Moderat idéprogram i blåsväder. Några formuleringar i moderaternas idéprogram, som antogs på partistämman i helgen, har gett alla partiets motståndare bland rödgröna journalister tillfälle att ösa galla över Moderaterna för historieförfalskning. I huvudsak går kritiken ut på att Moderaterna inte har redovisat sina fäders motstånd mot demokratiseringen, d.v.s. allmän rösträtt med mera, på ett korrekt sätt. De har tvärtom förskönat sin historia. Torbjörn Nilsson som ibland beskrivs som den ende borgerlige professorn i historia har tagit till orda på Newsmill (26/10 2011) för att försvara Moderaterna. Hans artikel har fått rubriken Högerns historia mer komplicerad än kritikerna tror. Han säger bland annat att "gymnasieböcker ger ofta tillräcklig information för att undanröja de flesta missförstånd". Han ger vidare i artikeln en elementär översikt över den allmänna och lika rösträttens framväxt i Sverige. Så långt professor Nilsson.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har för sin del omgående sagt att han är beredd att se till att ändra på formuleringarna i idéprogrammet om de leder till missförstånd.
Jag tror att de flesta politiskt intresserade i min generation känner till det som professor Nilsson skriver. De har läst om det i skolan. Men en yngre generation vet nästan ingenting, oavsett om de har svensk bakgrund eller invandrarbakgrund. Jag är t.o.m. osäker på hur många av riksdagens alla yngre moderata ledamöter som vet något om detta viktiga och problematiska utvecklingskede i svensk historia. Man kan avfärda saken som en storm i ett vattenglas och som en del i en socialdemokratisk offensiv för att återta partiets fäderneärvda plats vid köttgrytorna - ungefär som skallet mot utrikesminister Carl Bildt. Men samtidigt är den ett tecken på hur kunskaperna om Sveriges historia har urholkats. En lite annan sak är att fakta kan tolkas på olika sätt.
Arabiska revolutionen - och sedan? Den 26 oktober 2011 deltog jag som åhörare i ett intressant seminarium med den rubriken på Södertörns högskola. Seminariet hade ett liknande tema som Frivärld-seminariet hos Timbro som jag skrev om på min blogg den 20 september 2011. Seminariet var anordnat av Samtidshistoriska institutet vid högskolan. Seminariet hade lockat c:a 25 åhörare, av vilka flera kom med intressanta frågor och synpunkter i den diskussion som följde.
Moderator: fil.dr Johanna Ringarp. Medverkande: journalisten Shora Esmailian och professor Susanne Olsson, religionshistoriker (enligt modern terminologi 'religionsvetare'). Båda behärskar arabiska, vilket onekligen är en stor fördel i sammanhanget. Båda räknas till vänstersidan i politiskt avseende, men av det märktes inte mycket.
Om det berodde på moderatorn eller hade andra orsaker så hade seminariet en opartisk, kritisk, akademisk prägel. De medverkande begränsade sig i sina anföranden tydligt till den närmaste framtiden. De framhöll att det är omöjligt att sia om vilken vändning omvälvningen i arabvärlden kommer att ta på längre sikt. De koncentrerade sig båda på utvecklingen i Egypten och Tunisien, även om Libyen, Syrien, Palestina, Jordanien och Irak och Jemen nämndes i förbigående. Däremot sades ingenting om Libanon, Saudiarabien, Algeriet och Marocko. Inte heller berördes Arabemiraten. Det betyder att de arabiska monarkierna i stort sett lämnades utanför.
Shora Esmailian berättade inledningsvis att hon hade suttit klistrad vid teven under en stor del av våren. Hon konstaterade att det rådde avsevärd skillnad mellan Egypten och Libyen. I Egypten var yttrandefriheten ganska avsevärd redan före revolutionen, i Libyen obefintlig. Hon såg den arbetarstrejk som utbrutit i en stor industristad i Nildeltat som avgörande för regimens fall. Det var ett stort antal textil- och tegelindustriarbetare som strejkat. Den egyptiska revolutionen genomfördes på arton dagar, detta i motsats till det utdragna inbördeskriget i Libyen. Men de som nu styr i Egypten är knutna till den gamla regimen. Hon betonade också militärens betydelse och att militären senare ingripit särskilt hårt mot arbetarprotester. En viktig bakgrund till revolutionen i Egypten är den ekonomiska liberaliseringen under Mubaraks regim under tiden 2006-2009. Den har lett till att många fått det sämre än förut.
Svenska medier har varit oinitierade. De har mest betonat muslimska brödraskapets styrka. De har inte varit riktigt medvetna om att muslimska brödraskapet i Egypten inte alls är så enhetligt som man föreställer sig. Brödraskapet har fått verka som en i huvudsak religiös rörelse också under diktaturen. De cirka tio procent av egypterna som är kristna - kopterna - har setts med oblida ögon av många muslimer och fått tjäna som syndabock. De är av naturliga skäl oroliga för framtiden.
Susanne Olsson sade att i Egypten hade religionen alltid setts som ett politiskt instrument. Olika beräkningar visar att muslimska brödraskapet stöds av 25 - 40 procent av egypterna. De är snarare ett starkt nätverk än ett parti. De hade länge parollen "Islam är lösningen". Numera är parollen "Frihet och jämlikhet är lösningen". Susanne Olsson ser islamismen som ett 'paraplybegrepp'. Man talar inte om ett 'islamistiskt' parti numera utan om ett 'islamskt'. Kvinnor finns i viss utsträckning med i media.
Vi vet inte vad som händer senare. I Tunisien har ett islamskt parti nått över fyrtio procent av rösterna. Folket vill ha en ny regim men inte ett nytt förtryck. De bokstavstrogna muslimerna, salafisterna, har inflytande, men är inte dominerande.
Shora Esmailian, som påpekade att inget demokratiskt val hållits i Egypten ännu, sade att brödraskapet inte riktigt var på arbetarnas sida och att det finns en skillnad mellan yngre och äldre. Ungdomarna är mer radikala än de äldre. Hon tycker att det är bra att valet inte hålls förrän i november. Det ger andra krafter än brödraskapet en viss möjlighet att organisera sig i partier. På en fråga sade hon att många valt religionen för ett definiera sin ståndpunkt. Skolsystemet har körts i botten och ingenting har sagts om åternationaliseringar. Det egyptiska parlamentet väljs på fem år och mycket kan hända under den tiden. Beträffande Libyen är det bra att övergångsrådets medlemmar inte skall kandidera till parlamentet. Ledarna i arabvärlden upplevs överhuvudtaget inte som folkliga.
En publikfråga: Vilken roll spelar utrikespolitiken och särskilt förhållandet till Israel? Shora Esmailian svarade att en majoritet i Egypten är emot Israel, men vill inte riva upp Camp David avtalet. Libyen blir spännande i fråga om utrikespolitiken. Det gäller t.ex. den framtida politiken i fråga om strömmen av afrikanska flyktingar som vill komma till Europa och naturligtvis också oljepolitiken. Syriens diktaturregim har länge fått stöd både inrikes och utrikes inom arabvärlden för sitt klara motstånd mot Israel. Det är därför förvånande att det finns ett så starkt motstånd mot regimen inom Syrien.
Båda medverkande var ense om att revolutionen kan medföra problem ur kvinnosynpunkt. I Tunisien är polygami förbjuden, ett förbud som nu ifrågasätts. I Egypten försökte diktaturen avskaffa kvinnlig omskärelse [som är förbjuden i svensk lag liksom polygami], men den ståndpunkten ifrågasätts nu.
Flera andra problem behandlades i anslutning till publikfrågor. Jag kände en kall vind blåsa då båda dessa experter förklarade att befolkningen i arabstaterna fortfarande utan reservationer kräver att palestinierna skall få återvända till de områden som de eller snarare deras förfäder fördrevs ifrån när staten Israel bildades. För mig är det ungefär som att höra suddettyska krav på 1950-talet eller varför inte det som mina föräldrar läste i den berömda Carlssons geografibok i gymnasiet. Där stod att många familjer i Marocko än i dag [på 1920-talet] på sin vägg förvarade nycken till det hus i Granada som deras förfäder tvingats fly ifrån, när Ferdinand och Isabella erövrade Granada på 1400-talet.
Ett par av de problem som berördes på Frivärld-seminariet berördes inte på detta seminarium. Det är den allomfattande korruptionen i arabstaterna och det stora problemet att så många unga skaffar sig kvalificerad utbildning och därefter hamnar i arbetslöshet som är ägnad att leda till hopplöshet och extremism. Seminarierna kompletterade varandra. Det kan vara skäl för den som sålunda vill skaffa sig en mer komplett bild att läsa Frivärldrapporten som finns lätt tillgänglig på nätet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar