Två tv-filmer om krisen. I tisdags visade SVT två amerikanska dramadokumentärfilmer om den ekonomiska krisen som pågått sedan 2008. Den ena, Inside job handlar om krisen generellt, den andra, Lehman Brothers sista dagar om investmentföretaget Lehman Brothers konkurs. Man får anta att programmen hade ganska få tittare om man jämför med Idol o. dyl. Jag tittade på de båda programmen med stort intresse. Det var egentligen inte mycket nytt som kom fram. Inside job hade en klar tendens att kritisera Henry 'Hank' Paulson, president Bushs finansminister under den aktuella tiden.
Båda filmerna var av naturliga skäl mycket kritiska mot alla de finansdirektörer m.fl. på Wall Street som varit inblandade. Det luftades förstås också kritik mot höga politiker. Till deras försvar kan sägas att de nog i många fall dels inte var tillräckligt insatta för att förstå riskerna, dels försökte tillgodose sina låginkomstväljares önskningar om villaboende.
För min del fäste jag mig vid en aspekt som inte diskuteras alltför mycket i detta sammanhang, men som togs upp i Inside job. Vetenskapsmän i ekonomi (och någon enstaka kvinna) var enligt Inside job djupt involverade antingen på exekutiva befattningar, som styrelseledamöter eller i sin egentliga egenskap av vetenskapsmän. De hade enligt programmet på alltför lösa grunder i sin vetenskapliga verksamhet intygat det ekonomiska systemets stabilitet, när de i själva verket visste att det inte var stabilt. Orsaken var att deras vetenskapliga författarskap hade betalts av finansföretag eller att vetenskapsmännen hade ytterst välavlönade extraknäck hos företagen. Samma problem har ibland kunnat urskiljas i den medicinska forskningen och på andra håll i forskarvärlden. Liksom i andra sammanhang är det svårt att undvika bindningar av olika slag som inverkar på objektivitieten i forskningen och på forskningsinriktningen. Ulf Bjereld och Tommy Möller är båda professorer i statsvetenskap. Bjereld är socialdemokrat och Möller borgerlig. Det är sannolikt att deras politiska grundsyn inverkar på forskningen, även om de inte alltid själva är medvetna om det.
Viola död. Journalisten och författaren Marianne Zetterström, Viola, är död. Hon blev 99 år. Hon skrev otaliga artiklar och kåserier samt 22 böcker. Enligt en nekrolog i SvD av Carl Otto Werkelid ville hon inte bli 100 år. Det finns allt färre människor som lever idag som är födda före första världskriget. De som har personliga minnen av tiden före 'The Great War', som i Sverige ofta kallades "Förra kriget", finns snart inte.
Socialdemokratisk framtid. Socialdemokraterna kan åter bli det hegemoniska partiet i svensk politik. Men just nu ser det ut som om partiet stabiliserats på en nivå av ungefär en tredjedel av väljarkåren. Det är mycket möjligt att detta beror på sociala förändringar i det svenska samhället. Partiledarna Mona Sahlins och Håkan Juholts mer eller mindre uppenbara personliga tillkortakommanden spelar då inte så stor roll. Den som hade förutspått Moderaterna en lysande framtid under Yngve Holmbergs värsta tid som partiledare hade inte blivit trodd. Det finns två faktorer som kan gynna Socialdemokraterna i kommande val. Stark ökning av arbetslösheten p.g.a. lågkonjunktur i viktiga exportländer är den ena. Ökad röstbenägenhet hos människor med invandrarbakgrund från utomeuropeiska länder, särskilt muslimska, är den andra. Håkan Juholts och andra socialdemokraters demagogi kan i båda fallen bli en tillgång.
Kungen och hans kris. Kungakrisen orkar jag inte kommentera just nu. Jag har för länge sedan utrett den helt avgörande frågan om "Tjabos" titulatur efter en eventuell abdikation. Av Carl XVI Gustaf blir det före detta Konungen II, åtminstone i officiella sammanhang. (Jfr min blogg 11 april 2011.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar