Läroverksnazism, forts. Igår berörde jag en understreckare (bokanmälan) av Bert Mårald. Boken som anmäls är en doktorsavhandling i historia av Per Höjeberg som berör rubrikens problem. Vissa mer eller mindre kända fascister/nazister i läroverkslärarkåren porträtteras i avhandlingen. Avhandlings-författaren kan dock konstatera att de har uppträtt mycket neutralt i sin lärarroll. Mårald säger att "det inte hade varit till förfång för avhandlingen" om kretsen av porträtterade hade vigats. Han nämner ett antal lärare som i så fall kunde ha tagits med. Till dem hörde en Västeråslektor som skröt med att han kände Mussolini personligen!
Mårald gör gällande att läroverkslärarna inte gjorde upp med nazismen lika tydligt som folkskollärarkåren. Läroverken fick därigenom ett skamfilat rykte som bland annat medförde att läroverkslärarna kom i underläge i efterkrigsårens stora skolreform i Sverige. Enligt min mening kan det väl förhålla sig så. Men den viktigaste orsaken till att folkskollärarna fick större inflytande på den mycket skadliga enhetsskolereformen var att vänsterbetonade akademiker inom Rörelsen litade mer på folkskollärarna än på läroverkslärarna. Folkskollärarna stod Rörelsen närmare och/eller ingick i den; läroverkslärarna var oftast borgerliga. Därmed inte sagt att de var fascister eller nazister. Det räckte med att de var folkpartister för att socialdemokraterna skulle få dålig smak i munnen.
Forskningsinavel. Professorn i statskunskap Bo Rothstein återkommer till ett av sina favoritteman i en debattartikel i DN 28/8 2011. Artikeln är skriven av Rothstein tillsammans med professorn i företagsekonomi Mats Alvesson. Den har rubriken "Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige".
Författarna konstaterar att på vissa universitetsinstitutioner har samtliga forskare både utbildats och disputerat på den egna institutionen. Ett flertal har aldrig tjänstgjort någon annan stans. De säger att detta gäller samhällsvetenskap och humaniora. Men de antyder att det också gäller inom andra vetenskapsområden. Och säkert är det så.
Det är ett allvarligt problem som författarna pekar på. Det är ytterst svårlöst. Till en del beror det på den moderna familjebildningen. Forskarna är sambo/särbo/brabo/gifta och är beroende av barnpassning etc. Att flytta är ett stort företag som inte låter sig genomföras utan stora svårigheter. I det sammanhanget väger hänsynen till forskningens kvalité mycket lätt. Jag tror också att de berörda i många fall helt enkelt inte är medvetna om kvalitetsproblemet. Ett liknande problem finns f.ö. i försvarsmakten, där det på senare år lär ha hänt att överstar tackat nej till att befordras till general om befordran inneburit flyttning.
En passant kritiserar författarna inflationen i professorstitlar. Jag håller med dem om detta. Utvecklingen är löjeväckande. Det har jag tyckt länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar