige. På straffrättens område kritiserades redan 1864 års strafflag för att ge domstolarna alltför stor makt till skönsmässiga avgöranden. Varifrån Lennart Hane fått siffran 10.000 generalklausuler är oklart. Troligt är att han liksom andra kritiker räknar in ett stort antal mer eller mindre vaga regler i kategorin generalklausuler.
Lennart Hanes artikel om generalklausuler och domstolarnas självständighet kommer mig osökt att tänka på en rättsfallsanalys som professor Wiweka Warnling-Nerep publicerat i senaste numret av Juridisk Tidskrift (2010-11 [häfte 2] s. 476).
Wiweka Warnling-Nerep analyserar med stark kritik en dom av Miljööverdomstolen (14/9 2010 i mål 7801-09). Domstolen har inte ansett sig ha möjlighet att jämka en miljörättslig s.k. sanktionsavgift med anknytning till EU-rätten, som påförts ett företag i företagets näringsrättsliga verksamhet. Wiweka Warnling-Nerep anser att en sådan jämkningsmöjlighet generellt gäller enligt EU-rätten. Hennes motivering är mycket intressant, enär den utgör aktuell en bedömning av det komplicerade förhållandet mellan EU:s rättstradition och inhemsk svensk rättstradition av en ledande forskare i fråga om sanktionsavgifter. Man kan bland annat fråga sig om det helt enkelt är så att sanktionsavgifter av olika slag alltid kan jämkas, även om det inte finns någon uttrycklig jämkningsregel inskriven i lagen. Och vad gäller om förarbetena till en icke EU-anknuten sanktionsavgift skulle innefatta ett jämkningsförbud som av olika anledningar inte har influtit i lagtexten? Och ska en uttrycklig författningsföreskrift (en sorts ‘rektaklausul’) om jämkningsförbud alltid respekteras av rättstillämparen? - Det finns säkert anledning att återkomma till problemen, vilket Wiweka Warnling-Nerep också antyder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar