Löfven och Andersson talar. Socialdemokraterna har mycket stor framgång i opinionen. Samtidigt har det varit oklart i vad mån den nya partiledningen haft nya idéer jämfört med partiledningen under Mona Sahlin och Håkan Juholt. Partiordföranden Stefan Löfven och ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson har publicerat en debattartikel i Dagens Nyheter (17/4 2012) med rubriken "Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara".
För mig som är gammal och inte alltför väl insatt i detaljerna i arbetsmarknadspolitiken är det svårt att se att Löfvens och Anderssons text skiljer sig avsevärt från vad ledande företrädare för alliansregeringen skulle kunna skriva, om man bortser från den allmänt hållna kritiken mot alliansregeringen. För Löfven och Andersson kritiserar naturligt nog alliansregeringen i hårda ordalag för bristande "idéer och initiativ för fler jobb", inte minst när det gäller ungdomsarbetslösheten. I övrigt innehåller artikeln mest väl inarbetade politiska floskler av samma slag som nästan alla svenska politiker tar till samt en rad självklarheter som också är väl inarbetade på nästan alla håll. Inte bara bland rena yrkespolitiker. Ibland undrar jag om vi inte alla har haft fel för oss. Stefan Löfven var inte metallordförande. Han var nog ordförande i Svenskt Näringsliv innan han blev S-ordförande.
På ett par punkter överraskar artikelförfattarna. "Vi socialdemokrater har ibland varit dåliga på att betona människornas eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Samhället ska skapa förutsättningar och möjligheter, men för att det ska fungera måste den enskilde ta sitt ansvar. Alla ska kunna kräva sin rätt, men också göra sin plikt."
Det låter bra. Så uppfattade jag socialdemokraternas grundläggande ståndpunkt i min ungdom. Men sedan betonades tycka-synd-om-aspekterna alldeles för mycket. Självklart kan man inte begära att svårt handikappade eller kroppsligt och/eller mentalt svårt sjuka människor ska "ta sitt ansvar". Men det finns en hel del både äldre och yngre, både infödda svenskar och s.k. nya svenskar, som det egentligen inte är något större fel på, men som på goda grunder fått föreställningen att de inte behöver ta ett eget ansvar.
Betoningen på hur viktigt det är att näringslivet fungerar bra känns också lite ny. Visst har socialdemokraterna ofta fört en näringslivsvänlig politik. Men att som Löfven och Andersson gjort, så uttryckligt betona hur viktig den är, känns nytt.
Ett problem för socialdemokraterna blir om det går att upprätthålla de nya och nygamla parollerna i valtider. Dels har Löfven och Andersson att hantera en vänsterflygel inom det egna partiet som nog inte alls vill skriva under på allt som de sagt, dels har de kanske ett rött och ett rödgrönt stödparti att ta hänsyn till. De partierna gör säkert andra prioriteringar. Man kan t.ex. konstatera att ordet "miljö" inte nämns i artikeln. Men inte heller ordet "pension" nämns. Artikeln avser vare sig miljö- eller pensionsfrågor.
Det blir enklast att bilda en socialdemokratisk enpartiregering, eventuellt med stöd från småpartier som nu finns i alliansregeringen. Men det är ju förstås möjligt att de nya parollerna bara ska göra tjänst just nu. I morgon är en ny dag.
Opinionsbildarotur mitt i tårtsmeten. Ibland har även professionella opinionsbildare otur. I Norge har rättegången mot den mentalsjuke massmördaren Breivik inletts, i Sverige har Socialdemokraternas rekorduppgång i väljaropinionen och arbetsmarknadspolitiska förslag fått stort utrymme. Just då kräver Afrosvenskarnas riksförbund att kulturministern i den hårt trängda alliansregeringen, Lena Adelsohn Liljeroth skall avgå. Motiveringen är att hon har skurit upp och ätit en tårtbit på ett evenemang som heter World Art Day den 15 april 2012! Hon borde i stället omedelbart ha lämnat evenemanget under protest, när hon såg tårtan.
Tårtan hade designats av en av dessa vänsterkonstnärer som vårt land har en uppsjö på. Den var dekorerad med en bild av en afrikansk kvinna i choklad. Dekorationen - visade det sig senare - skulle utgöra en protest mot könsstympning. För min del tycker jag att tårtdekorationen var olämplig. Jag tycker också att Afrosvenskarnas riksförbund på lämpligt sätt kunde framföra kritik mot tårtan och mot att kulturministern inte reagerade. Men det visar typisk vänsteristisk omognad hos statsrådet Sabunis bror och andra i riksförbundets styrelse att kräva ministerns avgång. Radio, tv och andra massmedier har visserligen mer eller mindre understött kravet, men den stora allmänheten har skrattat. Det hela betraktas som en struntsak jämfört med Breivikrättegången och S-framgångarna och mycket annat. (SvD 17/4 2012.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar