Hinsehäxan. Televisionen bjöd 16 och 17/1 2012 på en filmatisering av memoarboken Hinsehäxan av Lillemor Östlin f. 1940. Hon var som bekant prostituerad, narkotikabrottsling och under tio år älskarinna åt jur.dr Lennart Geijer (1909-1999), statsråd 1966-1976. Hon är den kvinna i Sverige som suttit längst tid i fängelse. Jag hade köpt och läst boken när den kom ut och likaså boken om bordellaffären, när den boken kom ut. Jag tyckte att tv-serien var väl spelad, men lite långtråkig. Min fru hade en mer positiv uppfattning. Till saken hör att jag vid flera tillfällen i början av 1960-talet samtalade med Lennart Geijer. Han var då TCO-jurist och tjänstgjorde som lärare i arbetsrätt vid Stockholms universitet. Jag uppfattade honom som en hedersman och specialist på arbetsrätt. Hans privata, mer tvivelaktiga, aktiviteter var inte kända för mig och inte för de flesta andra heller. Jag har nu plockat fram boken igen, men inte läst om den. Mitt intryck av läsningen för länge sedan är att Lillemor Östlin framstod som en vacker, trevlig och omdömesgill kvinna, men att hon genom narkotikamissbruk hamnade i kriminalitet. Men som sagt. Det är hennes egen version.
I tv-serien skymtade Bordellaffären. Jag har inte letat, men jag har kanske felaktigt fått för mig att tv-serien från 1991 om Bordellaffären inte har nämnts på tal om Hinsehäxan. I tv-serien om denna affär - Kopplingen - som regisserades av Thomas Hellberg med Yvonne Lombard f. 1929 i huvudrollen som "Signe Dorff" figurerade diverse framträdande politiker och andra kändisar i tunn förklädnad.
Som Annika Ström Melin f. 1956 har påpekat i DN 14/1 2012 känns 1960- och 70-talets Stockholm "både nära och ohyggligt långt borta". Det gäller även för oss som minns både Hajby-, Kejne- och Quenselaffärerna. Annika Ström Melin har f.ö. kloka ord att säga på tal om Hinsehäxan i sin kolumn: Personliga berättelser är inte hela sanningen.
EU-domstolen. I onsdags talade departementsrådet Anna Falk vid ett seminarium hos advokatfirman Roschier på Blasieholmen om hur det går till när hon för Sveriges talan i EU-domstolen. Arrangör var Svenska föreningen för Europarätt (Läs: den outtröttlige professor Ulf Bernitz).
Anna Falk gjorde en god insats. Jag tror att hennes föreläsning låg på rätt nivå. Anna Falk betonade förtjänstfullt att Sveriges agerande i domstolen både består av juridik och politik. Det är något som svenska jurister inte sällan glömmer bort. Det känns skrytsamt att säga, men jag kände igen en hel del från min egen undervisning. Men annat var givetvis nytt. Bland annat sade hon om jag uppfattade henne rätt att EU-domstolen i något fall hänvisat till sedvanerätt. Sedvanerätt ansågs åtminstone ursprungligen inte finnas som en del av EU-rätten. Den utgjordes enbart av skriven rätt som ytterst uttolkades av domstolen.
Efter föreläsningen frågade jag Anna Falk om en detalj som jag inte har sett omtalad i litteraturen. Hur legitimerar hon sig inför domstolen som Sveriges ombud? Hon berättade då att EU-ministern undertecknar en fullmakt åt henne i varje särskilt mål. EU-ministern har ett regeringsbeslut om delegation som stöd för detta. I motsats till sedvanliga rättegångsfullmakter från enskilda parter innehåller henns fullmakt inga specifikationer angående hennes befogenheter.
Seminariet bevistades av ett tjugotal advokater, alla oavsett ålder iförda mörk (svart) kostym. Professor Ulf Bernitz i gråaktig kostym. Jag kände mig som vanligt i dessa sammanhang som något katten släpat in och tillfrågades också mycket riktigt varför jag kommit. Det förefaller inom juristkåren vara mer eller mindre kutym att man bara går på sådana frivilliga aktiviteter som har aktuell betydelse för ens arbete. I övrigt ägnar man sig åt sina hobbies av olika slag, om man har någon fritid. Läsning av böcker och tidskrifter bör om möjligt undvikas. Om jag minns rätt var Anna Falk den enda kvinnan i sällskapet, vilket är tänkvärt, t.ex. för alla feministiska politiker.
Utvecklingsbiståndet. Den 12/1 2012 höll Timbro ett bokseminarium om utvecklingsbiståndet. Timbros lokal på Kungsgatan var knökfull. Det var en av de mest skrämmande tillställningar som jag varit med om. Fredrik Segerfeldt f. 1970 som författat boken (125 s) Biståndets dilemman berättade att det svenska utvecklingsbiståndet som uppgår till över 35 miljarder kronor i budgeten inte har någon som helst positiv effekt. I varje fall har någon positiv effekt inte kunnat beläggas utom möjligen i något enstaka fall på mikronivå.
Trots detta är sju av åtta partier i riksdagen sedan gammalt eniga om att biståndet skall utgå av etiska skäl. Det är fråga om en tro som får ersätta vetande på samma sätt som i religionen. Segerfeldt underströk inte den aspekt som för mig är särskilt viktig. Nämligen att biståndet utgör en födkrok och utmärkt karriärmöjlighet för en mängd delvis bra avlönade svenskar. Det finns också som bekant en mycket stark propaganda för biståndet. Den innehåller enligt Segerfeldt till stor del medvetet eller omedvetet falska uppgifter.
Utvecklingsbiståndet framstår för mig som jämförbart med gamla tiders statskyrka, fast värre. Biståndsministerns statssekreterare och den andra inbjudna debattdeltagaren bekräftade Segerfeldts uppgifter och slutsatser, utan egentliga invändningar. Det var lika skrämmande att höra. Segerfelt vill att biståndet helt läggs ner och att de 35 miljarderna i stället satsas på ökad invandring. Det behöver väl inte sägas att jag sedan gammalt är biståndsskeptiker beträffande utvecklingsbiståndet och integrationsanhängare när det gäller invandringen. I övrigt var det skrämmande att höra att även katastrofbiståndet till största delen är förfelat.
Publiken var lite annorlunda än den typiska Timbro-publiken av borgerliga pensionärer. En hel del ungdomar och en hel del kvinnor (minoritet) som verkade finnas lite mer åt vänster och i mitten blandade sig med oss pensionärer. Några få såg ut att vara utomeuropeiska invandrare. Ingen av dem yttrade sig. Överhuvudtaget kan jag aldrig låta bli att förvåna mig över att det synes vara så få utomeuropeiska invandrare som deltar i alla dessa seminarier i Stockholm. Det gäller även när Institutet för framtidsforskning med sin klara vänsterprofil håller seminarier.
Skagenfonder. I går, fredagen den 13/1 2012, var jag åhörare på ett s.k. nyårsseminarium anordnat av fondförvaltnings-företaget Skagenfonder. Den här typen av seminarier brukar vara reklamjippon. Men så icke detta. Chefen för företaget och ett antal fondförvaltare framträdde på ett mycket seriöst sätt. Frågor från publiken besvarades också på ett seriöst sätt. Företaget arbetar förmodligen långsiktigt. För det var nog fler än jag som sade sig att det inte var rätt tid att investera i fonder just nu och att lågkonjununkturen kommer att vara länge än. Jag satt faktiskt och tänkte att de som framträdde kanske försökte sig på ett ännu slugare sätt att sälja än andra. Tanken var kanske att publiken skulle inbilla sig att den kunde göra goda affärer på baisespekulationer. Inte vet jag. Jag förstår mig inte på sånt.
Publiken ja. En jättesal i Clarion Sign hotell vid Östra Järnvägsgatan i Stockholm var full av folk. Mest urtrista pensionärer som jag själv, men också en del medelålders och yngre. Kvinnor fanns, men de var fåtaliga och såg rätt jobbiga ut de också.
Statsrådets mamma. Min fru och jag var igår kväll bjudna på en trevlig inflyttningsfest hos statsrådets mamma som just flyttat. Vi var fyra gäster. Mat och dryck var jättegod. Denna gång avstod jag emellertid från punsch. Värdinnan är en fantastisk berättare.
Axess. Jag läser just nu senaste numret av tidskriften Axess (dec. 2011). Jag har just läst en artikel av tidskriftens redaktör docent Johan Lundberg med titeln Lustans professor (s. 30-36). Den handlar om en person som var verksam i kulturlivet i Sverige som bl.a. översättare. Han hette Arne Häggqvist och levde 1911 - 1985. Jag hade aldrig hört talas om honom, men tycker att både han och Lundbergs artikel om honom är intressant. Axess är bra bland annat på det sättet att man slipper alla dessa vetenskapliga artiklar på undermåligt språk som numera är vanliga i facktidskrifter, trots att författarna har imponerande titlar.
PS! Jag har inte glömt Erlanders dagbok. Synpunkter kommer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar