Bali versus Poirier. Hanif Bali f. 1987 är nybliven moderat riksdagsledamot. Han har en intressant bakgrund som ensamkommande iranier vid tre års ålder och har gjort en lysande karriär i Sverige utan att skaffa sig någon formell högre utbildning. Fil.dr Roland Poirier Martinsson f. 1962 är som bekant knuten till Timbro och SvD. Dessa båda moderata herrar har råkat i strid med varandra om Kristdemokraternas medverkan i PRIDE. Bali själv medverkar och anser att Kristdemokraterna bör medverka de också. Poirier Martinsson anser att de inte bör medverka, då de får antas i grunden vara negativt inställda till HBT-rörelsen, och därför inte bör tvingas att delta. Bali kallade Poirier Martinsson "idiot" på twitter. Han får svar på tal av Poirier Martinsson i en kolumn i SvD 20/6 2011 med rubriken "En riksdagsman med twitterkräk". Bali ber arrogant om ursäkt på ett sätt som inte är en ursäkt på Newsmill. "Jag hade glömt hur lättkränkt den vita heterosexuella urmannen är", lyder rubriken på Balis artikel (20/6 2011). Det är sällan jag är överens med skribenterna i kvällstidningarna. Men jag håller i stort sett med vikarien på Expressens ledarsida, Agnes Arpi, när hon analyserar striden 21/6 2011 under rubriken "Moderata twitterspyor". Bali har uppenbarligen inte tillräcklig mognad för sitt uppdrag som riksdagsledamot; det är inte första gången han visar dåligt omdöme. Även den erfarne debattören Poirier Martinsson visar sandlådebeteende, t.ex. när han omtalar att han skrivit till moderaterna och klagat över Bali. Jimmie Åkesson har anledning att glädja sig. Han har för övrigt vänt sig till de rödgröna med en samarbetsinvit som är listigt utformad (SvD Brännpunkt 15/6 2011): "Samsynsbudget vår nya strategi". Det blir nog svårt för Juholt & Co att motstå frestelsen att i praktiken samverka med SD. Jimmie Åkesson är en politisk begåvning. Om han hade hållit inne med sin högerextremism hade han suttit i regeringen som moderat statsråd. Han var muffare som mycket ung.
Den okunniga medelklassen och adeln. Jag antar, utan att redovisa några belägg för det, att det till mycket stor del är medelklassmänniskor som läser kultursidorna i tidningarna. De flesta läsarna är antagligen kvinnor, men det har ingen betydelse i detta sammanhang. En historiker som heter Bo Eriksson har skrivit en bok om den svenska adelns historia. Det är inget fel i det. Den kände historikern Lennart Berntson recenserar boken i SvD Kultur (20/6 2011). Det är inget fel i det heller. Lennart Berntsons recension är i huvudsak positiv. Men allt är inte frid och fröjd. Om Berntson har tolkat situationen rätt, och jag fruktar att han har gjort det, så råder numera en avgrundsdjup okunnighet hos läsarna om elementär svensk historia. Vad han skriver i recensionen tillhörde på 1940- och 50-talet elementa i realskolans och gymnasiets historiekurs i svensk historia, förmodligen också folkskolans. Jag blir nästan lika skräckslagen som Göran Persson, när han fick klart för sig hur okunniga skolans elever var om den s.k. förintelsen, även om jag borde vara medveten om den nästan totala bristen på kunskaper i historia hos medelålders och yngre folk i allmänhet.
Guldskoj. Det finns en annonsbilaga till SvD som heter A Perfect Guide/Affärer och livsstil. I bilagan blandas ren reklam med en sorts redaktionell text, utan att läsaren blir riktigt klok på var reklamen slutar och den så att säga redaktionella texten tar vid. I nr 25 2011 på sid. 13f. finns en artikel med rubriken "Guldklippet". I artikeln kritiseras de ledande personerna i ett av de företag som handlar med guld på ett mycket långtgående sätt. I övre marginalen på de sidor där artikeln står att läsa står ordet "annons". Jag ställer mig lite frågande.
Marju Lauristin. Från Riksdag & Departement 2011 nr 20 lutar som vanligt på olika sätt åt det rödgröna hållet. Men när tidningen intervjuar Marju Lauristin, 71 år, är den rödgröna lutningen inte så märkbar. Det beror på intervjupersonen. Hennes far var kommunist och den som formellt överlämnade Estland till Sovjet, när Sovjet annekterade Estland och övriga baltiska stater. I den korta intervjun nämns inte det faktum att Marju Lauristin var den första som anmälde avvikande mening i högsta sovjet i Moskva, när perestrojkan började. (Jag vill minnas att hon avstod från att rösta angående budgeten och fick detta antecknat till protokollet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar