Hedersvåld. Den stora invandringen av människor med en annan kultur än den moderna svenska har gjort att s.k. hedersvåld, inbegripet hedersmord, blivit en del av den svenska verkligheten. Den officiella svenska attityden till främmande kulturyttringar förstärker dessa avskyvärda företeelser. Det är en viktig orsak till att jag för min del är avogt inställd till svenska insatser i Afganistan, Palestina och Libyen, etc. Börja i stället i våra egna svenska problemområden i Rinkeby, Tensta och Rosengård med flera! Jag håller med advokat Elisabeth Massi Fritz, när hon förordar avskräckning som vapen mot hedersvåldet. Utvisning från Sverige är i praktiken det enda avskräckande straffet. (Dömd pekar ut föräldrar, SvD 14/6 2011.)
SD i riksdagen. Svenska Dagbladet (14/6 2011) har nu funnit för gott att återge vad Stellan Bojerud skrivit om sin tid som sverigedemokratisk ersättare i riksdagen. Jfr min blogg 4/6 2011. Artikeln är anmärkningsvärd på det sättet att den på ett hederligt sätt återger vad Bojerud sagt, utan de förvrängningar som är vanliga så snart uttalanden av Sverigedemokrater återges. Den är också anmärkningsvärd på det sättet att den inte innehåller något påtagligt försök till analys av Bojeruds text. I artikeln sägs inte var Bojeruds text finns. Det har jag sagt; det hör till god ton i publicistiska sammanhang.
I Riksdag & Departement 13/6 2011 nr 19 s. 6-7 konstateras att SD:s riksdagsledamöter inte varit flitiga motionärer (och frågeställare m.m.), vilket tydligen ses som en brist. Jag har inte svårt att förstå Sverigedemokraterna. Deras förslag röstas alltid ner, just därför att de kommer från SD. De har ingen anledning att lägga ner tid på förslag som inte kommer att behandlas på ett seriöst sätt. Skulle SD mot förmodan nå 15-20 procent av riksdagsmandaten och fortfarande vara vågmästare i riksdagen kommer saken förmodligen i ett annat läge. Enligt artikeln beror bristerna på att de är nykomlingar. Det ligger säkert något i det också. Om jag inte missminner mig hade Socialdemokraterna liknande problem, när de efter fyrtiofyra år hamnade i opposition år 1976.
Kampås om demokrati. Det finns en för mig okänd författare som heter Ingrid Kampås. Hon är född 1957 och sjuksköterska. Ingrid Kampås skriver en artikel med rubriken Vi måste reagera när oliktänkande hotas och förföljs i Sverige på Newsmill 12/6 2011. Hon kritiserar bland annat uttalandet av statsminister Fredrik Reinfeldt om SD-politiker o. likn. som blir utsatta för hot och våld: "Företräder man sådana åsikter får man räkna med att sådant kan hända." Reinfeldt gör visserligen en realistisk bedömning. Men vare sig en borgerlig eller en rödgrön statsminister i Sverige får uttala sig på det sättet. Ingrid Kampås kritiserar också att fredliga demonstrationer och möten störs med hot och våld av meningsmotståndare. Ingrid Kampås uttalar sin förvåning över att svenska journalister i så liten utsträckning som hittills fördömt "dessa brott mot demonstationsrätten och yttrandefriheten". Jag håller med Ingrid Kampås, men är inte ett dugg förvånad. I praktiken gäller i Sverige vidsträckt yttrandefrihet för rödgröna, begränsad yttrandefrihet för borgerliga och inskränkt yttrandefrihet för dem som i det allmänna föreställningssättet betraktas som "fascister". Vilket Kampås för övrigt också antyder.
En stark ledare. 26 procent av de unga i Sverige kan tänka sig att landet styrs av en stark ledare som är oberoende av riksdagen. Det framgår av en artikel i DN av Staffan I. Lindberg som är docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Under rubriken "Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar" redovisar han en undersökning utförd av World Values Survey, som vid Göteborgs universitet leds av professorerna Bo Rothstein och Sören Holmberg. Det är ett skrämmande perspektiv som målas upp i undersökningen. Tänk om Sveriges ekonomi blir påtagligt sämre eller om landet drabbas inre eller yttre hot eller av andra allvarliga problem. I så fall kan det gå som i de baltiska staterna under mellankrigstiden: den demokratiska ordningen undergrävs. (Detta är inget försvar för Sovjets vidriga annektering av de baltiska staterna.)
Brihed och Pride. Amanda Brihed är transperson och folkpartist. Hon skriver en intressant artikel på Newsmill 14/6 2011, som har rubriken "Pride står för min rätt att slippa samhällets sjukliga fixering av underlivet". Jag har hittills avstått från att diskutera HBT-frågor på bloggen och tänker att i möjligaste mån undvika dem även i fortsättningen, även om mycket av det hon skriver inbjuder till såväl instämmanden som motsägelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar