De svenska partiernas identitetsproblem

Partiernas identitetsproblem. Professor em. Olof Ruin, Stockholm, som är en av Sveriges främsta forskare i statsvetenskap, har skrivit en mycket intressant artikel på Dagens Nyheters debattsida (2011-10-23). Rubriken lyder: "Osäkerheten kvarstår om socialdemokratins identitet". Olof Ruin tar upp en hel rad olika problem i artikeln. Han skänker därmed yngre statsvetare en hel rad ansatser för doktorsavhandlingar och liknande arbeten.  Olof Ruin brukar f.ö. ha kunskap och känsla för vad som rör sig inom statsvetenskapen utanför den svenska ankdammen. Som utomstående skall jag nöja mig med att beröra ett par aspekter.

Olof Ruin menar att Håkan Juholt har visat sig otillräcklig som partiledare. Han menar att "Socialdemokratins traditionella identitet är i gungning". Partiet har inte gjort den nystart som det talats om sedan Mona Sahlin avgick som partiordförande. Men Ruin anser att det även på den borgerliga sidan råder osäkerhet om partiernas identitet. Brist på identitet, definierad som "brist på visioner om framtiden och ovilja att öppet saluföra vad man vill på lång sikt", kännetecknar också de borgerliga partierna.

Socialdemokraterna borde inte ha överlåtit det reeella valet av partiledare till en liten grupp - valberedningen. De borde låtit partikongressen ha flera kandidater att välja mellan och låtit kongressen välja den som majoriteten ansett bäst lämpad att företräda partiet. Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har gjort rätt, när deras partistämmor tillåts göra ett reellt val mellan olika kandidater.

Må så vara i ett teoretiskt demokratiperspektiv. Men det är långt till nästa riksdagsval och mycket kan hända. Håkan Juholt har en uppenbar talang som demagog. Det är inte säkert att den stora del av väljarkåren, som bara ger partipolitiken ett förstrött intresse, ser motsättningarna i budskapet. Det är lätt att glömma att Socialdemokraterna låg mycket bra till i opinionsundersökningarna närmast före Aftonbladets angrepp på Håkan Juholt med anledning av hans ersättning för dubbel bosättning som riksdagsledamot. Det finns en del som talar för att Socialdemokraterna återigen kan bli det dominerande partiet i svensk politik. Liksom det finns en del som talar för att Sverigedemokraterna kommer att växa.

Professor Ruin säger att även de just nu framgångsrika Moderaterna har svagheter. Även de har svårigheter med sin identitet. Han säger bl.a. att Moderaterna presenterar sig som ett nytt arbetarparti, samtidigt som partiet "särskilt gynnar de välbärgade". I fråga om det sistnämnda har jag lite svårt att följa professor Ruins tankar. Är det rut- och rot-avdragen som avses? Det kan ju knappast vara förbättringarna för fattigpensionärerna. För min del tycker jag mig också märka att Miljöpartiet har vissa svårigheter med sin identitet. Jag gissar att det kan bero på att partiet lockat människor med rötter utanför Europa både som företrädare och väljare och att de kanske har mindre intresse för miljöfrågorna än partiets ursprungliga "kärnväljare".

Samtidigt som flera andra partier har uttalade problem, är det sällsamt att kunna konstatera att Moderaterna för en gångs skull kan hålla en partistämma, när opinionssiffrorna ger dem ställningen som största parti. Måtte det inte ge Fredrik Reinfeldt och hans hustru hybris!