Militärt vid Östersjön. Det nya opinions- och debattforumet Frivärld (Stockholm Free World Forum) ordnande den 18 oktober 2011 ett seminarium på grundval av en rapport med ovanstående titel (12 s., ISBN 91-7566-847-5). Rapporten (se mer nedan) är författad av generalmajor Karlis Neretnieks f. 1962, som haft viktiga poster i den svenska försvarsmakten. Moderator var riksdagsledamoten Mats Johansson (M) f. 1951. Inbjudna diskussionsdeltagare var överste Bo Hugemark f. 1936 och riksdagsledamoten docent Björn von Sydow (S) f. 1945, som bl.a. varit försvarsminister och riksdagens talman. Dessa fyra inte helt unga herrar mötte en fulltalig publik som till stor del torde ha bestått av f.d. officerare och en del damer av det slag som förknippas med Östermalm och chefsuppgifter inom det frivilliga försvaret. För egen del har jag för mycket länge sedan gjort värnplikt som civilmilitär tjänsteman med löjtnants tjänsteställning.
Bakgrunden till rapporten är att den välkända svenska formeln om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig sedan 2008/2010 kompletterats med en 'solidaritetsförklaring' som syftar på de nordiska länderna och Baltikum. Solidaritetsförklaringen innehåller inga konkreta åtaganden av samma typ som Natofördraget och andra välkända äldre fördrag mellan stormakter. Den har mer karaktären av deklarationen vid det kända trekungamötet i Malmö 1914 och andra liknande avsiktsförklaringar.
Rapporten innehåller som titeln anger en diskussion om olika militära åtgärder i tre fall som alla gäller Baltikum. Alla tre fallen gäller det ryska jätteriket, vars politik som vanligt betraktas som närmast omöjlig att få ett säkert grepp om. I det första fallet sker en begränsad incident. I det andra uppfattas ett militärt hot mot en eller flera stater i Baltikum. I det tredje och verkligt 'skarpa' fallet anfaller Ryssland Baltikum. Det tredje fallet är förstås det verkligt allvarliga. General Neretnieks diskuterar i rapporten olika åtgärder som Sverige kan och bör vidta i de tre fallen. För min del blev jag skrämd av redogörelsen för hur få förband som Sverige förfogar över i en nära framtid. Flyget och marinen är kanske någorlunda rustade för sina uppgifter. Men armén är det knappast. Den lilla armén är tänkt att 'modulariseras', d.v.s. delas upp i smärre delar med lämplig sammansättning för ett visst eller vissa företag, t.ex. försvar av Gotland. Debattdeltagarna var ense om att Gotland intar en nyckelställning och att Gotlands försvar måste stärkas vad gäller marktrupp och luftvärn. I annat fall finns risken att Ryssland och Nato startar en kapplöpning om ön. Marinen måste också förstärkas med luftvärn.
Särskilt intressant var att höra docent von Sydows inlägg. Han var i stort sett överens med general Neretnieks och underströk ännu mer än övriga det oförutsägbara i den ryska politiken. Han betonade speciellt att ryska historiker aldrig förmått att riktigt kritiskt bearbeta vare sig Stalinepoken eller den senare tsartiden fr.o.m. tsar Peter den Stores tid och att det bland tongivande ryssar fortfarande finns en nostalgi för den senare tsartiden, som bland annat innebär att man har svårt att godta att det ryska imperiet förminskats, t.ex. genom frigörelsen av Baltikum. Björn von Sydow ansåg att det i praktiken bara var USA som kunde vara berett att ingripa militärt till stöd för de baltiska länderna. Ingen av de västeuropeiska staterna skulle i praktiken vara beredd att ingripa. Ett problem i Sverige är att den allmänna opinionen inte är medveten om den av riksdagen beslutade solidaritetsförklaringen och vad den skulle kunna medföra för landet. Man kan i sammanhanget erinra sig en beryktad rubrik över en tidningsartikel av en fransk högerextremist år 1939: "Jag är inte beredd att dö för Danzig."
För min del är jag mer pessimistisk än Björn von Sydow. Jag är mindre säker på att USA är berett att ingripa. Det skulle, som von Sydow också sade, betyda att kärnvapenkrig aktualiseras, även om det inte går så långt. Jag tror att om Ryssland skulle ockupera mindre delar av Baltikum så skulle det leda till kalabalik i Västeuropa och få återverkningar i hela världen. Men efter en tid skulle oron lägga sig. Sverige skulle vara upptaget av de flyktingproblem som man kan förvänta sig skulle uppkomma.
Jag har medvetet sagt 'mindre delar av Baltikum'. Om ockupationen gäller hela Baltikum som ju efter kort tid blev fallet på 1940-talet kommer saken kanske i ett annat läge.
Mats Johansson tog upp ett särskilt problem: den gasledning som drages i Östersjön från Ryssland förbi Gotland till Tyskland. Slite på Gotland skall tjäna som bas för vissa underhållsarbeten på ledningen. Mats Johansson sade att han var motståndare till ledningen, som i stället hade bort dras på land genom de baltiska staterna och Polen. För min del förstår jag ryssarna. En ledning på land skulle sannolikt leda till en rad tvister med baltiska och polska politiker som av naturliga skäl är avogt inställda till den store grannen. Det är sannolikt mycket lättare att komma överens med svenska politiker, oavsett partifärg. Sverige och Ryssland har trots allt inte varit i krig med varandra sedan 1809.
Fotnot.
Rapporten är en förkortad version av avsnitt 9 "Militärstrategiska handlingsmöjligheter" i antologin Till bröders hjälp. Med sikte på svensk solidarisk strategi. Red. Bo Hugemark. Stockholm 2011. (ISBN 978-91-633-8797-5.) Boken har getts ut av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.
_____________________________________________________________
Rapporten finns här: http://www.frivärld.se/nyheter-3244229
Seminariet finns bandat här: http://vimeo.com/30838668
En 'kort-kort' version av rapporten har publicerats som artikel i nättidskriften Svensk Tidskrift, 21/10 2011. Artikeln som är författad av general Karlis Neretnieks har rubriken Solidaritet kring Östersjön: Kan vi hjälpa balterna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar