En krigarkung? Det känns overkligt att kommentera en händelse som på sätt och vis är en bagatell. Europas ekonomiska framtid står på spel och jag kommenterar den svenske monarkens uttalanden under älgjakten på Halle- och Hunneberg. Han uttalade sig kritiskt om bl.a. krishanteringen i Grekland för tidningen Dagens Industri (3/11 2011).
Jag håller med professor em. Olof Ruin, när han säger att kungen inte skall kommentera sådana detaljer i Greklands krishantering som den aviserade (senare inställda) folkomröstningen. Däremot kan han säga att han är allmänt bekymrad över situationen i Grekland och Europa. Jag tycker för min del f. ö. att kungens beröm för Victor Muller är problematiskt. Dagens Industri har för övrigt på vanligt sätt i pressen velat driva med kungen. Man har återgett hans uttalanden utan att normalisera språket. Där han av misstag har sagt ord i fel följd har man låtit den felaktiga ordföljden stå kvar för att visa hur dumt kungen talar och underförstått hur dum han är. Så skulle man inte göra om Gustav Fridolin eller Håkan Juholt i hastigheten skulle råka säga fel.
Men som historiker är jag mer intresserad av att studera utvecklingen över tid när det gäller majestätets uttalanden. Det har så vitt jag vet inte gjorts någon vederhäftig undersökning av detta problem av någon kvalificerad historiker. Men det förefaller tydligt att statschefen från att nära nog ha varit en "operson" har utvecklats till en äldre herre som inte drar sig för att uttala sig om saker som kan väcka debatt både i sak och beträffande hans ställning som enbart dekorativ representant för riket. Jag tror att kungen medvetet eller omedvetet har observerat den sjunkande kunskapsnivån/kulturella nivån hos de svenska politiker och andra svenska makthavare, t.ex. journalister, som han konfronteras med och att han tycker att han - som tidigare kanske kände sig underlägsen - nu anser sig minst lika kunnig och kulturellt högtstående som flertalet av dem. Att hans barn varit framgångsrika i sina studier bidrar nog också till denna utveckling.
Från vänsterhåll är man naturligt nog kritisk mot kungen och monarkin och kräver republik. Ett problem är att det även i sådana republiker där presidenten har huvudsakligen representativa uppgifter kan uppstå konstitutionella problem, när han eller hon uttalar sig i olika frågor. Det har hänt vid olika tillfällen i Tyskland och Italien. I Frankrike eller Ryssland är det inget konstitutionellt problem. Där är det snarare ett statsvetenskapligt maktproblem. Presidenten har i dessa länder i gällande författning tillerkänts exekutiv makt. Detsamma gäller i än högre utsträckning i USA, där det ju inte finns någon premiärminister. Jag har svårt att tänka mig att en svensk president skulle få påtagliga exekutiva befogenheter, utöver att utse statsminister. Halvmesyrerna i Finlands senaste författning manar knappast till efterföljd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar