Den nye Per Albin? Även om Tage Erlander innehar rekordet som Sveriges längste statsminister är det trots allt ändå Per Albin Hansson som etsat sig in i det kollektiva minnet som inkarnationen av den svenske socialdemokratiske ledaren och statsministern.
Metallordföranden Stefan Löfven har idag krönts till socialdemokratisk ledare med ambitionen att bli Sveriges statsminister efter valet 2014. Krönts är rätta ordet för den socialdemokratiska partistyrelsens statsakt. Beslutet om att utse Löfven till partiordförande fattades med acklamation, d.v.s. utan omröstning. Ceremonin sändes i Sveriges Television P1. Samtliga framstående socialdemokrater som yttrade sig var positiva eller närmast euforiska till valet.
Stefan Löfvens installationstal var bra framfört. Talet präglades av försiktighet. Det var välkända socialdemokratiska honörsord som framfördes, bl.a. om Socialdemokraterna som ett frihetsparti. Talet innehöll få riktigt konkreta uttalanden. På en del punkter gav talaren dock intressanta besked. Han fastslog att Sverige är medlem i EU och att landet ska vara aktivit i unionen. Vidare angav han att ordning och reda i statens finanser är viktigt för en lyckosam reformpolitik. Samtidigt sanktionerade han den traditionella socialdemokratiska högskattepolitiken. Han betonade vikten av ett innovativt näringsliv och en god utbildning för alla. Att arbetsmarknadspolitiken är viktig betonades förstås. Men han sade ingenting om exempelvis privatiseringar av offentliga verksamheter och ingenting om privatskolor o. dyl. Däremot underströk han kravet på jämställdhet och insatser mot diskriminering av kvinnor m.fl. Det skulle åtminstone i teorin kunna ställa till med problem, när det gäller socialdemokratiska väljare med utomeuropeisk bakgrund. Men å andra sidan är det förmodligen tämligen riskfritt, för vare sig Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller något av allianspartierna vågar heller på allvar ta itu med den frågan, som ju inte ens F! vågar driva på riktigt.
För min del tycker jag att Stefan Löfven på ett betydligt mer förtroendeingivande sätt representerar landets största politiska parti än de två senaste partiordförandena Mona Sahlin och Håkan Juholt har förmått göra. Men jag är inte säker på att Socialdemokraterna på länge än har övervunnit det hegemonitänkande som under generationer kunnat prägla partiet. Inte heller står det klart att samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet blir enkelt. Men det är ju möjligt att Socialdemokraterna kan åstadkomma en kohandel med borgerliga partier.
Jag är inte säker på att LO-mannen Stefan Löfven och hans Socialdemokrater är beredda att låta mig behålla min bostad (jfr min blogg 25 och 26 januari 2012).
Europakten. Socialdemokraterna har tydligen godtagit att alliansregeringen förhandlar om anslutning till den s.k. europakten. De är beredda att rösta för att Sverige ansluter sig, om vissa villkor är uppfyllda. Kanske anser (S) att de befinner sig i en "win win" situation. Om regeringen inte lyckas förhandla sig till de villkor som Socialdemokraterna krävt, har regeringen förlorat i prestige. Om regeringen lyckas, kan Socialdemokraterna säga att det var de som såg till att Sveriges deltagande villkorades på ett bra sätt. Villkoren tycks vara desamma som Polens konservativa regering har krävt och Frankrike hittills har motsatt sig. (V) och (MP) är i likhet med Håkan Juholt på sin tid emot att Sverige biträder pakten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar