Åldrandet, forts. Senast jag skrev på bloggen tog jag bl.a. upp en understreckare i Svenska Dagbladet 26/7 2011 av professor em. Merete Mazzarella f. 1945 med rubriken Myten om det framgångsrika åldrandet. Jag återkommer nu till understreckaren. Artikeln består till sin huvuddel av ett resonerande referat av en bok av den amerikanska kulturhistorikern Susan Jacoby med titeln Never say die. Jacoby kritiserar, liksom tidigare geriatrikern Muriel Gillick, den just nu förhärskande positiva synen på åldrandet. Åldringar, särskilt de yngre av dem, är på ett helt annat sätt aktiva och lyckliga än vad som var vanligt i äldre tider. (Vi talar förstås som alltid i dessa sammanhang om en bred medelklass i industriländerna. Min anm.)
Susan Jacoby är enligt Mazzarella "nästan programmatiskt pessimistisk". Hon menar att väldigt många gamla inte längre har någon som helst glädje av att leva. De har varken rörlighet eller syn och hörsel eller andra själsförmögenheter i behåll och skulle helst vilja dö. Men den politiska korrektheten föranleder dem att förklara sig nöjda med sin tillvaro. De vågar helt enkelt inte annat. Det är svårt att behöva inse att man blir hjälpbehövande och beroende. Jag utgår ifrån att Merete Mazzarella till stor del har samma uppfattning som Jacoby och Gillick. Det har jag också sedan gammalt. Denna inställning bekräftades av att jag under en flera år lång period strax efter det att jag pensionerats hade så nedsatta krafter p.g.a. hjärtsjukdom att jag "inte brydde mig". Jag ville helt enkelt dö. Genom medicinering - och enbart därigenom - känner jag mig för närvarande bättre. Men ålderdomen är en väntan på döden.
Paus. Jag räknar inte med att ägna mig åt skrivandet på denna blogg så ofta som hittills den närmaste tiden. Jag skall nämligen försöka ägna mig åt en del annat, bl.a. min andra blogg. Men jag hoppas förstås kunna återkomma inom en icke alltför avlägsen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar